Helt unbelievably bizarra FABUC-böcker!!!
Aktualitetsfascister beware, inget
blir inaktuellt. Det går att läsa gamla inlägg.
Navigeringstips: Är du bara här för de knäppa bokomslagen kan du gå till Bildgalleri Shelf t.h.
Den här sköna knäppisboken är just nu på rea på www.fabuc.com, förut 169 pix, nu 149. Den är fantastiskt snygg och väl researchad. Innehåller referenser till över 420 stoner-filmer. En pärla för vilken cineast som helst, inte bara den med en förkärlek för rökdon. Obs! Fabuc tar absolut avstånd från olagligheter etc etc yada yada. For informational purposes only som det brukar heta...
Kid you not. Ikväll har jag bevittnat två geniers verk. Ingen av dem egentligen litterära, så jag steppar lite utanför den här bloggens vanliga fokusområde nu.
Det var undergroundfilmkväll på Kajskjul 46 i Götetborg och det sedvanliga sällskapet av unga fnittriga tonåringar fulla på folköl och citodon blandades med de haschinpyrda kulturvetare i medelåldern som bänkade sig i de slitna fåtöljerna framför projektorn.
Bl.a. fick vi se smakprov från demonregissören Henrik Möllers fantastiska kortfilmer då detta var release för hans nya samlings-dvd Ångesthunden. Jag har tidigare omnämnt honom här på bloggen. Han är helt jävla sjuk i huvet. Bäst gillade jag nästan när han visade ett urval av fan-mail han fått med bl.a. en kvinna som skickat bilder på vad hon brukar göra med sina kroppsvätskor, en annan från en nekrofil som skickat honom likdelar(!). Men hans filmer borde få tala för sig själva egentligen, och i denna sena timme är jag inte mannen att beskriva dem. Något litet ytterligare vill jag säga. Det är inte en slump att Möllers filmer genererat denna respons från märkliga existenser som kroppsvätske-kvinnan och nekrofil-mannen. Det är liksom bara helt naturligt. Möller själv är sjuk och de ser i honom en frände. Nedan en av hans kortfilmer, Grisaknullabyn:
Efter Henriks filmer var det dags för legenden Tomas Halling. Jag har under flera år bara hört hans namn viskas bland obskyra absurdister och allmänfientliga dadaister, men inte haft förmånen att se honom själv. Nu äntligen.
Han går på scen med dunder och brak, blåser i nån slang, har på sig en konstig mask och yttrar märkliga ord i mikrofonen. Hans framtädande är helt galet. Man riktigt känner av hans vansinne hela vägen ut i publiken. Han byter mask till något annat komiskt, löjeväckande eller farligt. Han drar på ett trumsolo, piper, väser, vrålar i micken som en besatt. Det här är IMPROESI på hög nivå. Det inser jag när Halling tar på sig en lampskärm som hatt och råkar få ett av dess fästen i munnen och omedelbart låter dårsvadan handla om detta.
Inte regisserat. Inte repeterat. Bara ett vansinnigt flöde av ..ja, ordbajseri höll jag på att säga. Men intrycket är inte banalt utan snarare komplext. Jag tycker Hallings dårskap spiller över i vår värld och säger något om sinnessjukhuset vi alla lever i.
Samtidigt har jag viss kritik mot Halling att framföra. Att han är 80% genial och 20% patetisk och trivial är honom lätt förlåtet. Hur många genier finns det som är på topp hela tiden? 80% är en enormt hög siffra. Men vad jag verkligen hade velat se hade varit ett av hans galna trumbeat och chants räcka kanske fem-tio minuter i nån slags suggestiv resa.
Men det jag önskar är troligen inte Halling alls. Han är intensiv, kort, snabb (vissa av hans nummer är sju sekunder långa). Det är som en vansinnig tourettes-patient på högvarv, en maniker som måste vidare, vidare, vidare...
Det ska sägas direkt att här är det inte fråga om några tillrättalagda Hollywoodproduktioner med hög budget, lyckliga slut och en total FAIL på din avsikt att slå dig ned för en filmkväll för att bli chockad, äcklad, skrämd eller beklämd. Nej, sånt betackar Magnus Blomdahl sig uttryckligen från. Det är inte Scream eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren som avhandlas här. Det här är lågbudget, skitigt, cyniskt, sadistiskt, våldspornografiskt och det är långt från det som går upp på biograferna.
Boken består av ett antal intervjuer med de enligt Blomdahl intressantaste och mest extrema filmskaparna av idag, t.ex. Lucifer Valente, Nick Palombo, Adam Rehmeier m.fl. Till texterna fogas beskrivningar ur filmernas handlingar, vilka många gånger är helt vidriga. Väldigt verklighetstrogen men fejkad snuff, orgier i spyor, våldtäkter m.m.
Det är såklart skräckfilm i en väldigt vid definition, och av en väldigt speciell sort. Det mesta som avhandlas kretsar kring tortyr, gore och äckeleffekten. Det moraliskt vedervärdiga. Detta till skillnad från den typen av skräckfilm som mer bygger på stämningar och förväntningar, en okänd lurande fara. Här är det aldrig implicit utan ständigt explicit. Mig skrämmer det mindre, och jag blir oftast just mest äcklad. Men det är poängen i denna typ av skräckfilm.
Det här är såklart väldigt underground. Jag kände bara till ett par av filmerna, och nån enstaka regissör, t.ex. Jörg Buttgereit vars Nekromantik anklagats för att innehålla sexscener med ett verkligt -och väldigt långt gånget- lik, samt den på senare år utkomna The Human Centipede (som Blomdahl framställer som mer underground än vad den kanske verkligen är). I The Human Centipede hålls tre människor fångna vilka blir ihopsydda med varandra mouth-to-ass, därav namnet.
Den kvardröjande känslan i mig efter att ha läst Äkta Skräck är en av fascination. Samtidigt vet jag att jag faktiskt inte skulle vilja se flertalet av dessa filmer. Jag är ett stort skräckfilmsfan men just tortyr roar mig inte särskilt i filmisk form. I litterär form kan man behålla en viss distans som blir svårare då ögat ser bilderna direkt.
Men just som bok fungerade den här utmärkt för mig. Det är alltid intressant att ta reda på vad som försiggår i de allra mest extrema utmarkerna av mänsklig verksamhet.
Den här boken har många av de kvalitéer en äkta apart bok ska ha. Det är ett smalt ämne, pretty bizarrt och det verkar vara äkta menat, alltså inte ett försök att vara "haha-rolig". Jag upptäckte dessutom en annan liten märklig detalj med boken. Jack Scagnetti, mannen som står bakom den är namne med den vansinniga snuten som jagar Mick och Mallory Knox i Tarantino-klassikern Natural Born Killers från 90-talet. Ser man på. Han fanns på riktigt...
Ikväll var jag på ett skönt underground-sunkigt event som fick mig att minnas gamla goda tider och mina livsandar att börja kippa efter luft igen. Det var en nollbudgetfilm-kväll på hemlig lokal i de skummare kvarteren i Göteborg. Det visades filmer av olika obskyra mästare inom lågbudgetproduktion, varav den främste, Henrik Möller, bidrog med flera alster. Skitigheten, cynismen, råheten i de skakiga handkamerorna och de elaka söndersupna berättarrösterna ramades väl in av den spartanska svartklubbs-mässiga lokal i vilken ett tjugotal suspekta individer satt och insöp alstrerna till billig ljummen svart-öl på burk från baren. Där satt nihilistiska konstnärer och "förstod" filmerna jämte grabbiga testosteron-pojkar som hojtade varje gång ordet fitta nämndes, och jag. Snälla, försök inte placera mig...
Jag slänger här in mästaren Henrik Möllers "Älgen Labans Mamma" som är en film med stor känsla och dessutom litterära referenser från bl.a Mary Shelleys Frankenstein och inte så få stänk av HC Andersen.
