Recension: Mannen som föll i glömska

Recension: Mannen som föll i glömska
av Mia Ajvide

   Det här är utan tvekan en av de bästa romaner jag läst på senare år. Den är absurd, psykologiskt trovärdig och -om man så vill- möjlig att tolka på ett flertal olika sätt. Huvudpersonen Jack råkar ut för något märkligt. En dag känner hans fru inte längre igen honom. Men det visar sig att det inte är hans fru som har drabbats av demens eller tappat minnet. Det är istället Jack det är något fel på. För hans arbetskamrater känner inte heller igen honom. Inte heller hans gamla mamma. Det är som om han aldrig funnits.

   Romanidén är genial. Det är som att ta amnesin en nivå högre, och låta den bli kollektiv istället för individuell. Den drabbade minns, men ingen annan. Ingen kan i själva verket hålla Jack i minnet längre än ett ögonblick. Han kan tala med någon men om deras uppmärksamhet blir störd och de titttar bort en stund är det som om de sedan ser honom på nytt. Jag kommer att tänka på de verkliga tillstånd av Korsakovs syndrom och andra extrema neurologiska tillstånd som t.ex. i litteraturen så träffande beskrivits av Oliver Sacks i Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, eller karaktären Bob Arctor i Philip K. Dicks roman A Scanner Darkly. Men här är rollerna alltså ombytta. Det är som om Jack är ensam i en värld av Korsakov-patienter. Han kan aldrig hoppas på att skapa några nya varaktiga sammanhang med någon.

   Jack i Mannen som föll i glömska upptäcker dock snart att det finns andra bortglömda människor, ett helt sällskap av dem, som håller ihop för att kunna överleva och hitta ett botemedel. Jag ska inte spoila hela storyn, utan lämna fortsättningen öppen. Men jag måste säga något om hur fantastiskt bra Mia Ajvide skriver. Trots att det är vanskligt att skriva en såhär absurd historia utan att falla i gropar av logisk inkonsekvens klarar hon det för det mesta, och även där jag tänker att jag upptäcker smärre brister så gör det mig inget. Jag köper gladeligen vissa skönhetsfläckar för att historian är så förbannat bra.

   Så till det metaforiska. Vissa reflektioner och tolkningar gick ju bara inte att undvika att göra när man läste boken. Den om hemlösa människor i vårt samhälle t.ex., eller andra marginaliserade, som vi inte ser och som knappt finns i omgivningens ögon. Men också den om hur ena parten i en relation kan sluta att se den andre (som i Jacks fall då hans hustru Aino bara glömmer honom). Mia Ajvide lyckas skriva om något högst mänskligt, om vår rädsla att bli glömda och inte räknade med, på ett sätt som är gripande och starkt och inte mindre sant för att det är fantastik eller magisk realism eller vad för etikett man nu vill sätta på det.