Varför apart?

  

   Jag får ibland frågan varför aparta böcker intresserar mig så mycket. I frågan ligger ofta en förtäckt kritik av själva inriktningen eller nischen, intresset för det udda. Som om jag därmed tyckte att det skulle ha ett egenvärde att en bok är avvikande eller bizarr, underförstått då på bekostnad av kvalitet.

  

   Jag förstår frågan och kan delvis hålla med om dess berättigande. Hur spännande jag än tycker att det är med böcker om absurda samlarmanier, villfarelser om ihåliga jordklot, vansinniga medicinska experiment eller titlar som "I Was Tortured By The Pygmy Love Queen" så är det -at the end of the day- inte alls ovanligt att jag slår mig ned med en helt vanlig klassiker som 290 miljoner andra människor på jordklotet läst.

   Jag drar förvisso min gräns vid deckare eller kändis-litteratur och sånt som är på modet för tillfället. Det intresserar mig inte det minsta. Kan ha att göra med att vår tid är en konformistisk feg återvändsgränd samtidigt som den paradoxalt nog hävdats vara en individualismens tidevarv.*

   Jag har aldrig påstått att något är bra bara för att det är apart. Det får gärna vara weird men med kvalitet. Sen är det ju en viss skillnad på de böcker vars omslag man bara kan garva åt, och de som faktiskt har ett läsvärde. De är ofta inte desamma.

   Men om jag ändå ska försvara mitt förhållningssätt och min förkärlek för surrealism och dada, bizarro fiction, magisk realism och böcker om hemliga sällskap, mentalsjukas förvirrade försök att berätta en historia, perversioner och muterade jättespindlar -så är det ganska lätt...

    Det finns flera förklaringar faktiskt. En har jag gett. Såna böcker är ofta ett underkännande och ett fuck off åt vår samtid. Som vår samtid behöver för att vara uthärdlig.

   De är också kreativt stimulerande. Jag upplever att jag får mer vitala och friska idéer, mer galna infall själv av att läsa om andras galna infall. Detta är för mig kanske den allra viktigaste förklaringen.

   En tredje förklaring tror jag att alla som nånsin läst och avgudat Colin Wilsons klassiker "Outsidern" också kan relatera till. Eller alla som haft ett obskyrt och okänt favoritband nästan helt för sig själva och till sin fasa märker hur allt fler börjar upptäcka bandet, hur det slår igenom stort -och samtidigt förlorar lite av sin mening. Att ha ett sådant behov av något eget självdefinierande kan tyckas puerilt, och jag är trots allt ingen ungdom längre. Det kan också tyckas finnas en motsägelse i att inte behålla detta egna för sig själv då, utan känna sig tvungen att basunera ut det, men vafan vi är sociala varelser.

   En fjärde förklaring, om den ens är en förklaring, är det enkla faktum att jag finner det fascinerande med meta-litteratur, historier inuti historier, böcker fulla av fotnötter som i sin tur hänvisar till fotnötter, språkliga experiment man ej kan vara helt säker på ens är avsedda att förstås och böcker om mördar-pingviner, transor och nudist-sammansvärjningar. Eller bara helt enkelt bizarra omslag.

Fascinationen. Ja, så är det nog. Det räcker för mig.

Jonas Ulfvarson

* Det finns ingen motsättning i det försanthållandet att vår tid på vissa sätt är mer individualistisk och att det också är den enda tid som erbjudit, eller ens kunnat erbjuda, till exempel ett sådant smörgåsbord av udda böcker för att nu bara ta ett närliggande exempel. Sättet på vilket majoritetskulturen samtidigt breder ut sig gör att den ändå är något vi tvingas förhålla oss till, något vi "måste" känna till, fast vi inte vill. På det sättet lever vi i en hegemonisk våldtäktskultur.