Recension: Den Tredje Systern-trilogin

Den Tredje Systern, Gå Ner För Trappan, Övervakningen

av Gunnar Blå, Vertigo Förlag

   Gunnar Blå är alltså Vertigomannen, Carl-Michael Edenborg själv. Jag skrattade högt när jag insåg att min första reaktion inför omslaget var: "Men vad gör herr Edenborg på omslaget till boken av Gunnar Blå?" Så inpräntad i mig var föreställningen om deras åtskillnad. Och jag har vanligtvis bara ett halvt slumrande öga, och knappt 1/10 öra öppet mot medievärldens brus, så jag har antagligen missat detta som många andra kanske känt till i åratal.

   Det jag tidigare läst av pseudonymen Gunnar Blå har utsträckt sig till hans novell-författande, i de mycket märkliga och sexuellt parafila novellerna i t.ex. Klumpighetens Redux. Den skruvade stilen har passat det korta novellformatet bra, och jag har misstänkt att det skulle vara svårt att överföra den till romanens lite längre och mer krävande form.

   Men Gunnar Blå ror faktiskt iland det hela. I den första romandelen, Den Tredje Systern, känner jag ändå igen mig stilmässigt relativt väl från tidigare Gunnar Blå-möten. Huvudpersonens berättelse är skriven i jag-form (och heter även Gunnar Blå). Han är en alkoholiserad blandmissbrukare i övre medelåldern vilken är sexbesatt och hamnar i diverse märkliga erotiska möten. Det som kännetecknar Gunnar Blå (författaren) är att den i vår tid kulturellt implicerade manliga dominansen är underminerad, frågor om stark och svag ställs på huvudet, och så också här. Den första romandelen är skriven som en hårdkokt deckare, med cliff-hangers avslutande varenda kapitel och allt. Jag hade vanligtvis fnyst åt förfaringssättet om jag bevärdigat mig plocka upp en bok från deckar-topplistan, men här är det så uppenbart skrivet med ironi att det känns lite kul.

  

   I den andra delen, Gå ner för trappan, skruvas de sexuella inslagen ned samtidigt som surrealismen skruvas upp några varv. Gunnar, som har blivit kastrerad av den mystiska Tredje Systern, är havande och föder ur sig en märklig tentakelförsedd liten varelse som han döper till Elisabeth. Den lilla varelsen förpuppas så småningom och blir en till det yttre helt normal liten flicka, men en som behåller sin omänsklighet i sin enorma aptit där hon för att tillfredsställa sin hunger är kapabel att helt konsumera intet ont anande personer olyckliga nog att överrumplas av henne. En stor del av handlingen i Gå ner för trappan utspelas i ett jättelikt underjordiskt utrymme djupt nere under centrala Stockholm vilket Gunnar och hans dotter försöker att lämna. Jag kommer att tänka på Edgar Allan Poe och de implicita innebörderna av nedstigning i det fördolda, i hemliga gångar, djupa hål, som jag vill dra mig till minnes att Paul Soares också talat om i förordet till Vertigo-utgivningen av en Poe-samling.

   I den tredje romandelen, Övervakningen, finner vi karaktären Gunnar Blå i slutskedet av hans liv. Han heter nu oförklarligt "Carl" och språket här är mer lågmält, sexualiteten nedtonad, nästan borta helt. Förvirringen ökar emellertid. "Carl" minns barmhärtigt nog inte mycket av sitt tidigare liv, men vad han vet är att han är utsatt för en massiv övervakning och att han är en mindre spelare i ett väldigt nät av informanter, agenter och dubbelagenter. Uppdragsgivare, vänner och fiender är alla höljda i dunkel och "Carl" flyr från hotellrum till hotellrum, det ena skabbigare än det andra.

   Reflektionen jag redan tidigt under läsningen gjorde, när Gunnar blir kastrerad redan en bit in i den första romandelen, var att: "Men vafan, hur ska han nu kunna knulla? Det är ju flera hundra sidor kvar." Så typiskt penetrationsfixerat av mig, eller hur?

   Sexet blir ju därefter inte alls frånvarande, men det är sant att det successivt tar allt mindre plats i berättelsen. Kanske är kastreringen Gunnar råkar ut för också den kastrering vi alla drabbas av, den våldtäkt livet och åldrandet utgör på oss? Men det behöver inte bara vara en negativ sak, andra värden kan uppstå ur saknaden. Nu pratar jag inte bara om sexuell kastration. Som herr Edenborg själv skriver på sin blogg angående såväl Gunnar som Hemingways kastrat Jake i The Sun Also Rises:

"Kanske en manlighet (...) öppnar sig för poesi, känsla och skönhet först efter att det potenta, den symboliska kontrollen, har skadats?"

   Samtidigt hämtar sig huvudpersonen Gunnar aldrig riktigt, och det ligger en sorg över den sista delen i romantrilogin. Men det är en skön och poetisk sorg. Och vad ska man säga om den mystiska Tredje Systern? Är hon en livets och dödens gudinna, en Kali-Dhurga som både ger och tar? Förutsättningen för Gunnars livsnjutning är just att den är ändlig, att den kan tas ifrån honom. Hon blir då i så fall ett väsen bortom gott och ont. Gunnar har i alla fall liksom alla vi andra inte en suck mot henne. Det är en kamp vi alla förlorar.

   Summan är i allafall en mycket märklig läsupplevelse, med tre helt disparata romandelar. En fantastisk resa.

Länk: http://www.vertigo.se/

Länk: http://www.gunnarbla.com/

Länk: http://vertigomannen.blogspot.com/