Recension: Ögats historia

Ögats historia av Georges Bataille
Vertigo Förlag

   Ögats historia (Histoire de lóeil) är en fantastiskt bizarr bok på sätt som inte känns helt mentalt stabila. Bataille, som publicerade den under pseudonymen Lord Auch, ville senare aldrig kännas vid att den var hans. Vertigos utgivare av den senaste svenska upplagan, Carl-Michael Edenborg, skriver också i sitt förord: "Helt klart var Georges Bataille vansinnig när han skrev den."

   Ögats historia (1928) är en erotisk resa som den unge manlige huvudpersonen embarkerar på tillsammans med den jämnåriga flickan Simone. Tillsammans utforskar och utövar de diverse parafilier och sadomasochistiska böjelser. Så långt allt gott. Här skiljer sig inte boken nämnvärt från annan pornografi. Till att börja med i allafall. De drar in andra i sina lekar, som inkluderar tvång, våldtäkt och slutligen mord. Men det är inte heller ens i detta, ändå relativt extrema, som Bataille framstår som galen. Det är istället i den klart irrationella tankevärld och därvid påhängande symbolism som författaren upplevs som extremt säregen.


   Två huvudteman spökar genom berättelsen, och författarens besatthet vid dessa kan inte bara avskrivas som hans huvudkaraktärers. Det första, och ständigt återkommande, är den centrala betydelse han tillskriver Ögat. Ögon nämns ofta i texten, kulminerande med ögat (utslitet ur dess håla) förekommande i sexuell lek. Som Roland Barthes påpekat återkommer också Ögat i ytterligare en nivå av symbolism genom förekomsten av andra ovala eller runda objekt såsom ägg och tjurtestiklar. Det andra temat är fascinationen vid vätskor, såsom tårar, äggula, urin, blod och sperma.

   Många tolkningar har gjorts av Batailles udda mästerverk och dess möjliga betydelser. Det går t.ex. inte att låta bli att se Ögat som Seendet, som den civiliserade förtryckande blick vilken drar skammen över den hedonistiskt dionysiska människan och de böjelser vi härmed tvingas undertrycka. Det Ögat måste krossas och förstöras enligt denna tolkning av Bataille.

   Men säkert finns där andra djup, och kanske är vissa av dessa inte möjliga att fullt förstå utan en hjärna eller tankevärld disponerad som Batailles? Det är som sagt inte helt säkert att han hade alla bollkallar hemma när han skrev boken. Paralleller finns såklart till deSade, både i den sexuella sadismen och den moraliska värdenihilismen, men där deSade framstår som en rationalist ligger något obändigt irrationellt över Bataille.

   Bataille blev i sin samtid både ignorerad och föraktad men hans betydelse, inte som pornograf -utan filosof, har ändå influerat postmoderna tänkare som Michel Foucault och Jacques Derrida. Så det är trots allt en intellektuellt intressant irrationalitet.

Ögats historia är en kort roman, på under 100 sidor. Man läser ut den på en kväll. Bataille skrev ut utkast till en fortsättning, som emellertid aldrig blev av. Det korta utkastet finns med i Vertigos svenska utgåva 2006.

Roman-idéer

Idéer jag haft till böcker jag aldrig kommer att skriva:

* Seriös utvecklingsroman med lagom doser spänning, intrig, tragik, kärlek (gäsp) etc, som halvvägs in i boken börjar balla ur mot successivt alltmer svårsmält patetik så att även den mest förhärdade bestseller-slukare till slut inte står ut.

* En roman skriven så som en dement person talar, dvs hoppar från ett ämne till ett annat, tappar tråden och går in på helt ovidkommande saker.

* Sno stycken ur olika böcker och sätta ihop till en ny story (jag vet det har gjorts av nån annan, kommer inte ihåg vem nu. Men jag ska ta reda på det och kanske avrapportera den boken här längre fram. Och jag pratar inte om PP&Zombies)

* En heltigenom krypterad roman vars nycklar varierar i svårighetsgrad, och från tid till annan står att finna som annonser i kvällspressen, på internet, tatuerade på folks försvunna men återbördade husdjur eller dolda i nyhetsrapporteringen.

* En nyckel till hur ett redan av någon annan författat dokument kan läsas på ett annat sätt för att ur denna text utvinna en helt ny historia, vars skapare då blir jag. Min text skulle då så att säga redan ligga latent i denna andra text och genom rätt kod kunna utvinnas. Insåg att arbetet är jättelikt och nyckeln skulle bli ohanterligt lång, men i princip kan alla texter t.ex. Tolstojs Krig och Fred innehålla vilken annan text som helst, t.ex. alla Fem på Äventyr av Enid Blyton eller Bhagavad Ghita-eposet eller vad som helst som ännu inte är skrivet.

* Stalka en känd författare, kidnappa honom och tvinga honom att skriva en bok tillsammans med mig och sen ge ut den i mitt namn. Idén gällde ursprungligen Sture Dahlström men han dog ju innan jag hann genomföra det.

* En roman vars sidor en bit in i boken är impregnerade med LSD som vid bläddring frigörs och i kombination med en annan kraftfull kemisk agent tränger in genom huden på läsaren och orsakar massiva hallucinationer. (Jag erkänner, jag fick idén från I Rosens Namn av Umberto Eco där bläcket i en bok förgiftade en bladvändande munk, samt läsning om existerande kemiska vapen)

* En roman om en man som skriver en roman om en man som skriver en roman om en man som skriver en roman om en man som skriver en roman. I slutet visar det sig att han som skriver sist faktiskt skriver om den man som hela boken började med. Det blir en cyklisk och ändlös regress utan upphov och början. (Detta har säkert gjorts förresten slår jag vad om)

* En bok vars handling jag senare kommer att bli tvungen att i verkligheten iscensätta. Säg att boken handlar om en herr Karlsson i Värnamo som jag inte känner men i boken drabbas av en massa konstigheter. Jag blir några år senare tvungen att åka till Värnamo i verkligheten och se till så att han också råkar ut för exakt dessa svårigheter, på exakt det sätt jag beskrivit.

* Med hjälp av nån (ännu) okänd teknik skriva en flyktig bok vars text upplöses i takt med att man läser den. Jag tyckte att det skulle vara nån slags vass och klyftig kommentar på intellectual property-tramset i vårt tidevarv där ingen egentligen fysiskt äger det de köper i form av digitala verk.

* En bok så moraliskt vidrig att jag aldrig skulle kunna stå för den. En bok som t.ex. förespråkade rasism eller pedofili. Men det funkar bättre som provokativ idé än som verklighet, pga att det i verkligheten ju faktiskt springer omkring så mycket såna bumerang-huvuden. (Skrev faktiskt på prov ett antal rasistiska dikter men de gav bara en bitter eftersmak).

* En bok om allt. Ja, allt. Jag skulle då behöva alliera mig med så många skrivande människor jag bara kunde över hela jorden, och vi skulle gemensamt påbörja detta enorma romanprojekt som skulle gå i arv till våra barn och så småningom deras barn. Troligen skulle den första generationen skrivare bara vara upptagna med att teckna synopsis för boken och planera för vilka generationer i framtiden som skulle skriva vad. Man kan ju såklart tänka sig att framtida generationer gjorde uppror och inte ville känna sig bundna till vad deras förfäder bestämde att boken skulle handla om. Det är bara bra och sunt. Då hålls romanen levande, och kommer kanske att handla om framtida generationers frågeställningar. Eller så skulle boken bli ett pågående synopsis-projekt med ständigt nya revideringar och kapitel-strykningar. Det skulle i allafall bli en bok som aldrig fick avslutas så länge mänskligheten fortlevde, och pågick skrivandet tillräckligt länge skulle upprepningar oundvikligen ske. (Det här är lite lätt Borges-inspirerat inser jag)

Kannibalism

Eating People Is Wrong

av Malcolm Bradbury

Haha. Så jävla bra. Uppenbarligen ett budskap Malcolm kände att vi alla borde ta till oss.

Fem knäppskallar.

Observant snubbe

Identifying Wood: Accurate results with simple tools
av R. Bruce Hoadley

Japp. Nog är det trä alltid.

Fem knäppisar.

Sånt är livet

It´s Not Going To Get Any Better When You Grow Up

av Drew Bledsoe

   Alltså det här är ju lite sorgligt faktiskt. Jag vet det och du vet det, men den här lilla grabben borde inte veta om det än.

Fyra knäpp-jeppar.

Självbiografiskt

Så några självbiografiska böcker:

I Was Tortured By The Pygmy Love Queen

av Jasper McCutcheon

..men uppenbarligen lyckades han fly i fallskärm mot solnedgången och skriva den här boken.

Tre knäppisar

My Visit To Venus

av T. Lobsang Rampa

Easy on the mushrooms there Lobsang!

Fyra knäppisar

Invisible riding

Invisible Riding
av Sylvia Loch

Psst! Hörrö, det funkar inte. Vi kan faktiskt se dig!

Tre knäppisar.

Eddie Meduza på tvåhundringen

    Det florerar ett förslag på Facebook om att Eddie Meduza ska avbildas på 200-lappen. Det har mitt helhjärtade stöd. Astrid Lindgren i all ära -och jag vet att detta ska vara en litteraturblogg- men vad har hon nånsin gjort för att förbättra relationen mellan raggare och punkare? Besides, detta ÄR poesi.

Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder från För jaevle braa! (1982).

Tänk så många hemska drömmar man kan drömma
Drömde härom natten att jag var i Stockholm
Där i bleka morronljuset
Såg jag stora riksdagshuset
Framme där på plattan, såg jag nånting mystiskt

Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder
Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder

Alla ifrån riksdan satt där på en parkbänk
Fulla som ligister, vrålade som satan
Fulla så dom kunde stupa
Alla ville bara supa

Men det allra värsta, det var ändå detta
När Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder
Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder

Olof han var full
Torbjörn ramla kull
Ola han var efterbliven
Gösta viftade med kniven

Men det fanns ju en, som var ännu hemskare
Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder
Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder
– Uhh jävla stockholmare vaa!

(Solo)

Jaa Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder
Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder

Systemet det var öppet fast det var en lördag
Å man kunde andas utan att bli häktad
Kommersen hade börjat rulla
Allihop var lika fulla

Mitt i alltihopa såg man två personer
När Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder
Torsten hällde brännvin i ett glas åt Karin Söder
– Ja!

besök http://www.eddiemeduza.se/

Recension: Den vita jorden

Recension: Den Vita Jorden

av Lotta Lotass

   Äntligen kom jag mig för att läsa en bok jag länge velat läsa, och som jag haft stora förväntningar på. För er som inte redan känner till den rippar jag som introduktion till recensionen bokens baksidestext rakt av, då den perfekt beskriver vad det hela handlar om:

"(Den vita jorden) är en samling olika långa texter om vetenskapliga upptäckter, industriella ansträngningar och ödesdigra drifter av obestämt utopiskt, möjligen även megalomaniskt slag. Texterna, som levereras i en ask, saknar given ordning. Varje läsare ordnar själv sina 148 texter. Detta iscensatta attentat mot romanens kronologi och krav på riktning är inte enbart ett romantekniskt experiment utan även ett försök att genom bokens form - oordning - upphäva dess handlings krav på total ordning."

   Okej. Det här är en bok som både till form och innehåll ligger right up my alley. Det visste jag redan, men riktigt hur kaotiskt det skulle bli kunde jag inte ha en aning om. Konceptet att servera allt i en låda med olika lösa blad vilka kan läsas i vilken ordning som helst är genialt. Men framförallt visar det på vilken fantastiskt genial hjärna Lotta Lotass äger.

   Texterna äger en distans och kyla som ytterligare accentueras av miljön till vilken många av dem utspelas i, till stor del i ett nordligt kallt och fientligt öde polarlandskap i vilket människan försöker tränga fram. Varför? Svaren ges aldrig rakt ut. Det är som att vi i egenskap av människor måste. Det är som att hela det mänskliga projektet med vetenskap och framåtskridande i all sin futilitet här beskrivs genom ögonen på de polarforskare som lyckas nå ännu ett orört område -egentligen bara för sakens skull. De mäter temperaturen eller vindhastigheten på en plats ingen varit på och ingen kanske kommer att återvända till.

   I långa stycken är texten tråkig -medvetet tråkig?- på ett sätt som åtminstone för mig känns helt rätt, och som ett perfekt sätt att illustrera den industriella, katalogiserande monotonin i det mänskliga civilisationsprojektet, det verkliga alltså, det bortom de stora uppfinnarnas namn. Omständligt omnämnande av procedurer, upprabblingar av tekniska hjälpinstrument, statistik etc. Språket blir bitvis väldigt tungt. Men så exploderar det i sällsynta, sparsamt fina ögonblick av väntande katastrof, av motgångar, av försvunna expeditioner och olyckor, som på något sätt blir hela mänsklighetens olycka i ett större perspektiv. Det är dessa passager man väntar på, och som gör läsningen inte bara uthärdlig utan till en exceptionellt stor litterär upplevelse.

   Jag läser boken i sängen, blandar ihop bladen, tar med mig ett urval när jag stretar mig iväg till mitt pseudojobb, läser vidare där. Tar självsvåldigt en långbreak från jobbet, sätter mig på Ljungans café. Läser. Där glömmer jag ett par blad, och när jag går tillbaka ett par timmar senare är de borta. För en slarver som mig funkar det inte ordningsmässigt att hålla reda på en sån här bok. Men jag är förälskad i den. Och på något sätt är boken lite som livet självt. Utan att vilja utbrista i patetik och sökta metaforer, känns det faktum att jag inte har någon överblick eller kontroll över texterna också som en starkt bidragande orsak till bokens lockelse och mystik. Det här med "attentat(et) mot romanens kronologi" uppfattar jag inte bara som ett formtrick, utan som högst betydelsebärande. Kanske som vissa mystiker hävdat, och som det även teoretiserats kring inom modern fysik rörande Tidens väsen. Det faktum att vi kan uppfatta en "tidspil", en tidens riktning från förflutet till framtiden, behöver inte nödvändigtvis betyda att tiden existerar på det sätt vi uppfattar den. Det finns de som hävdat att världsalltet kanske i egentlig mening inte går från dåtid till framtid, utan att allt som någonsin hänt och någonsin kommer att hända "egentligen" äger rum under ett enda ögonblick, och att detta ögonblick sträcks ut och uppfattas som tid.

   Precis så känner jag när jag läser Den vita jorden. När jag inser att sidan jag just läst inte nödvändigtvis hade behövt komma efter sidan jag läste för tio minuter sedan, utan att det hade kunnat vara tvärtom. Eller att de kunde vara samtidiga. Knepigt. Ja, men så är det också en väldigt knepig bok. Jag kommer att läsa den igen en vacker dag. I en annan ordning.

Bevis!!

Historical Evidence For Unicorns
av Larry Brian Radka

   Jaha. Nu snöar det igen. Konstiga böcker. Helt utan att ha läst denna undrar jag om bevisen som anförs kommer från så vederhäftiga källor som Bibeln och Marco Polo? Isåfall får nog vetenskapen ta och packa in och äntligen acceptera enhörningens existens.

Fem knäppisar.

Spacebloom

Spacebloom : A Field Guide to Cosmic Xflora
av Awk Ro (ed.)

   Det här är en seriöst konstig bok. Den avhandlar på ett vetenskapligt sätt fenomenet "Kosmisk Xflora". En väldigt avancerad högteknologi har tydligen lyckats framställa en typ av artificiell men levande växt avsedd att kunna spridas i universums interstellära djup. Teknologin är en blandning av datavetenskap (hardware) och manipulerad biovetenskap (bioware) och resultaten kan ses på bilderna nedan.

(från Spacebloom; A Brief History)

Spaceblooms emerged at the end of a remarkably long period of unprecedented growth in human knowledge. Ninety percent of all patents ever issued – perhaps a poor, but quantifiable, way of measuring knowledge – were granted in the last 150 years. While some of the technologies used today have roots in the 21st century or earlier, many of their manifestations were not envisioned until much later. The successful population of the Moon and the building of the new settlements are achievements that would not have been possible without the newclear or unimbler technology, without ifasto materials or atmospheric solutions, and without the millions of discoveries, inventions and innovations. The roots of this knowledge explosion can be traced to the middle of the 21st century, when, after many decades of empty rhetoric and grandiose posturing, a worldwide focus on equal access to all levels of education was realized.

   Ja. Givetvis existerar detta inte än. Men boken är skriven ur ett framtidsperspektiv, och på ett sätt som är väldigt framsynt och i frontlinjerna i flera av dagens vetenskaper, såsom nano-teknologi, biokemi, kommunikationsteori och datalogi. Helt nya vetenskaper, okända för oss idag beskrivs dessutom. Uppkomsten och utvecklandet av dessa Spaceblooms redogörs för ur ett historiskt perspektiv med start år 2235 när en universitetsstudent vid namn Matoni Wulffi som examensarbete lade ut riktlinjerna. Trots många svårigheter fick Matoni snart ett patent (universum-omfattande), men det skulle ännu ta många år innan de första fungerande prototyperna utvecklades.

  

   I dagsläget (anno 2266) existerar 33 olika typer av Spaceblooms avbildade i boken, samt 3 nya som tillkommit sedan boken kom i tryck. Då Spaceblooms är självreproducerande sprider sig dessa av sig självt genom universum. De är inte bara vackra att se på, utan är även till enorm nytta för mänskligheten, bl.a. medicinskt, och som föda.

   Boken är så trovärdigt skriven (hrm..) att man får intryck av att det är ett märkligt anakronistiskt tidsdokument som på något sätt hamnat fel i posten och landat i vår tid. (Det enda som förtar illusionen litegrann är att den är försedd med ett ISBN-nr från det tidiga 2000-talet).

  
   För utförligare information besök http://www.spacebloom.net/ , varifrån jag hämtat

informationen till den här artikeln.

Flatulens

Lite på temat gaser och flatulens:

Fart Proudly: Writings of Benjamin Franklin You Never Read in School
(ed. Carl Japikse)

Två knäppisar.

Who Cut The Cheese? A Cultural History of the Fart

av Jim Dawson

Vem tror ni det var? Jag tror på tomten högst upp i mitten. Mannen som ser så skyldig ut har nog bara väldigt dåligt självförtroende.

Två knäppisar

The Gas We Pass -The Story of Farts

av Shinta Cho

Ett knäppo för den här barnboken.

The Zen of Farting -Teachings from Original Zen Master

av Reepah Gud Wan

...på nåt sätt ser liksom munken ändå stoltare ut än Benjamin Franklin. Det är bra att ha en religion i ryggen när man ska rättfärdiga sina handlingar.

Tre knäppisar.

Självförsvar

How To Defend Yourself Against Alien Abduction
av Ann Druffel

Du tänker väl inte bara stå där som en idiot när dom kommer, eller? Nä, det är klart att du försvarar dig! Ann Druffel vet tydligen hur.

Fyra knäpp-UFO:n

Prehistoric

Prehistoric Humans in Film and Television 
av Michael Klossner

Hur är det ens möjligt?!

Fem knäppisar +++

Läsmusik

   Tänkte jag skulle tipsa om lite bra läsmusik. Läsmusik är svårt att hitta. Den ska
enligt min mening fylla ett par viktiga kriterier.

1) Den bör stämningsmässigt passa till den litteratur du valt att slå dig ned med.
2) Den bör ha förmågan att stänga ute störande oljud från gapande skitungar,
skvalmusik, svammlande kärringar och självgoda gubb-tråk i lokaltrafiken

samt ljudterrorismen från näringslivskomplexet därute.
3) Den bör inte konflikta med läsningen. Detta är ytterst viktigt, och
diskvalificerar en hel del i övrigt helt ok musik från att kvalificera sig som
läsmusik. Oftast innebär det att låttexter inte bör sippra in i din läsning, varför
instrumental musik är att föredra. För de mindre känsliga kan tricket att läsa
svensk bok med utländska lyrics i örat, eller vice versa funka, men det är inget jag
egentligen rekommenderar.

Bohren & der Club of Gore
-Nedstämt, mörkt, tungt. Väldigt långsamt. Plötsligt bryter en slö, hes sax igenom.
Det här är sen natt-musik från en tom klubb på gatan vid världens ände. Passar
särskilt till dystopisk fiction, noir eller lågmälda faktaböcker om universums
tomhet eller jordens undergång.

Lustmord
-Påminner om Bohren men är än mer i avsaknad av rytmer. Bara obehagliga ljudbilder.
Lågfrekvent distorterat muller. Passar till ungefär samma typ av böcker.

Atari Teenage Riot
-ATR är till skillnad från de bägge ovanstående inte instrumental men är så hetsig
industrihardcore med så frenetisk och oftast otydlig, skrikig sång att effekten blir
densamma. Den konfliktar därför paradoxalt nog inte med läsningen, och äger en
överlägset större förmåga att utestänga omvärlden än övriga två. Passar särskilt bra
till upp-tempo litteratur där mycket händer. Fiction med detaljerade våldsbeskriv-

ningar, eller non-fiction i ämnen som samtidigt upprör och äcklar dig en aning.

Recension: Okända Djur

Bokrecension: Okända Djur av Pontus Lundkvist

   Okända Djur innehåller samlade texter från Pontus blogg, dagboks-anteckningar, artiklar etc. mellan 2003-2008. Varför skulle nu jag som vanligtvis skyr personcentrerat bloggande som pesten välja att läsa en bloggbok kan man fråga sig (alltså det kan hända att jag läser bloggar men då får de HANDLA om nåt topic -inte vad folk åt till frukost eller vem som är kär i vem).

   Skälet ligger nog för min del i att jag delar rätt mycket bagage med den här författaren. Vi kommer från samma subkulturella soptipp, från samma epok, vi gjorde båda punkfanzines i det sena 80-talets/tidiga 90-talets förvirrade tid, och även om vi inte kände varann väl kände vi till varann och jag minns hur vi senast sågs nån gång för 6-7 år sen och satt och jämförde våra respektive livstrajektorier. Märkligt hur likartat vi tänkte, minns jag.

   Att läsa Okända Djur är för mig som att avbryta avbrytarna, som att slippa ifrån teve-reklamen, slippa idiotförsäljaren som ringer och tror man har lust att "snacka lite", slippa gå till det jävla slavjobbet och istället hänga en dag med en gammal polare. Det sköna är just med vilken självklarhet Pontus återerövrar tolkningsföreträdet till allt som man i vardagslag känner sig robbad på. Här ställs skåpet tillbaka där det egentligen ska stå. Det är inga borgerliga jävla ledarröster här inte, utan en befriande spottloska i fejset på allt de står för.

   På detta sätt är det här nog förmodligen kanske den minst aparta bok jag nånsin kommer att recensera här på FABUC-bloggen. För det är ju dom andra som är aparta. Och det är befriande skönt för att man känner igen sig själv så väl i detta, till skillnad från det mesta av allt annat som skrivs, i olika aspekter på utanförskap, estetiskt, politiskt, kulturellt. Känslan, inställningen, hela kryptomundot. Samtidigt vet jag att 98% av Sveriges befolkning skulle finna boken apart, anstötlig och moraliskt korrupt. Men vafan vet dom? Dom röstar ju på moderaterna allihop.

   Visst, allt är inte på topp, och Pontus låga självcensurs-tröskel medför att han troligen har problem att ha ihjäl några darlings. Jag är inte säker på att det bara är dåligt. Det medför kanske också att de darlings som verkligen har lyskraft kan känna sig trygga i texten utan sin skapares mordhot hängande över sig. Och stundtals är det också briljant, vasst, intelligent och satiriskt.

   En recensent kallade boken för barnslig, som om det överhuvudtaget vore någon relevant kritik! Klart den stundtals är barnslig, det är ju däri dess styrka ligger. Duh!

   Om jag bara ska bjuda på ett enda litet smakprov är det väl egentligen omöjligt att välja, men vi sliter ut nåt från s.198:

   "När jag var runt de 20 så spelade jag in ett halvt samtal på video, jag var den ene samtalaren och han som skulle svara var också jag, fast i 30-årsåldern, dvs nu. Jag hade kommit på idén helt själv, men jag var inte den förste som kommit på det. Det har ingen betydelse, det är väl ingen som på allvar satsar på att vara först med något nu för tiden? Värre är att jag var så full när jag spelade in det att allt som syns på bilden är ett enda sudd och dessutom vet jag inte vart bandet har tagit vägen. Jag tror att 20-åringen på något sätt bad 30-åringen om hjälp och råd i en ganska desperat ton. Jag svarar på det här sättet istället.

   Jag kan inte hjälpa dig, du får klara dig själv."

(ur Okända Djur, Pontus Lundkvist)

   Om jag ska invända mot något får det bli att boken tyvärr för de som väntar sig det inte innehåller något alls av Pontus bild- eller seriekonst, känd från Galago eller hans egen eminenta Det Grymma Svärdet. Men å andra sidan det finns ju a plenty på dessa håll, och vitsen med den här boken var nog just att sätta hans texter i centrum.

Kolla in Pontus blogg: http://www.brockbrock.com/herrlundkvist/

Det Grymma Svärdet på Facebook:

http://www.facebook.com/group.php?gid=89518887235

Petting=Trubbel

Petting May Lead To Trouble
av R.W. Clinger

Ånej! Han tog av sig skjortan. Nu blir det trubbel.

Fyra knäppisar.

Secret Nazi Polar Expeditions

Secret Nazi Polar Expeditions

av Christof Friedrich

   Japp. Friedrich hävdar att Nazityskland har egentlig besittningsrätt till Antarktis genom att man redan innan andra världskriget upprättade hemliga baser där. Problemet idag är väl att det inte finns något nazityskland längre (problem och problem?) Men jag vet, är det inte på tiden att dagens nassar får ett eget land? Vi kan väl skeppa ner dom dit och låta dom få skiten? Kanske inte Land of Milk & Honey direkt, men det blir ju garanterat vitt (häpp!)

Fem knäppskallar

Textkultivering

   Ett system för textkultivering bör upprättas i avsikt att frammana de potentiella innebörder som finns låsta i prosa, poesi, journalistik eller anslag. Respekten för den av författaren fastställda slutversionen av varje text har länge varit ett hinder för textens egna dolda och inneboende varianter att komma till uttryck. Enligt beräkningar är den oförlösta mängd text som ligger inneboende i världens existerande textmassor någonstans i förhållandet 10¹²⁰ mot 1.

Ett förslag till system.

Mening 1. Denna rad bör i stor utsträckning lämnas i sitt ursprungliga skick. Emellertid bör här alldeles innan meningens sista ord ett spänningsladdat verb införas, t.ex. lurade, smyger, köpslår.

Mening 2. Här bör oreda skapas genom att meningens första och sista ord byts mot varandra. Dessutom bör alla ord som har motsatser i språket bytas mot dessa, t.ex. ljus mot mörker, varm mot kall, etc. Om det inte är ett substantiv bör det tredje ordets första bokstav om det är en vokal bytas mot nästa vokal i alfabetet, om det är en konsonant mot nästa konsonant. Dessutom bör minst ett könsuttryck förekomma någonstans i mitten, alltså ej nära vare sig meningens början eller slut. Som om detta inte räcker bör alla substantiv förvanskas lätt enligt Jakobsson-metoden, det vill säga att en eller max två bokstäver byts ut eller läggs till samt att man skriver ordet med stor begynnelsebokstav.

Mening 3. Denna rad måste skrivas om till ett emfatiskt påstående med utropstecken, gärna flera. Man bör också försöka använda ett possessivt pronomen i första person singular, alltså "min" eller "mitt", följt av ett valfritt ord ur Semenjevs Stora Nonsens-ordbok i tolv band.

Mening 4. Denna mening bör börja med adversativet "Men". Sedan får meningens tredje ord bytas mot ett aggressionsladdat verb, t.ex. slåss, skär, våldtar. Meningens fjärde ord ska bytas mot en för textkultiveraren älskad persons namn. Efter meningens sista ord skall fogas ett adverb, först antingen "i" eller "på" och sedan ett ortsnamn, helst vardagligt och inte alltför exotiskt.

Mening 5. Prepositionen "genom" bör sättas in omedelbart efter meningens första ord vilket vi behåller. Därefter bör alla verb bytas mot adjektiv. Dessa adjektiv ska alla ha en negativ klang, t.ex. dyr, naiv, slö, dum. De adjektiv som redan finns bör bytas mot abstrakta substantiv som mil, vinter, sömn, ålder etc.

Mening 6. Ett superlativus ombildar det första ordet som så kan böjas genom tillägget "-ast". Alla andra ord omkodas genom att varje bokstav förflyttas alfabetiskt framåt efter principen

7 3 4 3 i ett rullande schema, ett s.k. Ceasar-skiffer.

Mening 7. Den första halvan av meningen omkodas enligt ovanstående princip, för att därefter tillsammans med resten av texten flyttas fram igen, den här gången efter principen 2 6 2 5. Meningen avslutas med en interjektion i utropsform som ack, ve, fy, hej, jaså.

Gällande hela texten.

Hänsyftningar till personer, individer eller grupper bör ersättas med rasistiska benämningar såsom blatte, negrerna, svenne eller gulingen.

Genomgående kan sägas att imperfekt, presens och futurum bör kastas om efter följande schema: Imperfekt blir alltid presens. Presens blir imperfekt i hälften av fallen, och i en fjärdedel futurum och i resterande fjärdedel av fallen fortsatt presens. Futurum kan bli vilket som helst av de andra, men också falla bort helt och ersättas av ett läppljud som t.ex. Bbbb eller Pppp. Tempusändringarna måste genomföras innan en omkodning av textens bokstäver sker.

(utdrag ur en av svensk förlagsvärld unisont refuserad anti-diktsamling)

Hippiens Psykopatologi

   Psicopatologia y Existencia del Hippie (Psychopathology and the Existence of the Hippie) av Miguel Echeverry är en fantastiskt bizarr bok på alla sätt och vis. Publicerad 1972 i Colombia driver här Echeverry, som är psykiatriker, den hårdföra argumentationen att hippies inte alls är ett subkulturellt fenomen utan är ett uttryck för ett mentalt sjukdomstillstånd som kräver aggressiv behandling för att inte spridas och infektera samhällskroppen.

   Utan att referera alls till annan forskning i ämnet teoretiserar Echeverry löst och drar sina egna fantastiska konklusioner. Att han är driven av ett högst personligt hat och egentligen är ute på ett korståg framgår i hans definition av hippien, där han hetsar upp sig så att han helt glömmer att punktera meningarna i ett långt stycke.

The true hippy is an individual with a frank disposition to hereditary psychopathology, who has abandoned himself, has totally neglected his hygiene and self-presentation, has let his hair and beard grow, is dressed bizarrely, eccentrically and ridiculously, wears a multitude of rings, necklaces, beads and other extravagances, is opposed to all defined and purposeful social and family structures now and in the future, rejects productive and redeeming work, irresponsibly and cynically promotes the cult of free love, aggressively promotes contempt for moral, social and religious conventions, preaches paradoxically about the abolition of private property, harmfully drugs them self with marijuana, LSD, amphetamines, hypnotics, mescaline, psylocybin, sedatives and heroin etc to rebelliously and insanely avoid the sad realities of life. (s.83)

   I boken framhålls att det också finns behandling att tillgå. Annonsen med sprutan kommer från boken och gör reklam för medicinen Lucidril som ska vara ett mirakelmedel mot hippie-sjukan. Nu visar det sig ju -no big surprise- att hela boken, och Echeverrys "forskning" var sponsrad av läkemedelsföretaget bakom Lucidril.

Tack till Evis (http://omstil.blogg.se/) för boktipset!