Dubbelrecension: Wittkop och Louys

Recensioner
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop
Mammas Tre Flickor av Pierre Louys

   Jag ligger efter med recensionerna, och massor av intressanta böcker har blivit lästa men kommer inte att bli recenserade för jag har fått så ont om tid. Nu slår jag ihop två böcker jag läst senaste halvåret i en dubbelrecension, men det beror inte bara på tidsbrist utan på att de tematiskt faktiskt hänger ihop, genom mer än det faktum att de båda är utgivna på Vertigo. Gabrielle Wittkops och Pierre Louys respektive böcker Barnahandlerskan och Mammas Tre Flickor är båda minst sagt obehagliga böcker med pedofila inslag vars läsning tog emot väldigt mycket men som också utmynnade i två helt olika läsupplevelser.

    Wittkops Barnahandlerskan blev vald som nödlösning till min bokcirkel då Nekrofilen av samma författarinna visade sig vara slut på förlag och i handeln (nu finns den i FABUCs sortiment på eng), Där Nekrofilen ju bara är alltigenom vidrig på ett känslomässigt distanserat plan -nekrofili är ju ett brott utan offer- vilken handlade mest om förruttnelse, odör, maskar och ensamhet, visade sig Barnahandlerskan vara riktigt svår att kämpa sig igenom. Barnen som framlevde sina korta eländiga liv på den franska 1700-talsbordellen framstod som verkliga offer. Verkliga, säger jag -och ändå inte. För det var aldrig deras perspektiv som skildrades. I denna brevroman där bordellmamman diskuterar drivandet av en barnbordell och ger råd till en mer oerfaren kollega i en annan stad framträder ändå aldrig riktigt barnen och deras olycka annat än genom hennes kyliga ord där de betraktas som handelsvaror. Visst är det riktigt vidrigt, men då de inte skildras som individer vars egna öden träder fram blir också effekten något mildrad. Jag minns att jag och min flickvän ungefär samtidigt såg filmen Lovely Bones där man på nära håll fick följa en liten flicka som blev mördad av en pedofil och hur det grep mig som så mycket hemskare då perspektivet var hennes. Wittkops Barnhandlerskan är ändå hemsk, och inget jag rekommenderar vem som helst. Ska man säga något om varför man alls bör läsa den så är det Wittkops fantastiska språk, och hennes skildringar av cynismen och eländet och inte minst efterhärmandet av romantikens översvallande stil vilket ger en tidstypisk anda åt boken.

    Med Pierre Louys förhåller det sig annorlunda. Som medlem i Vertigos bokklubb Stormtrupperna mottar jag ett par ggr om året bokpaket innehållande deras nyutgivning vilket nio ggr av tio torde falla mig i smaken. Jag gillar såväl kommunism, surrealism som pornografi (vilket är deras utgivnings ledord). Men denna gången kändes det som en något mindre lyckad utgivning. Pierre Louys Mammas Tre Flickor är en skildring av tre prostituerade. En mor och hennes två döttrar, varav den yngsta är pre-pubertal. Där Wittkop tidigare skildrat barnen som offer gör Louys offren till villiga offer. Han inte bara odlar myten om den lyckliga horan, vilket känns tröttsamt. Han använder sig också av myten om det knullvilliga barnet, vilket ju är en myt pedofiler själva gärna odlar. Där Wittkop aldrig gjorde mig förbannad utan bara äcklad, lyckas Louys faktiskt göra mig rätt irriterad. Jag bläddrade förbi långa stycken och försökte hitta annat i boken, såsom språkbehandling eller något försonande. Men nej, där Wittkop är en språkets mästare är Louys en klåpare, en författare av dålig kiosklitteratur. Det hjälper sen inte att boken försetts med en konstnärs originaletsningar från 1926 års upplaga och att Edenborg bedyrar dess litteraturhistoriska värde. Jag tyckte den var skit. Men tyckte jag att den aldrig borde getts ut? Nja, här blir det knepigt. Jag är inte för censur. Det är ändå litteratur vi pratar om, och inte filmade övergrepp på barn. Jag är vad gäller litteraturen också alltid en tillskyndare för det extremas existens. Men det är med en obehagskänsla, och särskilt så vad gäller Louys, vars litterära kvaliteter jag helt enkelt inte fann där. Sen måste jag rannsaka mig själv, också som anhängare av det fula och det ofullkomliga. Har det högtstående amoraliska automatiskt ett högre existensvärde än det lågstående amoraliska. Svaret måste under alla omständigheter bli nej. Antingen ska inget finnas, eller båda. Men faktum kvarstår, där Wittkop skildrar obehagligheter som en distanserad författare, är det hos Louys själv istället själva obehagligheten sitter.

Läs om Wittkopps Barnahandlerskan på Vertigos hemsida

Läs om Louys Mammas Tre Flickor på Vertigos hemsida

Läs om stormen kring Louys på Vertigomannens blogg 

Böckerna finns att köpa från Vertigo Förlag