Valley of the Dead :The Truth Behind Dante's Inferno
av Kim Paffenroth
Fan också. Jag vill verkligen inte behöva skriva ner den här boken. Eller jo. Men skälet till att det tar emot är att det är en så förbannat bra idé. Att ta en historisk person som Dante Alighieri och utgå från hans tid, sent 1200-tal, och placera honom på resande fot, landsflyktig från sin hemstad Florens (som han verkligen var) och nånstans österut på Balkan låta honom komma i kontakt med horder av levande döda är fantastiskt. Att sedan påstå att dessa händelser inspirerade honom till de fasansfulla bilderna han senare i livet nedtecknar i sista delen i Den Gudomliga Komedin, även känd som Dantes Inferno, är inget mindre än genialt.
Kanske var på grund av detta mina förväntningar på boken högt uppskruvade. Men tyvärr levererar Pafferoth en ganska platt historia. En bit in i läsningen, kanske 50-60 sidor, hade jag överseende, säkerligen förblindad av själva idén, samt min förkärlek för zombies. Men miljöerna känns tomma, och realismen lämnar en del övrigt att önska. Vad gäller realismen pratar jag nu inte om existensen av zombier (för det förutsätts lixom att dem får man köpa), utan om kringpråleriet som t.ex. en armé som aldrig syns men ändå är nära nog för att kunna beskjuta vår protagonist hela berättelsen igenom (visserligen med kastmaskiner), och om en mentalitet hos vissa karaktärer som känns allt annat än medeltida. Bristerna rör också just ofta historisk trovärdighet. Umgänget människorna emellan i Valley of the Dead är inte det strikt hierarkiska, tokreligiösa, kvinnoförtryckande 1200-tal man förväntar sig. Paffenroth tycks medveten om vissa av den medeltida världens attribut, och kommer ibland på sig och levererar försök att få till trovärdighet, och då nämns gudstro lite här och där, som ett universalpiller författaren strör över sidorna. Men det räcker liksom inte.
Dante framstår också som ett riktigt mähä. Detta vill jag inte framhålla som ett exempel på en riktig brist, utan det är en reflektion. Han är helt enkelt alltför god. Jag hade en gammal skrivarlärare på en skrivarkurs för författare som menade att ingen vill se en protagonist som är 100% god, man spyr bara på honom till slut. En bra kombination på, säg 70-30 eller så, ger en komplicerad och mer verklighetstrogen person.
Dialogerna är ändå Paffenroths verkliga svaghet. Om han bara höll sig ifrån dem, eller övade på dem i femton år, så kunde han ha rott hem det här. Men det funkar liksom inte att vår Dante rör sig i ett landskap som mest påminner om ett måttligt avancerat tevespel med förprogrammerade karaktärer som genom sitt tal ska föra honom vidare i handlingen. De han möter förklarar helt enkelt alldeles för mycket för att vara trovärdiga. Så funkar det inte här i livet. Det går inte att låta människor Dante möter helt kort berätta intima, personliga eller ens övergripande saker som mer känns till för oss läsare än för Dante. Särskilt illa fungerar det i ett hårt och utsatt medeltida bondesamhälle där man säkerligen var misstänksam mot främlingar.
Det här är bara en del av kritiken, men hey, jag får hejda mig. Det märkliga är hur jag i början tolererade bristerna, tills dess att Paffenroth staplade dem på hög och det blev för mycket. Jag har tidigare recenserat en novell av Pafferoth här, åtminstone med en halvt gillande inställning, och kanske är det så att den gode Paffenroth gör sig bäst i novellformatet. Klivet upp till roman blev helt enkelt för stort. Bristerna fick fler sidor att sprida ut sig över. Tyvärr.
Den här recensionen kom till som ett resultat av en recensionutmaning jag antog från bloggen www.swedishzombie.com, och jag vill uppmana alla som är inne på zombie-litt att kolla in den. Det är i mitt tycke en av Sveriges intressantaste bokbloggar.
