tisdag 21 februari 2012

Ord som smakar illa


Mormonism and the Negro
av John J. Stewart

   Detta omslag är bizarrt helt även utan användandet av ordet Negro i titeln. Bilden ser ut att vara en misslyckad surrealistisk perspektivstudie med en svart man/kvinna som bortvänd från en dörr med vitt ljus verkar ha svårt att hitta dit. Hen måste uppenbarligen få hjälp. Sån tur att John ryckte ut till undsättning och skrev den här smakfulla lilla boken då.

Fyra knäppisar
   

söndag 19 februari 2012

Berömda poliser

   Har återfått orken att ägna lite tid åt mitt nätliv igen efter att ha svävat på influensans små puffiga febermoln med toppar på mellan 39 och 40 grader sedan i onsdags. Har tillbringat tiden i NoNo-Land med att yra, titta på program på teven med snutar som kränker folk, idioter som ramlar och slår sig ohyggligt illa och söta djur som gör roliga saker. Allt varvat med osunda doser reklam då jag varit alldeles för trött för att orka zappa bort den. Detta har blandats till en surrealistisk misch-masch i min överhettade hjärna och mina (mar)drömmar har varit ohyggliga.

   Men jag har insett en grej också. Sist jag hade en kort period av socialpornografiskt fluktande på televiserade snutövegrepp (7-8 år sen) så fyllde de mig alltid i hundra procent av fallen med en rättmätig vrede över polisens beteende och ett sunt snutförakt. Det gör de i och för sig fortfarande. Men där man liksom (nästan) alltid tidigare "höll på" den utsatte just för att det var snuten de hade mot sig så måste jag säga att jag blivit mycket mindre förlåtande mot alla dessa fulla puckon i motorfordon (eller faktiskt fortkörare över huvud jävla taget). Jag gillade aldrig rattfyllerister då heller, men nåt har hänt. Jag tror inte att det är att jag blivit gammal. Jag tror att det har att göra med att jag blivit farsa kanske. 
   Jag lackar ur mer på fighters också, folk som spelar allan på stan och ska slåss. Har börjat älska att se dem åka dit. En video med ett rattfyllo eller en misshandlare som snuten bryskar upp känns liksom både lite rätt och lite fel samtidigt. Ytterst förvirrande. Slutar väl med att jag blir en ärkekonservativ dödsstraffsförespråkare. En polis i varje gathörn. Jag är lite orolig för en sådan händelseutveckling.

Hursomhelst. En bok vars omslag har lite relevans till kvällens något utsvävande text är ju denna fantastiskt aparta skapelse:


Police Officers A to Z
av Jean Johnson

   ...och den första frågan som inställer sig blir ju varför den här boken finns? Då man ju uppenbarligen inte kommer att hitta något riktigt svar på frågan blir man utlämnad åt spekulationer. Kanske är den en public-relationsgrej utgiven av amerikansk polis i kölvattnen efter snutrasism/raskravaller/mutskandaler etc? Lite av en "lär-känna-din-lokala-snut" för att förbättra förtroendet hos allmänheten?
   Eller -vilket är ännu roligare- en bok vilken polismyndigheten vill visa upp sina mest "kända" profiler i någon slags enorm överskattning av ämbetets sex & rocknroll-appeal. Trafikpolisen på omslaget är nog bara ett olycksfall i arbetet. Får vi hoppas.
(Hey Mister! That is Robert Johnson. He directed traffic in Bronx for 13 years. He is a goddamn hero, son! Don't you forget it!)

Fyra knäppisar


onsdag 15 februari 2012

Bli dig själv, bli Superhjälte



How To Become a Superhero -the Ultimate Guide to the Ultimate You
av Sage Michael

   Kanske har du gått och förträngt din verkliga identitet alltför länge nu? Kanske är du egentligen en maskerad hämnare som vill ut? Kanske kan du klättra på väggar? Åtminstone litegrann. Kanske är det dags att låta världen veta att du finns? 

Tre knäppisar

PS. Läs mer om fenomenet verkliga superhjältar på bloggen En ond plats, om t.ex. Phoenix Jones som jagar runt i slängkappa och tar fast "brottslingar" på stort allvar.

  

måndag 13 februari 2012

Recension: Pranks!

Re/Search #11: Pranks!
av V. Vale och A. Juno (ed.)

   Tänkte jag skulle skriva lite om en av mina favoritböcker alla tider. Svårt det där, men skulle man kompilera en tio-bästa-lista, skulle den här ha god chans att vara med på den listan. Tyvärr är boken numera out-of-print, annars skulle jag ha den till försäljning i FABUC-shoppen helt klart. Boken kom redan 1987 och jag kom över mitt exemplar nån gång i början av 90-talet.

   Prank betyder ett spratt, eller ett practical joke och tematiken är genomgående det av hur sprattet, sabotaget eller humorn kan användas som vapen mot det bestående. Boken innehåller ett stort antal djuplodande intervjuer med skilda personligheter, konstnärer, musiker, provokatörer, aktivister, anarkister, filmare, tänkare, görare. Persongalleriet är till största delen amerikanskt med figurer som Jello Biafra, Joe Coleman, Boyd Rice, Karen Finley, Henry Rollins, John Waters, Abbie Hoffman för att bara nämna några. Insprängt finns också essäer om Avantgarde, Situationism m.m. Det här att perspektivet är amerikanskt syns också tydligt i tematiken och frågeställningarna som i en bok som ändå är såpass politisk som den här trots allt har ett uppfriskande drag av humor och allvarslöshet.

    Personliga favorithistorier inkluderar den om hur Abbie Hoffman och hans Youth International Party på sextiotalet genomförde ett fredligt attentat mot börsen i humorns tecken. De gick upp på en balkong med överblick över hela börsen och hällde ut hundratals dollar i endollarsedlar, och då alla dollarsedlar i USA såg i stort likadana ut, gröna och av samma storlek, såg det för börsmäklarna ut som om det regnade enorma summor. Resultatet blev att de kravlade runt och samlade pengar på golvet så att börsen stod stilla i tio minuter innan ordningen återställdes. Värden till miljontals dollar gick förlorade. Symboliken undgår väl ingen.

    Andra favoritkapitel var de med Bob Zoell eller t.ex. Mark Pauline, båda vad man idag kallar Urban artists, vilket ju är ett fenomen som sedan dess även kommit hit, men som jag då aldrig hade hört talas om. De ändrade på reklamskyltar eller gatskyltar, oftast nattetid, så att de fick nya lustiga, obscena eller politiska innebörder. Eller kapitlet om Joe Coleman som tog reda på nån class-reunion 30 år senare i en klass han själv inte gått i och gick i en död mans ställe och låtsades vara honom. Eller Jeffrey Vallance som långt innan den svenske Eric Ericsson (Brev till samhället) skrev vansinniga brev till olika myndigheter, organisationer och företag och sen publicerade deras (ofta) artiga svar. Listan på helsköna exempel från boken kan göras hur lång som helst. En del var mer uttalat politiskt som exemplet på de holländska squatters som hade problem med polisens hundar vid demonstrationer tills någon med en kontakt på Amsterdam Zoo lyckades samla in tigerbajs som de smorde in sig med. Hundarna som aldrig sett en tiger i hela sitt liv kände lukten och backade gnyende och livrädda undan och var på så sätt oanvändbara för polisen.

    Jag återkommer till det här amerikanska, det att till synes opolitiska pranks blandas med väldigt politiska, och att det inte mästras och skrivs på näsan. Jag upplevde det som väldigt uppfriskande i en tid när jag själv i början på 90-talet var involverad i den svenska anarkiströrelsen som i mina ögon både var bra, men också för allvarlig och humorbefriad. Synen på sex var också närmast puritansk här, och sex var inte alls lika tabu-belagt i den amerikanska vänstersvängen.

   Skulle du ha turen att hitta den här pärlan på nåt antikvariat så tveka för tusan inte. Den är ett måste i varje seriös weirdo-bibliofils samling.




"Pranks are a constructed, fabricated attack against the framework of society. They're like a bursting-out. Society paints us all into a corner and the whole point of pranks is to open the trap door and escape" Mark Pauline

söndag 12 februari 2012

Svälten i Canada


Where to Eat in Canada
av Anne Hardy

Hm. Verkar glest mellan matställena i Canada...

Tre knäppisar

lördag 11 februari 2012

Munkvanor


Monk Habits For Everyday People
av Dennis Okholm

   Den här boken gör mig förbryllad. Är munk-livet så åtråvärt att det berättigar den här bokens existens? Och är det så att det finns en hemlig målgrupp därute som alla frivilligt vill avstå från sex, leva i ett patriarkat och gå upp i ottan och jobba så ...vänta nu. Jag tar tillbaka allt jag sagt.

Fyra knäppisar

PS. Den här klockrena Shelf-titeln kan pryda din bokhylla för endast 149:- + porto. Beställs från www.fabuc.com


fredag 10 februari 2012

Framtidens Mat -år 2000


Future Food -Alternate Food for the Year 2000
av Barbara Ford

   En futuristisk visionär, fru Ford, visste vad vi skulle ha på matbordet år 2000. Det blev ju inte så mycket av det där med alger, maskar och -min favorit- science soy bread(!) men omslaget var ju snyggt. Lite Tillbaka till framtiden med Michael J Fox-känsla över det hela. Gav nog boken en hel del extra trovärdighet när den kom ut, gissningsvis nån gång i början av 80-talet.

Två knäppisar


  

onsdag 8 februari 2012

Uppslagsverk


Dicitionary

Hm. Lycka till med Eppslagsverket. Bra början. Verkligen.

Fyra knäppisar




The Dictionary of Imaginary Places
av Alberto Manguel och Gianni Guadalupi

   Nejmen, här är en spännande bok som jag faktiskt skulle vilja läsa för innehållets skull. Den kan få några tröstknäppisar men är ju egentligen inte knäpp på det sättet.

Tre knäppisar

måndag 6 februari 2012

Bibliotekarie-nymf


Nympho Librarian
av Lee Tucker

   Det vimlar uppenbarligen av skabrösa böcker om just bibliotekarier-gone-bad. Har via fd kollegorna Reynolds Towns och Elin Nord* hittat en sajt med många pärlor. För det tackar jag dem. Hämtar nog fler titlar därifrån så småningom.

   Just den här är ju rolig på flera sätt. Inte minst den till titeln vidhängande texten, med ...with any man who asked. Any? Japp, så går det till i biblioteksvärlden.

Tre knäppisar

*Elin driver ihop med tre andra en blogg som heter http://synkad.blogspot.com och som är väl värd ett besök :)

lördag 4 februari 2012

Åtalade djur


The Criminal Procesution and Capital Punishment of Animals
av E.P. Evans

   Den här pärlan från 1906 tar upp en massa fall genom historien då djur av olika slag, kycklingar, råttor, grisar m.m. kallats inför skranket för att svara för sina handlingar. Ofta har de inte lyckats så väl med sitt försvar och följdaktligen avrättats efter genomförd rättegång.

Boken finns i FABUCs webbshop för 159:- + porto.

Fem knäppisar

fredag 3 februari 2012

Varför apart?


  
   Jag får ibland frågan varför aparta böcker intresserar mig så mycket. I frågan ligger ofta en förtäckt kritik av själva inriktningen eller nischen, intresset för det udda. Som om jag därmed tyckte att det skulle ha ett egenvärde att en bok är avvikande eller bizarr, underförstått då på bekostnad av kvalitet.
  
   Jag förstår frågan och kan delvis hålla med om dess berättigande. Hur spännande jag än tycker att det är med böcker om absurda samlarmanier, villfarelser om ihåliga jordklot, vansinniga medicinska experiment eller titlar som "I Was Tortured By The Pygmy Love Queen" så är det -at the end of the day- inte alls ovanligt att jag slår mig ned med en helt vanlig klassiker som 290 miljoner andra människor på jordklotet läst.
   Jag drar förvisso min gräns vid deckare eller kändis-litteratur och sånt som är på modet för tillfället. Det intresserar mig inte det minsta. Kan ha att göra med att vår tid är en konformistisk feg återvändsgränd samtidigt som den paradoxalt nog hävdats vara en individualismens tidevarv.*

   Jag har aldrig påstått att något är bra bara för att det är apart. Det får gärna vara weird men med kvalitet. Sen är det ju en viss skillnad på de böcker vars omslag man bara kan garva åt, och de som faktiskt har ett läsvärde. De är ofta inte desamma.
   Men om jag ändå ska försvara mitt förhållningssätt och min förkärlek för surrealism och dada, bizarro fiction, magisk realism och böcker om hemliga sällskap, mentalsjukas förvirrade försök att berätta en historia, perversioner och muterade jättespindlar -så är det ganska lätt...
    Det finns flera förklaringar faktiskt. En har jag gett. Såna böcker är ofta ett underkännande och ett fuck off åt vår samtid. Som vår samtid behöver för att vara uthärdlig.

   De är också kreativt stimulerande. Jag upplever att jag får mer vitala och friska idéer, mer galna infall själv av att läsa om andras galna infall. Detta är för mig kanske den allra viktigaste förklaringen.
   En tredje förklaring tror jag att alla som nånsin läst och avgudat Colin Wilsons klassiker "Outsidern" också kan relatera till. Eller alla som haft ett obskyrt och okänt favoritband nästan helt för sig själva och till sin fasa märker hur allt fler börjar upptäcka bandet, hur det slår igenom stort -och samtidigt förlorar lite av sin mening. Att ha ett sådant behov av något eget självdefinierande kan tyckas puerilt, och jag är trots allt ingen ungdom längre. Det kan också tyckas finnas en motsägelse i att inte behålla detta egna för sig själv då, utan känna sig tvungen att basunera ut det, men vafan vi är sociala varelser.
   En fjärde förklaring, om den ens är en förklaring, är det enkla faktum att jag finner det fascinerande med meta-litteratur, historier inuti historier, böcker fulla av fotnötter som i sin tur hänvisar till fotnötter, språkliga experiment man ej kan vara helt säker på ens är avsedda att förstås och böcker om mördar-pingviner, transor och nudist-sammansvärjningar. Eller bara helt enkelt bizarra omslag.
Fascinationen. Ja, så är det nog. Det räcker för mig.


Jonas Ulfvarson


* Det finns ingen motsättning i det försanthållandet att vår tid på vissa sätt är mer individualistisk och att det också är den enda tid som erbjudit, eller ens kunnat erbjuda, till exempel ett sådant smörgåsbord av udda böcker för att nu bara ta ett närliggande exempel. Sättet på vilket majoritetskulturen samtidigt breder ut sig gör att den ändå är något vi tvingas förhålla oss till, något vi "måste" känna till, fast vi inte vill. På det sättet lever vi i en hegemonisk våldtäktskultur.

torsdag 2 februari 2012

Jerrys frukt-vänner


Make Friends With Your Fruit Trees
av Jerry Baker

   Jag vet inte, lite sorgligt är det ju ändå. Jerry kanske var den där killen som stod ensam på skolgården. Eller så mår han bra nu. Han har ju fått vänner.

Tre knäppisar