Re/Search #11: Pranks!
av V. Vale och A. Juno (ed.)
Tänkte jag skulle skriva lite om en av mina favoritböcker alla tider. Svårt det där, men skulle man kompilera en tio-bästa-lista, skulle den här ha god chans att vara med på den listan. Tyvärr är boken numera out-of-print, annars skulle jag ha den till försäljning i FABUC-shoppen helt klart. Boken kom redan 1987 och jag kom över mitt exemplar nån gång i början av 90-talet.
Prank betyder ett spratt, eller ett practical joke och tematiken är genomgående det av hur sprattet, sabotaget eller humorn kan användas som vapen mot det bestående. Boken innehåller ett stort antal djuplodande intervjuer med skilda personligheter, konstnärer, musiker, provokatörer, aktivister, anarkister, filmare, tänkare, görare. Persongalleriet är till största delen amerikanskt med figurer som Jello Biafra, Joe Coleman, Boyd Rice, Karen Finley, Henry Rollins, John Waters, Abbie Hoffman för att bara nämna några. Insprängt finns också essäer om Avantgarde, Situationism m.m. Det här att perspektivet är amerikanskt syns också tydligt i tematiken och frågeställningarna som i en bok som ändå är såpass politisk som den här trots allt har ett uppfriskande drag av humor och allvarslöshet.
Personliga favorithistorier inkluderar den om hur Abbie Hoffman och hans Youth International Party på sextiotalet genomförde ett fredligt attentat mot börsen i humorns tecken. De gick upp på en balkong med överblick över hela börsen och hällde ut hundratals dollar i endollarsedlar, och då alla dollarsedlar i USA såg i stort likadana ut, gröna och av samma storlek, såg det för börsmäklarna ut som om det regnade enorma summor. Resultatet blev att de kravlade runt och samlade pengar på golvet så att börsen stod stilla i tio minuter innan ordningen återställdes. Värden till miljontals dollar gick förlorade. Symboliken undgår väl ingen.
Andra favoritkapitel var de med Bob Zoell eller t.ex. Mark Pauline, båda vad man idag kallar Urban artists, vilket ju är ett fenomen som sedan dess även kommit hit, men som jag då aldrig hade hört talas om. De ändrade på reklamskyltar eller gatskyltar, oftast nattetid, så att de fick nya lustiga, obscena eller politiska innebörder. Eller kapitlet om Joe Coleman som tog reda på nån class-reunion 30 år senare i en klass han själv inte gått i och gick i en död mans ställe och låtsades vara honom. Eller Jeffrey Vallance som långt innan den svenske Eric Ericsson (Brev till samhället) skrev vansinniga brev till olika myndigheter, organisationer och företag och sen publicerade deras (ofta) artiga svar. Listan på helsköna exempel från boken kan göras hur lång som helst. En del var mer uttalat politiskt som exemplet på de holländska squatters som hade problem med polisens hundar vid demonstrationer tills någon med en kontakt på Amsterdam Zoo lyckades samla in tigerbajs som de smorde in sig med. Hundarna som aldrig sett en tiger i hela sitt liv kände lukten och backade gnyende och livrädda undan och var på så sätt oanvändbara för polisen.
Jag återkommer till det här amerikanska, det att till synes opolitiska pranks blandas med väldigt politiska, och att det inte mästras och skrivs på näsan. Jag upplevde det som väldigt uppfriskande i en tid när jag själv i början på 90-talet var involverad i den svenska anarkiströrelsen som i mina ögon både var bra, men också för allvarlig och humorbefriad. Synen på sex var också närmast puritansk här, och sex var inte alls lika tabu-belagt i den amerikanska vänstersvängen.
Skulle du ha turen att hitta den här pärlan på nåt antikvariat så tveka för tusan inte. Den är ett måste i varje seriös weirdo-bibliofils samling.
"Pranks are a constructed, fabricated attack against the framework of society. They're like a bursting-out. Society paints us all into a corner and the whole point of pranks is to open the trap door and escape" Mark Pauline
