Kid you not. Ikväll har jag bevittnat två geniers verk. Ingen av dem egentligen litterära, så jag steppar lite utanför den här bloggens vanliga fokusområde nu.
Det var undergroundfilmkväll på Kajskjul 46 i Götetborg och det sedvanliga sällskapet av unga fnittriga tonåringar fulla på folköl och citodon blandades med de haschinpyrda kulturvetare i medelåldern som bänkade sig i de slitna fåtöljerna framför projektorn.
Bl.a. fick vi se smakprov från demonregissören Henrik Möllers fantastiska kortfilmer då detta var release för hans nya samlings-dvd Ångesthunden. Jag har tidigare omnämnt honom här på bloggen. Han är helt jävla sjuk i huvet. Bäst gillade jag nästan när han visade ett urval av fan-mail han fått med bl.a. en kvinna som skickat bilder på vad hon brukar göra med sina kroppsvätskor, en annan från en nekrofil som skickat honom likdelar(!). Men hans filmer borde få tala för sig själva egentligen, och i denna sena timme är jag inte mannen att beskriva dem. Något litet ytterligare vill jag säga. Det är inte en slump att Möllers filmer genererat denna respons från märkliga existenser som kroppsvätske-kvinnan och nekrofil-mannen. Det är liksom bara helt naturligt. Möller själv är sjuk och de ser i honom en frände. Nedan en av hans kortfilmer, Grisaknullabyn:
Efter Henriks filmer var det dags för legenden Tomas Halling. Jag har under flera år bara hört hans namn viskas bland obskyra absurdister och allmänfientliga dadaister, men inte haft förmånen att se honom själv. Nu äntligen.
Han går på scen med dunder och brak, blåser i nån slang, har på sig en konstig mask och yttrar märkliga ord i mikrofonen. Hans framtädande är helt galet. Man riktigt känner av hans vansinne hela vägen ut i publiken. Han byter mask till något annat komiskt, löjeväckande eller farligt. Han drar på ett trumsolo, piper, väser, vrålar i micken som en besatt. Det här är IMPROESI på hög nivå. Det inser jag när Halling tar på sig en lampskärm som hatt och råkar få ett av dess fästen i munnen och omedelbart låter dårsvadan handla om detta.
Inte regisserat. Inte repeterat. Bara ett vansinnigt flöde av ..ja, ordbajseri höll jag på att säga. Men intrycket är inte banalt utan snarare komplext. Jag tycker Hallings dårskap spiller över i vår värld och säger något om sinnessjukhuset vi alla lever i.
Samtidigt har jag viss kritik mot Halling att framföra. Att han är 80% genial och 20% patetisk och trivial är honom lätt förlåtet. Hur många genier finns det som är på topp hela tiden? 80% är en enormt hög siffra. Men vad jag verkligen hade velat se hade varit ett av hans galna trumbeat och chants räcka kanske fem-tio minuter i nån slags suggestiv resa.
Men det jag önskar är troligen inte Halling alls. Han är intensiv, kort, snabb (vissa av hans nummer är sju sekunder långa). Det är som en vansinnig tourettes-patient på högvarv, en maniker som måste vidare, vidare, vidare...
Jag gillar det i allafall...
