måndag 28 november 2011

Elvis is alive!


Elvis DNA proves he's alive!
av Bill Beeny

   Ja. Studerar man den slående bevisföringen som presenteras redan på detta sensationella bokomslag så blir man ju genast övertygad. No match! No match! och hur var det nu.. two wrongs do make a right, eller ?

Fyra knäppisar

lördag 26 november 2011

Recension: Valley of the Dead

Valley of the Dead :The Truth Behind Dante's Inferno
av Kim Paffenroth

   Fan också. Jag vill verkligen inte behöva skriva ner den här boken. Eller jo. Men skälet till att det tar emot är att det är en så förbannat bra idé. Att ta en historisk person som Dante Alighieri och utgå från hans tid, sent 1200-tal, och placera honom på resande fot, landsflyktig från sin hemstad Florens (som han verkligen var) och nånstans österut på Balkan låta honom komma i kontakt med horder av levande döda är fantastiskt. Att sedan påstå att dessa händelser inspirerade honom till de fasansfulla bilderna han senare i livet nedtecknar i sista delen i Den Gudomliga Komedin, även känd som Dantes Inferno, är inget mindre än genialt.

   Kanske var på grund av detta mina förväntningar på boken högt uppskruvade. Men tyvärr levererar Pafferoth en ganska platt historia. En bit in i läsningen, kanske 50-60 sidor, hade jag överseende, säkerligen förblindad av själva idén, samt min förkärlek för zombies. Men miljöerna känns tomma, och realismen lämnar en del övrigt att önska. Vad gäller realismen pratar jag nu inte om existensen av zombier (för det förutsätts lixom att dem får man köpa), utan om kringpråleriet som t.ex. en armé som aldrig syns men ändå är nära nog för att kunna beskjuta vår protagonist hela berättelsen igenom (visserligen med kastmaskiner), och om en mentalitet hos vissa karaktärer som känns allt annat än medeltida. Bristerna rör också just ofta historisk trovärdighet. Umgänget människorna emellan i Valley of the Dead är inte det strikt hierarkiska, tokreligiösa, kvinnoförtryckande 1200-tal man förväntar sig. Paffenroth tycks medveten om vissa av den medeltida världens attribut, och kommer ibland på sig och levererar försök att få till trovärdighet, och då nämns gudstro lite här och där, som ett universalpiller författaren strör över sidorna. Men det räcker liksom inte.

    Dante framstår också som ett riktigt mähä. Detta vill jag inte framhålla som ett exempel på en riktig brist, utan det är en reflektion. Han är helt enkelt alltför god. Jag hade en gammal skrivarlärare på en skrivarkurs för författare som menade att ingen vill se en protagonist som är 100% god, man spyr bara på honom till slut. En bra kombination på, säg 70-30 eller så, ger en komplicerad och mer verklighetstrogen person.

   Dialogerna är ändå Paffenroths verkliga svaghet. Om han bara höll sig ifrån dem, eller övade på dem i femton år, så kunde han ha rott hem det här. Men det funkar liksom inte att vår Dante rör sig i ett landskap som mest påminner om ett måttligt avancerat tevespel med förprogrammerade karaktärer som genom sitt tal ska föra honom vidare i handlingen. De han möter förklarar helt enkelt alldeles för mycket för att vara trovärdiga. Så funkar det inte här i livet. Det går inte att låta människor Dante möter helt kort berätta intima, personliga eller ens övergripande saker som mer känns till för oss läsare än för Dante. Särskilt illa fungerar det i ett hårt och utsatt medeltida bondesamhälle där man säkerligen var misstänksam mot främlingar.

   Det här är bara en del av kritiken, men hey, jag får hejda mig. Det märkliga är hur jag i början tolererade bristerna, tills dess att Paffenroth staplade dem på hög och det blev för mycket. Jag har tidigare recenserat en novell av Pafferoth här, åtminstone med en halvt gillande inställning, och kanske är det så att den gode Paffenroth gör sig bäst i novellformatet. Klivet upp till roman blev helt enkelt för stort. Bristerna fick fler sidor att sprida ut sig över. Tyvärr.

Den här recensionen kom till som ett resultat av en recensionutmaning jag antog från bloggen www.swedishzombie.com, och jag vill uppmana alla som är inne på zombie-litt att kolla in den. Det är i mitt tycke en av Sveriges intressantaste bokbloggar.

onsdag 23 november 2011

Generalknas


My Big Book of Pretty Pussies

   Men hallå eller (som vi säger i Götlaborg)??  Det här är general-knas. Nån jävel på förlaget måste väl ha upptäckt detta?

Fem knäppisar

tisdag 22 november 2011

Gatu-boner


Street Boners
av Gavin McInnes

   Alltså, jag fattar inte. Vad är en Street Boner? Är det när man lallar runt på stan och plötsligt råkar ut för en genant blodkärlsutvidgning?

Tre knäppisar

måndag 21 november 2011

Citat#15

"Each had his past shut in him like the leaves of a book known to him by heart; and his friends could only read the title."
-Virginia Wolf

Recension: Tree of Codes

Tree of Codes
av Jonathan Safran Foer

   En av de märkligaste böcker jag har läst. JSF har här utgått från en av sina egna favoritböcker, Street of Crocodiles av Bruno Schulz, och ur denna text bokstavligen karvat ut en ny historia. Det är die-cut technique, en variant på cut-up. Under ett helt år bar JSF med sig utskrivna kopior på Schulz roman som han strök under passager i, och försökte hitta sin egen text i texten. Sedan vidtog det mödosamma arbetet att skära bort de textstycken han inte ville ha. När han väl var färdig ville först ingen trycka den eftersom det ansågs omöjligt. För att få en inblick i vad för slags bok rent formmässigt vi pratar om så spana in vidjon.






   Men är det bra då? Tja. Det är så skruvat att man häpnar, och bara det gör det tillräckligt intressant. Men den som öppnar boken och rent bokstavligt väntar sig en ny klar historia träda fram med nåt slags begripligt narrativ och röd tråd blir nog besviken. Det liknar mer repetetiv konkretistisk poesi, där vissa fraser hänger med sida efter sida för att på ett kalejdoskopiskt sätt så småningom förändras, ingå i andra bilder och försvinna och ge plats åt nya bilder. Resultatet är fängslande och hypnotiskt när man väl kommer över det första läsmotståndet.


   Bokens produktionskostnader avspeglas i priset, för den lär ju inte ha varit billig att göra. Men den är, och förblir nog för ganska lång tid, ett av de märkligaste litterära dokumenten på årtionden.


Boken kan köpas från www.fabuc.com

söndag 20 november 2011

Genier ikväll

   Kid you not. Ikväll har jag bevittnat två geniers verk. Ingen av dem egentligen litterära, så jag steppar lite utanför den här bloggens vanliga fokusområde nu.

   Det var undergroundfilmkväll på Kajskjul 46 i Götetborg och det sedvanliga sällskapet av unga fnittriga tonåringar fulla på folköl och citodon blandades med de haschinpyrda kulturvetare i medelåldern som bänkade sig i de slitna fåtöljerna framför projektorn.

   Bl.a. fick vi se smakprov från demonregissören Henrik Möllers fantastiska kortfilmer då detta var release för hans nya samlings-dvd Ångesthunden. Jag har tidigare omnämnt honom här på bloggen. Han är helt jävla sjuk i huvet. Bäst gillade jag nästan när han visade ett urval av fan-mail han fått med bl.a. en kvinna som skickat bilder på vad hon brukar göra med sina kroppsvätskor, en annan från en nekrofil som skickat honom likdelar(!). Men hans filmer borde få tala för sig själva egentligen, och i denna sena timme är jag inte mannen att beskriva dem. Något litet ytterligare vill jag säga. Det är inte en slump att Möllers filmer genererat denna respons från märkliga existenser som kroppsvätske-kvinnan och nekrofil-mannen. Det är liksom bara helt naturligt. Möller själv är sjuk och de ser i honom en frände. Nedan en av hans kortfilmer, Grisaknullabyn:


   Efter Henriks filmer var det dags för legenden Tomas Halling. Jag har under flera år bara hört hans namn viskas bland obskyra absurdister och allmänfientliga dadaister, men inte haft förmånen att se honom själv. Nu äntligen.
   Han går på scen med dunder och brak, blåser i nån slang, har på sig en konstig mask och yttrar märkliga ord i mikrofonen. Hans framtädande är helt galet. Man riktigt känner av hans vansinne hela vägen ut i publiken. Han byter mask till något annat komiskt, löjeväckande eller farligt. Han drar på ett trumsolo, piper, väser, vrålar i micken som en besatt. Det här är IMPROESI på hög nivå. Det inser jag när Halling tar på sig en lampskärm som hatt och råkar få ett av dess fästen i munnen och omedelbart låter dårsvadan handla om detta.
   Inte regisserat. Inte repeterat. Bara ett vansinnigt flöde av ..ja, ordbajseri höll jag på att säga. Men intrycket är inte banalt utan snarare komplext. Jag tycker Hallings dårskap spiller över i vår värld och säger något om sinnessjukhuset vi alla lever i. 

   Samtidigt har jag viss kritik mot Halling att framföra. Att han är 80% genial och 20% patetisk och trivial är honom lätt förlåtet. Hur många genier finns det som är på topp hela tiden? 80% är en enormt hög siffra. Men vad jag verkligen hade velat se hade varit ett av hans galna trumbeat och chants räcka kanske fem-tio minuter i nån slags suggestiv resa.
   Men det jag önskar är troligen inte Halling alls. Han är intensiv, kort, snabb (vissa av hans nummer är sju sekunder långa). Det är som en vansinnig tourettes-patient på högvarv, en maniker som måste vidare, vidare, vidare...

Jag gillar det i allafall...


fredag 18 november 2011

RÖSTA PÅ HILDA!!!

FABUC avbryter det vanliga flödet för ett viktigt meddelande!!!

I barnprogrammet Mini-mello tävlar just nu min dotters docka och jag uppmanar alla starkt att gå in och rösta på den. De ligger för närvarande sist (obegripligt eftersom de uppenbarligen är bäst).

Man går in via länken http://svt.se/minimello och man kan rösta hur många gånger som helst, kostar inget -mer än en musarm efter 800 klick.

Rösta alltså på bidrag nr1, deltävling 3 -Hilda- fram till och med onsdag, och min och Novas evinnerliga gratitude är er! Röstar ni mer än en gång multipliceras vår tacksamhet med kvadratroten.

Om man är barn-fobiker är man ursäktad. Eller om man själv deltar med egen docka i mini-mellot.

PS. Det ÄR seriöst sjukt hur mycket klick/ röster det blir. Uppåt 200.000 per deltävling. Fatta alla jävla curling-föräldrar som sitter uppe hela nätterna och tar ledigt från jobbet för att klicka fram sin unge.

Och så jag då. Som inte alls är curling-förälder som postar det här, och t.o.m. har startat en fejsbok-grupp.

Egentligen är man ju emot hela skiten. Tycker bara det groomar in kidsen i en perverterad american idol-mode-medie-kult-svenne banan-hysteri.   Men aaaah, vafan ..den lilla tösen blir ju så glad.


Jaja. Ni stackars jävlar då. som läst så här långt. Ska ni inte få nåt för besväret?
Ok då.


Stupid Sock Creatures
av John Murphy

Två knäppisar.

torsdag 17 november 2011

Sex efteråt


The Beginners Guide to Sex in the Afterlife

   Vilken lättnad för alla som känner att det blivit lite för lite av den varan här i jordelivet. Man kan tydligen ta igen det sen. Men, vänta lite nu... påminner mig om vad prästerna sa till folk förr. Lev återhållsamt och gudfruktigt och du ska få ditt i himlen. Och de ljög ju! Hm. Kanske är den här boken också bara bluff och båg?
   När jag tänker närmare hoppas jag den är bluff. Jag vill inte humpa massa lik när jag är död. Lukten. Maskarna. Nä, fy då får det vara.

Fem knäppisar 

söndag 13 november 2011

Känslomässigt


The Body in the Dumb River
av George Bellairs

Dumma, dumma flod!

Fyra knäppisar

fredag 11 november 2011

Recension: Den okända trilogin del I&II

Recension av Mauritz Tistelös Skräckpolska, del I i den okända trilogin.

   Temat för Tistelös poesi är här Skräck. Långt ifrån allt handlar dock om skräck. Men jag inser att det kan vara min egen begränsning som drar denna möjligen förhastade slutsats. Vad som är skräck för en person är högst individuellt, och man kanske inte ska hänga upp sig på tematiken alltför hårt. Skräcken är aldrig ett färdigt skräckfilmskoncept, utan kan lura i mänsklig osäkerhet, i våra tvivel och mer vardagliga rädslor än i föreställningar om t.ex. spöken -även om spöken också existerar i dessa textfragment.

   Jag skulle ha recenserat den här för länge sen, men till skillnad från romaner eller noveller måste poesiläsning få ta tid. Du kan inte sträckläsa en diktsamling. En del grejer måste läsas om. Somligt gillar jag, annat inte. Somligt gillar jag väldigt mycket, och finner att det ofta är de grejer -den poesi Tistelö levererar i de textfragment, som inte bär den traditionella diktens form utan som i Brev från okänd (som återkommer), eller som i detta fragment i ett närmast kyligt rapporterande med datum- och tidsangivelse:

04.04.1994 Umeå

En 22-årig man blev en kväll efter en ishockeymatch
misshandlad av tre supportrar. Han satt på en
lekplats och gungade i kallkvällen, han sjöng på en
obegriplig sång när han blev påhoppad.
På regionsjukhuset berättade mannen att
gungställningen hade sjungit för honom.
Den 22-årige mannen avled senare.
Nästa matchdag när dom tre supportrarna står i
klacken började klacken sjunga den obegripliga
sången.

   Distansen man erfar vid det närmast tidningsmässiga omnämnandet av någon som en "22-åring" bryts effektfullt mot det märkliga och bizarra. Samlingen avslutas med ett antal fotografier på människor, alla i huvor vilket ger en association till bödelshuvor, både dem bödlar en gång bar -men också de man trär över huvudet på offer vid avrättningar. 




Recension av Mauritz Tistelös Skrattgropar, del II i den okända trilogin.

   Den andra boken i Mauritz Tistelös Den Okända Trilogin är en poetisk och drömsk samling texter vilka varierar mellan korta, ur sitt sammanhang ryckta ögonblick ur livet, delar av konversationer och dikter. Mauritz idé, eller konceptuella tanke och röda tråd, i dessa texter, har varit att laborera med temat Skratt (eller humor). Enligt egen utsago eftersom humor för honom varit något vilket han tidigare inte sökt sig till, och därför nu velat tvinga sig att undersöka.
   Tistelö arbetar ofta med upprepningar, och de ger ett väldigt effektfullt intryck i vissa dikter. Många som sett honom minns säkert ett gammalt storverk som dikten "30-åriga män". Det återkommer här på flera ställen.
   En annan sak som slår mig är hur vid ensam privat läsning av Tistelö jag inte alls känner hur temat humor slår igenom, men hur desto tydligare temat syntes vid de uppläsningar Tistelö gjorde vid bokens release-kväll på Oceanen.
   Det här är kanske Tistelös svåraste bok, i bemärkelsen svår att ro i land med, eftersom humor är så vanskligt. Att bara skriva dråpliga dikter hade varit en enkel väg ut, men precis som i Skräckpolska finns det mycket jag inte uppfattar som tematiskt här, men som för den skull kan vara tydligt eller klart för någon annan.

   Som alltid med poesi har man sina speciella stycken som man gillar. Jag gillade kontrasten i följande rader: Vi ska snart dö, säger vi/och börjar slicka/Vi kommer inte leva länge till/säger vi/och slickar vidare/Vi är ledsna, vi vill inte dö/vi har så mycket kvar att ge/säger vi och slickar vidare/

   Tistelö är en av de där outtröttliga självpublicerande poeter som står utanför det etablerade men ger fan i att tiggande knacka på förlagens dörrar. Han har ändå genom många år av uppläsningar och engagemang i poesivärlden på ett sätt blivit etablerad. Jag respekterar verkligen det där underground-patoset. Det talar om rätten att få göra sig hörd, och att den rätten inte ska bestämmas av förläggare med kyliga vinstintressen eller en arbetsmarknadspolitik som förvägrar människor att också hinna förverkliga sig själva. Tistelö har gett ut många diktsamlingar, som också finns på biblioteken.

Skrattgropar kan köpas från www.fabuc.com för 50:- + porto.

onsdag 9 november 2011

Kaptenansikten


Faces of World's Captains
av Kenji Miyakoshi

   Japanen Miyakoshi har samlat mer än 300 teckningar han gjort av kaptener han mött världen över i en bok. Ganska apart.

Två knäppisar.

måndag 7 november 2011

Smittan går


Hivet Går -stuveriet som binäring bland norrländska småbrukare
av Ulla Wessling

   Glöm det där du har hört om att HIV utvecklades i Afrika från mitten till senare delen av 1900-talet genom att korsa över från apor. HIV grasserade nämligen friskt redan på 30-talet bland norrländska stuveriarbetare och småbrukare. Eller?
   Ja, det var i allafall min första association när jag såg den här underbara titeln som tiden plötsligt gjort möjlig att tolka annorlunda. Fyndad djupt ner i källarvalven i Göteborgs stadsbiblioteks magasin.

Tre knäppisar

söndag 6 november 2011

Apart Gravitation


Gravity Is A Push
av Walter C. Wright, JR

   En av alla dessa vetenskapliga teorier som förlorade slaget, och i det här fallet skonsamt glömdes bort. Särskilt så eftersom boken publicerades 1979. Nu var Wright i och för sig inte först med att lansera en alternativ teori till Newton som gick ut på att gravitationen är en repellerande kraft snarare än en attraherande. Redan 1784 publicerade George-Louis LeSage en dylik teori.  

   Jag minns också en episod ur (den annars rätt trista) teve-serien Vänner från 1990-talet i vilken rollkaraktären Phoebe har en diskussion med Ross om gravitationen och driver honom till vansinne genom att hävda att hon inte "tror på den." Hennes argument är, och nu citerar jag från minnet: "I don't feel that I'm being pulled down, as much as it feels I'm being pushed down."

Fyra knäppisar för Wright

lördag 5 november 2011

Försvunna böcker

   Många av litteraturhistoriens stora verk har gått förlorade för alltid. Med biblioteksbranden i Alexandria försvann en enorm mängd texter, men många har försvunnit mindre dramatiskt, gömts undan, fallit sönder, slängts. Några har säkert hamnat som stoppning i väggar eller skor. Kanske eldats med för matlagning. Ibland hittas uråldriga texter, som fyndet av stora delar av Ciceros De res publica 1822, eller Dödahavsrullarna 1947 vilka en pojke fann i en grotta.

    En del av böckerna känner vi endast till genom omnämnandet i andra, bevarade böcker. I vissa fall är stora delar bevarade genom citeringar. I andra fall vet vi såklart inte ens om att vi saknar verk av stort värde. Många böcker har såklart också medvetet jagats rätt på och förstörts, särskilt under inkvisitionen.


Nedan listar jag ett litet utdrag av några kända saknade verk.


Aristoteles t.ex. andra delen av Poetiken. Man tror att vi endast har en tredjedel av Aristoteles samlade produktion bevarad idag.

Aischylos Prometheus-trilogi, där bara delen "Den fjättrade Promethues" är bevarad.

Euklides Pseudaria eller Book of Fallacies, som handlar om felaktiga resonemang.

Demokritos, den tidiga atomteorins fader från antiken, vars verk man bara känner till via referenser i andra verk.

Gorgias Om icke-existensen, där bara två textfragment existerar.

Protagoras Om Sanningen

Pythagoras. Inga av Pythagoras egna texter finns kvar.

Inventio Fortunata, en 1300-talsbeskrivning av Nordpolen(!)

Bartolomaeus Ingannevoles Enchiridion Mendacii, eller Lögnernas Handbok blev ihop med författaren bränd på bålet av inkvisitionen och endast förordet är intill modern tid bevarat.*)

Francois Villons diktverk "The Romance of the Devil's Fart."

Shakespeare. Flera av Shakespeares pjäser, bl.a. Love's Labour's Won.

Moliére. Många av Moliéres pjäser.



*)Ett fantastiskt förord som jag har i engelsk översättning i en av mina böcker, och som jag vid tillfälle ska återpublicera här på bloggen när jag får tid.





Huvudsaklig källa, och omfattande lista (men ej komplett) över försvunna verk:

fredag 4 november 2011

Grekiska brevbärare



Greek Rural postmen And Their Cancellation Numbers
av Derek Willan

   Nej, jag bedriver inte någon slags kampanj mot greker (se tidigare inlägg). Det bara slumpar sig såhär ibland. Nu blev det ännu en grekisk bok. Om jag nu ska fortsätta på spåret så -all support till det grekiska folket som kämpar för att inte bli slavar under de omänskliga villkor storkapitalet håller på att sätta för dem.

   Boken ifråga jag valt för dagens inlägg är inte särskilt intressant att skåda, utan det är helt och hållet titeln som avgör dess värde. Den vann faktiskt Bookseller/Diagram Prize for Oddest Title of the Year för sin bizarra titel 1996. Ursäkta förresten för att det inte går att se vafan bokjäveln heter, men det är ett av de tristaste och mest lågupplösta omslag jag haft att göra med -ni får helt enkelt lita på mig att boken verkligen heter så.

   Märkligt nog tycks boken ha falllit i glömska ändå, och är svår att få tag i idag. Men vad gäller titlar måste jag säga att det är en höjdare.


Fyra knäppisar

torsdag 3 november 2011

Synopsis

Story 3A (avknoppad från 1B) tema, miljö    VIOLETT förnekande, lögn

Sidohändelse: Ett violett giftmoln är synligt över London. T förnekar att det skulle vara ngn fara med det. T funderar över hur länge hon förnekat sig själv sexuell utlevelse, och kommer fram till att det är dags att ändra på det. T sminkar över en finne (LÖGNEN). T får ett mail från Jonas Ulfvarson men mailet är tomt.(?) T träffar sin gamle vän Henry på stan och de utbyter hälsningsfraser. På väg till klubben krockar taxin med en struts som dör. Strutsens ägare är förtvivlad och skrattar. T säger till honom att det nog är gråta han vill (FÖRNEKANDE). Sen går T på klubben. Hennes biljett medger inträde i den exklusiva källardelen "The Dungeon", som är en S/M-swingersdel, för kändisar och medlemmar. T skulle inte kunnat komma in här vilken dag som helst. Efter en sväng i den övre allmänna delen går T ner under. Stjäl påpassligt en plånbok från en dams handväska. Tar en näsa. Får syn på Zoot som får en avsugning av en ung kille. Försöker undvika honom. Träffar en mystisk kvinna som kallar sig Lady Kook, och som verkar veta en del om T. Hon säger att hon bor på hotell si o så, och ger T en nyckel till hennes rum. Efter det åser T en fejkad tortyrscen där en person rådbråkas. Upptäcker att Zoot också åser detta. De börjar tala med varandra och när T anklagas av damen för stölden förnekar T bestämt detta och kommer undan med det (LÖGNEN). Zoot föreslår sen att T ska följa med honom.

Valet- Ska T följa med Zoot eller gå till Lady Kook på hotellet?

onsdag 2 november 2011

Grekskratt vs Gravidskratt

Vi har ju haft tema skratt här förut under inlägget Asgarv. Nu blir det en jämförande undersökning mellan 1) Det Grekiska Skrattet



där Platons småflinande över de eviga formerna mest känns krystat och torrt. Två knäppisar.

och 2) Det höggravida där Jenny McCarthy, vem hon nu än är, garvar så hon får foglossningar, över vad vete endast hin håle...




Tre knäppisar.

Segrare = Gravidskrattet

tisdag 1 november 2011

Utomjordiskt


Alien Influence on World Art vol.I
av Noah Henry och Andy Rage

   Vet ej hur många volymer de planerade, jag känner bara till den här, volym ett. Men det är klart, vill man så kan man se aliens överallt hos Michaelangelo, Rubens och Picasso.

Fyra knäpp-ufos.