Recension: Äkta Skräck

Äkta Skräck: Den nya vågen av extrem film

av Magnus Blomdahl

   Det ska sägas direkt att här är det inte fråga om några tillrättalagda Hollywoodproduktioner med hög budget, lyckliga slut och en total FAIL på din avsikt att slå dig ned för en filmkväll för att bli chockad, äcklad, skrämd eller beklämd. Nej, sånt betackar Magnus Blomdahl sig uttryckligen från. Det är inte Scream eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren som avhandlas här. Det här är lågbudget, skitigt, cyniskt, sadistiskt, våldspornografiskt och det är långt från det som går upp på biograferna.

   Boken består av ett antal intervjuer med de enligt Blomdahl intressantaste och mest extrema filmskaparna av idag, t.ex. Lucifer Valente, Nick Palombo, Adam Rehmeier m.fl. Till texterna fogas beskrivningar ur filmernas handlingar, vilka många gånger är helt vidriga. Väldigt verklighetstrogen men fejkad snuff, orgier i spyor, våldtäkter m.m.

   Det är såklart skräckfilm i en väldigt vid definition, och av en väldigt speciell sort. Det mesta som avhandlas kretsar kring tortyr, gore och äckeleffekten. Det moraliskt vedervärdiga. Detta till skillnad från den typen av skräckfilm som mer bygger på stämningar och förväntningar, en okänd lurande fara. Här är det aldrig implicit utan ständigt explicit. Mig skrämmer det mindre, och jag blir oftast just mest äcklad. Men det är poängen i denna typ av skräckfilm.

   Det här är såklart väldigt underground. Jag kände bara till ett par av filmerna, och nån enstaka regissör, t.ex. Jörg Buttgereit vars Nekromantik anklagats för att innehålla sexscener med ett verkligt -och väldigt långt gånget- lik, samt den på senare år utkomna The Human Centipede (som Blomdahl framställer som mer underground än vad den kanske verkligen är). I The Human Centipede hålls tre människor fångna vilka blir ihopsydda med varandra mouth-to-ass, därav namnet.

   Den kvardröjande känslan i mig efter att ha läst Äkta Skräck är en av fascination. Samtidigt vet jag att jag faktiskt inte skulle vilja se flertalet av dessa filmer. Jag är ett stort skräckfilmsfan men just tortyr roar mig inte särskilt i filmisk form. I litterär form kan man behålla en viss distans som blir svårare då ögat ser bilderna direkt.

   Men just som bok fungerade den här utmärkt för mig. Det är alltid intressant att ta reda på vad som försiggår i de allra mest extrema utmarkerna av mänsklig verksamhet.

Boken är utgiven på Vertigo Förlag

http://www.vertigo.se/

Dubbelrecension: Wittkop och Louys

Recensioner
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop
Mammas Tre Flickor av Pierre Louys

   Jag ligger efter med recensionerna, och massor av intressanta böcker har blivit lästa men kommer inte att bli recenserade för jag har fått så ont om tid. Nu slår jag ihop två böcker jag läst senaste halvåret i en dubbelrecension, men det beror inte bara på tidsbrist utan på att de tematiskt faktiskt hänger ihop, genom mer än det faktum att de båda är utgivna på Vertigo. Gabrielle Wittkops och Pierre Louys respektive böcker Barnahandlerskan och Mammas Tre Flickor är båda minst sagt obehagliga böcker med pedofila inslag vars läsning tog emot väldigt mycket men som också utmynnade i två helt olika läsupplevelser.

    Wittkops Barnahandlerskan blev vald som nödlösning till min bokcirkel då Nekrofilen av samma författarinna visade sig vara slut på förlag och i handeln (nu finns den i FABUCs sortiment på eng), Där Nekrofilen ju bara är alltigenom vidrig på ett känslomässigt distanserat plan -nekrofili är ju ett brott utan offer- vilken handlade mest om förruttnelse, odör, maskar och ensamhet, visade sig Barnahandlerskan vara riktigt svår att kämpa sig igenom. Barnen som framlevde sina korta eländiga liv på den franska 1700-talsbordellen framstod som verkliga offer. Verkliga, säger jag -och ändå inte. För det var aldrig deras perspektiv som skildrades. I denna brevroman där bordellmamman diskuterar drivandet av en barnbordell och ger råd till en mer oerfaren kollega i en annan stad framträder ändå aldrig riktigt barnen och deras olycka annat än genom hennes kyliga ord där de betraktas som handelsvaror. Visst är det riktigt vidrigt, men då de inte skildras som individer vars egna öden träder fram blir också effekten något mildrad. Jag minns att jag och min flickvän ungefär samtidigt såg filmen Lovely Bones där man på nära håll fick följa en liten flicka som blev mördad av en pedofil och hur det grep mig som så mycket hemskare då perspektivet var hennes. Wittkops Barnhandlerskan är ändå hemsk, och inget jag rekommenderar vem som helst. Ska man säga något om varför man alls bör läsa den så är det Wittkops fantastiska språk, och hennes skildringar av cynismen och eländet och inte minst efterhärmandet av romantikens översvallande stil vilket ger en tidstypisk anda åt boken.

    Med Pierre Louys förhåller det sig annorlunda. Som medlem i Vertigos bokklubb Stormtrupperna mottar jag ett par ggr om året bokpaket innehållande deras nyutgivning vilket nio ggr av tio torde falla mig i smaken. Jag gillar såväl kommunism, surrealism som pornografi (vilket är deras utgivnings ledord). Men denna gången kändes det som en något mindre lyckad utgivning. Pierre Louys Mammas Tre Flickor är en skildring av tre prostituerade. En mor och hennes två döttrar, varav den yngsta är pre-pubertal. Där Wittkop tidigare skildrat barnen som offer gör Louys offren till villiga offer. Han inte bara odlar myten om den lyckliga horan, vilket känns tröttsamt. Han använder sig också av myten om det knullvilliga barnet, vilket ju är en myt pedofiler själva gärna odlar. Där Wittkop aldrig gjorde mig förbannad utan bara äcklad, lyckas Louys faktiskt göra mig rätt irriterad. Jag bläddrade förbi långa stycken och försökte hitta annat i boken, såsom språkbehandling eller något försonande. Men nej, där Wittkop är en språkets mästare är Louys en klåpare, en författare av dålig kiosklitteratur. Det hjälper sen inte att boken försetts med en konstnärs originaletsningar från 1926 års upplaga och att Edenborg bedyrar dess litteraturhistoriska värde. Jag tyckte den var skit. Men tyckte jag att den aldrig borde getts ut? Nja, här blir det knepigt. Jag är inte för censur. Det är ändå litteratur vi pratar om, och inte filmade övergrepp på barn. Jag är vad gäller litteraturen också alltid en tillskyndare för det extremas existens. Men det är med en obehagskänsla, och särskilt så vad gäller Louys, vars litterära kvaliteter jag helt enkelt inte fann där. Sen måste jag rannsaka mig själv, också som anhängare av det fula och det ofullkomliga. Har det högtstående amoraliska automatiskt ett högre existensvärde än det lågstående amoraliska. Svaret måste under alla omständigheter bli nej. Antingen ska inget finnas, eller båda. Men faktum kvarstår, där Wittkop skildrar obehagligheter som en distanserad författare, är det hos Louys själv istället själva obehagligheten sitter.

Läs om Wittkopps Barnahandlerskan på Vertigos hemsida

Läs om Louys Mammas Tre Flickor på Vertigos hemsida

Läs om stormen kring Louys på Vertigomannens blogg 

Böckerna finns att köpa från Vertigo Förlag

Recension: Världens världslighet

Världens världslighet

av Martin Tistedt

Vertigo Förlag

   Martin Tistedts roman Världens Världslighet låter sig inte enkelt beskrivas. Baksidestexten talar om mänsklig lycka i all dess grisighet och sublimitet, om misantropi och livsäckel. Tistedt är en bombastisk språkekvilibrist som excellerar i överdrifterna, i det repetititiva och det medvetet naiva. Han gör stor konst genom sina textkollage av klichéer och överdrifter, och genom att just t.ex. använda patetiken som uttrycksform hamnar denna experimentatör någon annanstans -i en drift med drifterna, i en metahumor. Det hade varit camp om det inte just var så utstuderat.

   Tistedt är också en konstruktör av nya ord och språkliga konstruktioner, och som sådan har han ingen like i det svenska språket. Ja, den enda som är jämförbar är Stefan Hammarén, men de är ändå väldigt olika till sina stilar. Där Hammarén ofta är svårläst och intelligent i sin svåråtkomlighet, en mystiker, är Tistedt förvånansvärt lättläst. Men i det enkla ligger för den skull ingen dumhet. Det är fantastiskt vad mycket man kan säga med klichéer, och vad som händer när man staplar dem på detta sätt, och bygger nya ord och meningar genom att sätta ihop dem på oväntade sätt.

   Det här är en absurd och vrickad exposé in i människans dumhet, litenhet och världsfrånvänt inbillade storslagenhet. Det är en modevisning, en reklamkavalkad, ett porrfilmsmaraton och en kommentar om vår samtid så god som någon jag har läst.

   Det här är en bok jag rekommenderar alla som redan anser världen vara en patetisk kliché, en dokusåpa. Nej, förresten, jag skulle rekommendera denna lika väl till de som anser dokusåpan vara vår tids högsta form av konst. Ibland är parodin svår att skilja från det parodierade.
   Jag gillade den.

Recension: Fatale

Fatale
av Jean-Patrick Manchette
Vertigo Förlag

   Jean-Patrick Manchettes Fatale från 1977 hade jag kanske aningen högt uppskruvade förväntningar på. Den har kallats en hårdkokt kommunist-deckare, den franska kriminal-litteraturens svarta klassiker. Det är en bok om den unga kvinnliga yrkesmördaren Aimée Joubert vars mission det är att rensa jorden från rika borgare. Om en bok ska kunna leva upp till de förväntningar som en sådan presentation genererar så måste den ju vara något i särklass. Emellertid lyckades boken inte riktigt leverera. Aimée övertygar inte riktigt i rollen. Inte för att rollen i sig är för fantastisk, utan för att hennes upplägg och mycket invecklade metoder är det. Hon blir därmed i sitt utövande beroende av en massa omständigheter hon ju rimligen inte fullt ut kan beräkna eller kontrollera. Det hade kanske funkat i en surrealistisk absurd roman, men Fatale är hårdkokt materialistiskt präglad realism. Rakt igenom.

  

   Sedan hade jag nog personligen önskat mig än mer grisande och frossande i ogenerat utstuderat våld. Jag menar inte att det saknades, bara att mina förväntningar kanske var lite väl högt ställda. Alltså, boken var inte helt utan charm så jag kanske inte ska skriva ner den helt. Språket är rakt och enkelt, och något psykologiserande förekommer inte. Det är befriande och förstärker den råa ton som Manchette eftersträvar. Här behöver inget rättfärdigas.

  

   Men jag har lite svårt att förstå varför den måste klassificeras som deckare, låt vara att den kallas kommunist-deckare. Om deckare är all litteratur det förekommer brott i blir begreppet så vittomfattande att det blir meningslöst. I Fatale förekommer varken polis eller privatdetektiver.

   Slutligen bara måste jag citera ur Edenborgs förord för han säger något så bra om deckargenren i sin helhet som jag verkligen skriver under på:

   "(Fatale är) något mycket avlägset från de svenska snutslickande samförståndsdeckare som invaderat folkhemmets tomma plats: fyllda av moralism, karriärism, hjärtnupenhet och byråkratism bör dessa inhemska pekoral med en fnysning och en spottloska avfärdas som musli-deckare -ingen av dem saknar en scen där hjälten äter en näringsrik frukost."

Ha ha, WORD!

Recension: Den Tredje Systern-trilogin

Den Tredje Systern, Gå Ner För Trappan, Övervakningen

av Gunnar Blå, Vertigo Förlag

   Gunnar Blå är alltså Vertigomannen, Carl-Michael Edenborg själv. Jag skrattade högt när jag insåg att min första reaktion inför omslaget var: "Men vad gör herr Edenborg på omslaget till boken av Gunnar Blå?" Så inpräntad i mig var föreställningen om deras åtskillnad. Och jag har vanligtvis bara ett halvt slumrande öga, och knappt 1/10 öra öppet mot medievärldens brus, så jag har antagligen missat detta som många andra kanske känt till i åratal.

   Det jag tidigare läst av pseudonymen Gunnar Blå har utsträckt sig till hans novell-författande, i de mycket märkliga och sexuellt parafila novellerna i t.ex. Klumpighetens Redux. Den skruvade stilen har passat det korta novellformatet bra, och jag har misstänkt att det skulle vara svårt att överföra den till romanens lite längre och mer krävande form.

   Men Gunnar Blå ror faktiskt iland det hela. I den första romandelen, Den Tredje Systern, känner jag ändå igen mig stilmässigt relativt väl från tidigare Gunnar Blå-möten. Huvudpersonens berättelse är skriven i jag-form (och heter även Gunnar Blå). Han är en alkoholiserad blandmissbrukare i övre medelåldern vilken är sexbesatt och hamnar i diverse märkliga erotiska möten. Det som kännetecknar Gunnar Blå (författaren) är att den i vår tid kulturellt implicerade manliga dominansen är underminerad, frågor om stark och svag ställs på huvudet, och så också här. Den första romandelen är skriven som en hårdkokt deckare, med cliff-hangers avslutande varenda kapitel och allt. Jag hade vanligtvis fnyst åt förfaringssättet om jag bevärdigat mig plocka upp en bok från deckar-topplistan, men här är det så uppenbart skrivet med ironi att det känns lite kul.

  

   I den andra delen, Gå ner för trappan, skruvas de sexuella inslagen ned samtidigt som surrealismen skruvas upp några varv. Gunnar, som har blivit kastrerad av den mystiska Tredje Systern, är havande och föder ur sig en märklig tentakelförsedd liten varelse som han döper till Elisabeth. Den lilla varelsen förpuppas så småningom och blir en till det yttre helt normal liten flicka, men en som behåller sin omänsklighet i sin enorma aptit där hon för att tillfredsställa sin hunger är kapabel att helt konsumera intet ont anande personer olyckliga nog att överrumplas av henne. En stor del av handlingen i Gå ner för trappan utspelas i ett jättelikt underjordiskt utrymme djupt nere under centrala Stockholm vilket Gunnar och hans dotter försöker att lämna. Jag kommer att tänka på Edgar Allan Poe och de implicita innebörderna av nedstigning i det fördolda, i hemliga gångar, djupa hål, som jag vill dra mig till minnes att Paul Soares också talat om i förordet till Vertigo-utgivningen av en Poe-samling.

   I den tredje romandelen, Övervakningen, finner vi karaktären Gunnar Blå i slutskedet av hans liv. Han heter nu oförklarligt "Carl" och språket här är mer lågmält, sexualiteten nedtonad, nästan borta helt. Förvirringen ökar emellertid. "Carl" minns barmhärtigt nog inte mycket av sitt tidigare liv, men vad han vet är att han är utsatt för en massiv övervakning och att han är en mindre spelare i ett väldigt nät av informanter, agenter och dubbelagenter. Uppdragsgivare, vänner och fiender är alla höljda i dunkel och "Carl" flyr från hotellrum till hotellrum, det ena skabbigare än det andra.

   Reflektionen jag redan tidigt under läsningen gjorde, när Gunnar blir kastrerad redan en bit in i den första romandelen, var att: "Men vafan, hur ska han nu kunna knulla? Det är ju flera hundra sidor kvar." Så typiskt penetrationsfixerat av mig, eller hur?

   Sexet blir ju därefter inte alls frånvarande, men det är sant att det successivt tar allt mindre plats i berättelsen. Kanske är kastreringen Gunnar råkar ut för också den kastrering vi alla drabbas av, den våldtäkt livet och åldrandet utgör på oss? Men det behöver inte bara vara en negativ sak, andra värden kan uppstå ur saknaden. Nu pratar jag inte bara om sexuell kastration. Som herr Edenborg själv skriver på sin blogg angående såväl Gunnar som Hemingways kastrat Jake i The Sun Also Rises:

"Kanske en manlighet (...) öppnar sig för poesi, känsla och skönhet först efter att det potenta, den symboliska kontrollen, har skadats?"

   Samtidigt hämtar sig huvudpersonen Gunnar aldrig riktigt, och det ligger en sorg över den sista delen i romantrilogin. Men det är en skön och poetisk sorg. Och vad ska man säga om den mystiska Tredje Systern? Är hon en livets och dödens gudinna, en Kali-Dhurga som både ger och tar? Förutsättningen för Gunnars livsnjutning är just att den är ändlig, att den kan tas ifrån honom. Hon blir då i så fall ett väsen bortom gott och ont. Gunnar har i alla fall liksom alla vi andra inte en suck mot henne. Det är en kamp vi alla förlorar.

   Summan är i allafall en mycket märklig läsupplevelse, med tre helt disparata romandelar. En fantastisk resa.

Länk: http://www.vertigo.se/

Länk: http://www.gunnarbla.com/

Länk: http://vertigomannen.blogspot.com/

Recension: Ögats historia

Ögats historia av Georges Bataille
Vertigo Förlag

   Ögats historia (Histoire de lóeil) är en fantastiskt bizarr bok på sätt som inte känns helt mentalt stabila. Bataille, som publicerade den under pseudonymen Lord Auch, ville senare aldrig kännas vid att den var hans. Vertigos utgivare av den senaste svenska upplagan, Carl-Michael Edenborg, skriver också i sitt förord: "Helt klart var Georges Bataille vansinnig när han skrev den."

   Ögats historia (1928) är en erotisk resa som den unge manlige huvudpersonen embarkerar på tillsammans med den jämnåriga flickan Simone. Tillsammans utforskar och utövar de diverse parafilier och sadomasochistiska böjelser. Så långt allt gott. Här skiljer sig inte boken nämnvärt från annan pornografi. Till att börja med i allafall. De drar in andra i sina lekar, som inkluderar tvång, våldtäkt och slutligen mord. Men det är inte heller ens i detta, ändå relativt extrema, som Bataille framstår som galen. Det är istället i den klart irrationella tankevärld och därvid påhängande symbolism som författaren upplevs som extremt säregen.


   Två huvudteman spökar genom berättelsen, och författarens besatthet vid dessa kan inte bara avskrivas som hans huvudkaraktärers. Det första, och ständigt återkommande, är den centrala betydelse han tillskriver Ögat. Ögon nämns ofta i texten, kulminerande med ögat (utslitet ur dess håla) förekommande i sexuell lek. Som Roland Barthes påpekat återkommer också Ögat i ytterligare en nivå av symbolism genom förekomsten av andra ovala eller runda objekt såsom ägg och tjurtestiklar. Det andra temat är fascinationen vid vätskor, såsom tårar, äggula, urin, blod och sperma.

   Många tolkningar har gjorts av Batailles udda mästerverk och dess möjliga betydelser. Det går t.ex. inte att låta bli att se Ögat som Seendet, som den civiliserade förtryckande blick vilken drar skammen över den hedonistiskt dionysiska människan och de böjelser vi härmed tvingas undertrycka. Det Ögat måste krossas och förstöras enligt denna tolkning av Bataille.

   Men säkert finns där andra djup, och kanske är vissa av dessa inte möjliga att fullt förstå utan en hjärna eller tankevärld disponerad som Batailles? Det är som sagt inte helt säkert att han hade alla bollkallar hemma när han skrev boken. Paralleller finns såklart till deSade, både i den sexuella sadismen och den moraliska värdenihilismen, men där deSade framstår som en rationalist ligger något obändigt irrationellt över Bataille.

   Bataille blev i sin samtid både ignorerad och föraktad men hans betydelse, inte som pornograf -utan filosof, har ändå influerat postmoderna tänkare som Michel Foucault och Jacques Derrida. Så det är trots allt en intellektuellt intressant irrationalitet.

Ögats historia är en kort roman, på under 100 sidor. Man läser ut den på en kväll. Bataille skrev ut utkast till en fortsättning, som emellertid aldrig blev av. Det korta utkastet finns med i Vertigos svenska utgåva 2006.