Recension: Dawn of the Dead

Recension: Dawn of the Dead
av George A. Romero och Susanna Sparrow

   Jag botaniserade i Science Fiction-bokhandeln i Göteborg när mina ögon av naturliga skäl fastnade på denna bokrygg i hyllan. Det var som att återse en gammal bekant. Men i helt fel miljö. För det här var en polare jag endast kände som film. Nu var hon plötsligt re-mejkad till bok. Jag hostade upp hundrafemti pix nånting för att få ta hem henne och det kändes lite smutsigt, jag menar det här med pengar för att få umgås med en gammal vän.

    Jag kanske ska förtälja bakgrunden till vår vänskap. På åttiotalet sågs vi för första gången. Hon var då film. Minns ej exakt när eller var vi stötte på varandra. Många år senare, på nittiotalet, kom jag över henne som en gammal hemmakopierad VHS. På den här tiden hade jag en rätt ansenlig samling videos hemma i hyllan med i första hand zombierullar. Romeros Dawn of the Dead var ju såklart ihop med NOTLD och Day of the Dead kronjuvelerna i samlingen. Under många år tog jag för vana att de kvällar jag inte läste innan sänggåendet somna till en zombierulle, ofta med henne. Jag måste ha sett Dawn femtio eller kanske åttio gånger, i allafall första halvtimmen. Zombiesarna blev liksom mina kompisar och jag sov alltid gott. Drömde ofta om dem.

    Bakgrunden till att min kompis Dawn of the Dead uppträdde i nya kläder som bok var för mig okänd. Riktigt så nördig som jag trodde var jag visst inte, då jag inte kände till att Dawn som bok faktiskt första gången utkom redan strax efter filmen -78. Det här var en nyutkommen re-print på föranledning av den zombie-boom som sedan flera år skapat marknad.

   Så, vad snackar vi om här då? Är det Romeros egna manus till rullen? Nej, det är författaren Susanna Sparrow som skrivit texten, och det närmast ordagrant utifrån filmen, scen för scen, dialog för dialog. Om såna böcker inte är pulp, ja då vet jag inte vad pulp är. Det konstnärliga värdet på texten är väl därför vad litteraturvetare och andra tjöt-ballar skulle kalla tvivelaktigt. Nu bryr jag mig inte särskilt om det. Faktum är att Sparrow skriver bra, även om hon haft minimalt med konstnärlig frihet till egna utsmyckningar. Jag har läst betydligt sämre zombie-litt från författare som försökt skapa en egen historia. Kanske är det därför att filmens handling är så förbannat bra. Kanske är det därför att jag är förblindad av filmen och mina minnesbilder av den, jag vet inte? Faktum är att jag har väldigt svårt att objektivt recensera denna bok. För min inre syn såg jag alla scener, hörde karaktärerna yttra sina många gånger klassiska repliker.

    Men om man ändå ska vara lite kritisk, det märktes att Sparrow skrivit från filmen. Det inre "själslivet", tankar och motivation hos karaktärerna är mindre utvecklat än i en vanlig roman. Det är snarast förvånande att det inte saknas helt, för Sparrow gör vissa försök och ansatser till sådant. Till exempel fick jag en fördjupad inblick i Flyboys förhållande till ledargestalten Peter, som säkert stämmer med Romeros intention.

    Den välkända plotten är ju som följer. I samband med ett outbreak av zombiesmitta flyr ett litet sällskap storstadens helvete i en helikopter. De landar så småningom på taket till ett övergivet varuhus. Först egentligen bara för att vila ut, men de inser snart att varuhuset, om de bara kan rensa det på kringvandrande zombies, tillhandahåller en möjlig fristad. Det gjordes ju en re-make på filmen av Zack Snyder 2004 som säkert fler av dagens unga sett. För att vara en s.k. re-make är den väldigt otrogen originalet. Snyders rulle är ju en skitbra film i egen rätt, men det enda de har gemensamt är väl varuhuset som tillflyktsort.

    I Romeros film/Sparrows bok är samhälls- och civilisationskritiken mycket mer uttalad, och horderna av zombies som söker sig till varuhuset blir metaforer för vår blinda materialism. Sparrow undviker emellertid misstaget att skriva detta på läsarens näsa. Hon utgår egentligen bara från Romeros dialoger kring detta.

    Summan av det hela blir att detta är en bok jag starkt rekommenderar de som sett filmen, nej förresten, det räcker inte riktigt.. den starka rekommendationen får gälla de som älskade filmen och sett den många gånger. De som sett rullen en gång för länge sen och sen glömt den, eller de som aldrig sett den rekommenderar jag inte denna bok. Jag tycker de ska se filmen istället.

av Jonas Ulfvarson

Denna recension är en systerrecension som också ligger på www.swedishzombie.com

Recension: Valley of the Dead

Valley of the Dead :The Truth Behind Dante's Inferno
av Kim Paffenroth

   Fan också. Jag vill verkligen inte behöva skriva ner den här boken. Eller jo. Men skälet till att det tar emot är att det är en så förbannat bra idé. Att ta en historisk person som Dante Alighieri och utgå från hans tid, sent 1200-tal, och placera honom på resande fot, landsflyktig från sin hemstad Florens (som han verkligen var) och nånstans österut på Balkan låta honom komma i kontakt med horder av levande döda är fantastiskt. Att sedan påstå att dessa händelser inspirerade honom till de fasansfulla bilderna han senare i livet nedtecknar i sista delen i Den Gudomliga Komedin, även känd som Dantes Inferno, är inget mindre än genialt.

   Kanske var på grund av detta mina förväntningar på boken högt uppskruvade. Men tyvärr levererar Pafferoth en ganska platt historia. En bit in i läsningen, kanske 50-60 sidor, hade jag överseende, säkerligen förblindad av själva idén, samt min förkärlek för zombies. Men miljöerna känns tomma, och realismen lämnar en del övrigt att önska. Vad gäller realismen pratar jag nu inte om existensen av zombier (för det förutsätts lixom att dem får man köpa), utan om kringpråleriet som t.ex. en armé som aldrig syns men ändå är nära nog för att kunna beskjuta vår protagonist hela berättelsen igenom (visserligen med kastmaskiner), och om en mentalitet hos vissa karaktärer som känns allt annat än medeltida. Bristerna rör också just ofta historisk trovärdighet. Umgänget människorna emellan i Valley of the Dead är inte det strikt hierarkiska, tokreligiösa, kvinnoförtryckande 1200-tal man förväntar sig. Paffenroth tycks medveten om vissa av den medeltida världens attribut, och kommer ibland på sig och levererar försök att få till trovärdighet, och då nämns gudstro lite här och där, som ett universalpiller författaren strör över sidorna. Men det räcker liksom inte.

    Dante framstår också som ett riktigt mähä. Detta vill jag inte framhålla som ett exempel på en riktig brist, utan det är en reflektion. Han är helt enkelt alltför god. Jag hade en gammal skrivarlärare på en skrivarkurs för författare som menade att ingen vill se en protagonist som är 100% god, man spyr bara på honom till slut. En bra kombination på, säg 70-30 eller så, ger en komplicerad och mer verklighetstrogen person.

   Dialogerna är ändå Paffenroths verkliga svaghet. Om han bara höll sig ifrån dem, eller övade på dem i femton år, så kunde han ha rott hem det här. Men det funkar liksom inte att vår Dante rör sig i ett landskap som mest påminner om ett måttligt avancerat tevespel med förprogrammerade karaktärer som genom sitt tal ska föra honom vidare i handlingen. De han möter förklarar helt enkelt alldeles för mycket för att vara trovärdiga. Så funkar det inte här i livet. Det går inte att låta människor Dante möter helt kort berätta intima, personliga eller ens övergripande saker som mer känns till för oss läsare än för Dante. Särskilt illa fungerar det i ett hårt och utsatt medeltida bondesamhälle där man säkerligen var misstänksam mot främlingar.

   Det här är bara en del av kritiken, men hey, jag får hejda mig. Det märkliga är hur jag i början tolererade bristerna, tills dess att Paffenroth staplade dem på hög och det blev för mycket. Jag har tidigare recenserat en novell av Pafferoth här, åtminstone med en halvt gillande inställning, och kanske är det så att den gode Paffenroth gör sig bäst i novellformatet. Klivet upp till roman blev helt enkelt för stort. Bristerna fick fler sidor att sprida ut sig över. Tyvärr.

Den här recensionen kom till som ett resultat av en recensionutmaning jag antog från bloggen www.swedishzombie.com, och jag vill uppmana alla som är inne på zombie-litt att kolla in den. Det är i mitt tycke en av Sveriges intressantaste bokbloggar.

Zombiefilm och samhällskontrakt

   Vad kul! Min ungefär tio år gamla och helt bortglömda artikel Zombiefilm och Samhällskontrakt som ursprungligen publicerades i Sjukjournalen runt år 2000-01? har blivit återpublicerad på bloggen Swedish Zombie, och dessutom försedd med massa läckra bilder och illustrationer.

Här är länken:

http://www.swedishzombie.com/2011/10/jonas-ulfvarsson-zombiefilm-och.html

Recension: Tooth And Nail

Tooth And Nail

Craig DiLouie

   Zombie-lit. Det är för mig som en stort jävla ägg med godis för en unge på påsk, eller som när jultomten halkar på furstutrappan och bryter nacken och tappar ut julklapparna halva stans ungar skulle haft. Jag älskar det.

    Men. Jag är inte en okritisk läsare (se recension av Rechts Plague of the Dead), och jag är vad gäller denna genre fast i mina egna inkörda banor om hur det ska vara som jag vet att jag har svårt att göra avkall på. Zombie-litteraturen har exploderat ut i ett antal olika tolkningar av zombien som fenomen, och DiLouie följer inte den av mig föredragna (klassiska) fåran av dem som döda, utan hos honom är de sjuka men levande monster. I filmväg såg vi det i 28 dagar senare, och visst det kan funka. Det man vinner i realism, förlorar man dock i skräckfaktor anser jag. Men jag är ändå beredd att köpa hans story för den är ytterst välskriven och vad gäller detaljrikedom väl researchad. Jag är också glad att han inte, som vissa andra zombieförfattare på senare år urartar till att försöka skildra händelser ur zombiens perspektiv. Zombien har förfan inget perspektiv. Den är bara en horror auotomata, och det vore som att skildra ett vardagsliv utifrån hur dammsugaren upplever söndagsstädningen.

    I Tooth And Nail får vi till större delen av tiden följa ett gäng militärer i deras kamp att rensa, sen hålla och till slut överleva i New York. I början av boken fann jag det tradigt då jag aldrig gillat militär-skildringar. Machoismen, lojaliteten, hierarkin.. bla, bla, bla. Men efterhand som situationen förvärras suger DiLouie in mig i historien, och när horderna av infekterade helt dominerar gatubilden och väller ner för 42nd street är jag såld. Det här är en av de bästa zombie-skildringar jag läst. Stundtals bättre än Max Brooks klassiska World War Z.

Jag rekommenderar den starkt till alla som är inne på zombies.

Länkar:

Recension av Tooth & Nail på swedishzombie.com

Artikel Zombiefilm och samhällskontrakt jag skrev för Sjukjournalen snart 10 år sen om zombies där jag lade ut texten lite mer om filosofiska implikationer av fenomenet som sådant...

Recension: Thin Them Out

Thin Them Out

av Kim Paffenroth, R. J. Sevin & Julia Sevin

   Lättläst novell i pamflett-format på zombie postapokalyptik-temat som gav mersmak. Vann den i en bokutlottning som den excellenta zombiebloggen SwedishZombie höll. Egentligen kändes den inte som en novell, då en novell till sin struktur på ett kort tidsspann oftast hinner med den dramaturgiska "bågen" av uppbyggnad, konflikt och lösning -precis som en roman men på färre sidor. Detta kändes mer som en uppbyggnad till något större, för att sedan abrupt avbrytas. Kanske är det tänkt att fortsättas någon gång, av dessa författare, i romanform.

   Måste säga, som ett fan av zombiegenren och van läsare, att författarna håller spänningen uppe väl i de stycken som skildrar människornas kamp i sökande efter skydd, mat och trygghet, och inte faller för frestelsen att låta allt bara vara gore-violence och mayhem -vilket sällan faller väl ut i upplevelsen vare sig på film eller i litteratur. Istället är det mycket spänningen, osäkerheten och rädslan som fokuseras. Så även rädslan mellan mänskliga kontrahenter och faran av att inte kunna lita på varandra.

   Författarna är också relativt enhetliga i sin stil vilket jag upplevde som professionellt. Men, min egentligen enda invändning rör de få stycken där en zombie själv skildras i första-person. Zombien förses där med ett visst mått av tänkande, motiv och minnen vilket enligt min mening gör den alltför mänsklig. Här blir en konflikt uppenbar mellan den litterära frihet alla författare har att självklart återuppfinna världen efter sitt gottfinnande och trohet mot redan etablerade kategorier. Jag menar att zombien idag är en såpass etablerad kategori (för de som hängt med) och att denna kategori reducerar zombien till en horror automata, bara kapabel att dräpa de levande utan urskiljning eller eftertanke. Intressanta stickspår i denna etablerade zombiemytologi har låtit zombien ha vaga reminiscenser av ett glömt förflutet i vilket zombien kan försöka tala i en telefonlur eller söka sig till platser som en gång varit en källa för själlös glädje (t.ex. supermarkets, som i Romeros Dawn of the Dead).

   Men det är skillnad på vaga "minnen" av ett liv utan förmåga till tankeverksamhet -och ett faktiskt tänkande. Skälet till att jag är så konservativ när det rör zombien har väl att göra med min uppfattning att den är en lika etablerad historisk kategori som nazister eller pirater. Om i en film eller bok t.ex. nazister helt felaktigt porträtterades som anhängare av fri invandring och multikultur så skulle jag förvisso anse det vara författarens frihet, men jag skulle uppleva det konstigt. På samma sätt skulle en film om pirater som åkte runt på haven och bistod skepp i nöd likt nån slags sjöräddning och skänkte snarare än tog kännas som ett brott mot en allmän överenskommelse av vad pirater betyder.

   Men. Jag ska inte tjafsa för mycket om det. Jag tyckte Thin Them Out var mer än hyfsad, och jag ser fram emot att få se mer av dessa författare framöver.

Hejbaberiba.. och zombies

   Tjohoo, jag vann ett signerat ex av zombienovellen Thin Them Out av Kim Paffenroth, R. J. Sevin & Julia Sevin från den coola bokbloggen Swedish Zombie!! För det första är jag ju en sucker för bra zombieapokalyps, men jag postar inte detta mest för att flasha med att jag vunnit en bok hit eller dit, utan för att tipsa er andra om nämnda blogg som verkligen är snygg och informativ om du är det minsta inne på temat Zombie och Apokalyps, eller bara nyfiken på. Den är väl värd ett besök.

Recension: Plague of the Dead

Z.A. Recht -Plague of the Dead

   Efter flertalet välvilligt inställda recensioner är det faktiskt dags för mig att få totalslakta en bok. Nu gillar jag inte det faktum att det råkar bli en trash-litterär bok. Det är mer en slump att det är den som åker på däng för jag uppskattar ofta det lågkulturella, orena och det man egentligen ska rynka på näsan åt om man är seriös (vilket jag inte är btw). Älskar zombie-genren, även om jag som gammalt fan ojar mig över att den blivit lite väl folklig och populär. Ordnas ju t.o.m. fullbokade kurser i zombie-överlevnad numer. Men framsidan av myntet är ju att det poppat upp enormt mycket nya filmer och böcker på senare år. Dock är långtifrån allt bra. Såklart.

   Rechts Plague of the Dead bytte jag faktiskt till mig från Sara på bloggen Feuerzeug, med helt öppna ögon för att det var en apkass bok med massa brister. Tyckte nästan det blev mer intressant på så sätt, så jag kanske inte ska klaga heller. Tror hon fick en helt vämjelig new-ageig bok om synkronicitet som jag inte för mitt liv begriper hur den nånsin hamnat i min hylla, så jag är ändå nöjd. (Till Saras försvar ska sägas att hon verkligen ville bli av med Recht och antagligen var beredd att byta mot precis vad som helst).

   Jag tänker inte ödsla spaltmetrar på att ens beskriva bokens förvirrade plot, utan efter att ha konstaterat att det är det vanliga scenariot med utbrott, misslyckad "containment", spridning och därpå följande apokalyps, gå rätt på bokens störande brister. Förstå mig rätt nu. Den där plotten är i sig oslagbar. Du ska egentligen inte kunna misslyckas med en zombiebok om du följer det grundreceptet. Om du inte är utvecklingsstörd eller heter Jackie Collins typ. Men Recht misslyckas kapitalt beroende på sin totala avsaknad av simpel logik, känsla för tidsaspekt, skriande avsaknad av insikt i mänskligt psyke, m.m.

   När utbrottet, vilket startat i Afrika nånstans, spridit sig till Kairo så flyr en tjomme i en bil från den smittade storstan mot den säkra asiatiska kontinenten och Suez-kanalen. Zombiesarna får upp vittringen. Fine. De hänger efter snubben i bilen genom öknen mot Suez. Ok, kan jag kanske köpa. Det är tolv mil på kartan dit (har kollat) där en välbeväpnad styrka som ska försvara resten av världen väntar. Efter att snubben i sin bil anländer får man intrycket att zombiesarna är honom hack i häl! Efter tolv mil! Recht börjar mot slutet av boken försöka rädda upp detta vansinniga brott mot logikens lagar istället för att gå tillbaka och putsa på sin historia innan han försöker få den publicerad. Bl.a. heter det senare i historien att zombiesar plockar upp ett spår och sen fortsätter i den riktningen i all evighet tills de hittar sitt mål eller nåt annat. Fine. I fyra kilometer i timmen. Men varför dyker de upp ett par timmar max efter bilisten?? Den stora styrkan som väntar blir såklart totalt överkörd av horderna av zombiesar som får fri tillgång till hela den euro-asiatiska kontinenten. Behöver jag ens nämna att modern satellitövervakning och kärnstridsspets-insatser hade kunnat förutse och förhindra det förloppet (oj, var det verkligen jag som skrev det där?).

   En annan höjdpunkt är när överlevande soldater och civilister ombord på ett militärt fartyg råkar ut för ett minor outbreak ombord. De lyckas ta kål på zombiesarna, men måste sätta några av sina soldater som i närstrid fått zombieblod på sig i karantän. Det låter väl smart, om det inte var för att de klumpar ihop dem obeväpnade i ett rum tillsammans i en vecka. När väl några av dem så också blir zombiesar och genom mycket blodsutgjutelse nedkämpas av de andra, så släpps de överlevande omedelbart ut. Nu är faran över, tjohoo! Men...?? Ingen förklaring till varför det nu helt plötsligt inte finns nån risk för ny smitta!?

   Boken är fylld med såna logiska glapp. Jag har bara nämnt ett par exempel. Boken är också fylld med karaktärer som byggs upp för att sen försvinna en stor del av handlingen. Hade de fallit döda ned, så visst. Men de försvinner, eller återkommer i slutet. Som trådar författaren inte riktigt haft koll på.

   Jag stör mig inte jättemycket på innovationer till zombiemytologin, i allafall inte om de är bra. Vi ska minnas att det är rätt nyligen denna mytologi uppnått någon slags enhetlighet, genom främst Romero, och att den ändå utsätts för nya lyckade innovationer, som t.ex. snabba zombiesar (i 28 days later och re-maken på Dawn of the Dead). Men jag är tveksam till Rechts innovation om de två stadierna av zombiefiering där de smittade först lever och är aggresiva pre-zombies för att sen som döda bli långsamma hardcore-zombies. Det fyller liksom inte nåt syfte. Förbättrar inte historien.

   Det är också en general Sherman jag stör mig rätt kraftigt på. Han är inte trovärdig för fem öre. En general är en maktmänniska. En person som lever av hierarkins upprätthållande. Jag kan köpa en general med vissa sympatiska drag, okej. Men inte en som inte agerar som en general och ändå ska föreställa en. Det hade varit en helt annan sak med en general i en surrealistisk historia där på något oförklarligt sätt denne behöll sina mannars respekt trots en benägenhet att suga på tummen eller gå i blöjor eller nåt sånt, men här närmar vi oss pudelns kärna. Zombiegenrens historier är i desperat behov av så mycket realism de bara kan uppbåda. Varför? Svaret torde vara självklart. Till och med de verkliga genre-nördarna vet ju nånstans att allt är så ytterst hitte-på, att minsta lilla extravagans i fantasins utmarker utöver zombiens existens tenderar att allvarligt skada och devalvera zombien. Zombien kräver en fullständigt hyper-realistisk omvärld för att vi ska kunna köpa dennes existens. Därför kräver också den välskrivna zombie-boken en ypperligt skicklig författare. Tyvärr är det inte Z.A. Recht.