Bokrecension: Azalea av Walter Ljungquist
I Walter Ljungquists roman Azalea från 1948 vaknar huvudpersonen och författaren Jörgen Bast upp i ett okänt hus på en ö bland sex andra okända sovande människor. Han drar slutsatsen att de festat runt tillsammans och till slut däckat av hemma hos någon. Det står spritflaskor framme på borden, så Bast tar en grogg och väntar. En efter en vaknar personerna, och då ingen kan dra sig till minnes hur de hamnat där blir situationen bara mer och mer underlig. De verkar inte höra till samma sällskap då de tycks vara en milt sagt disparat samling figurer. En tjej är en bohemisk konstnärstyp, en annan en snobbig överklass-bimbo, en av killarna är yrkesmilitär, en annan kriminell och en tredje direktör (hm.. ja så disparata var visst inte männen ändå när jag tänker efter). De samtalar om sin situation och råkar genast i konflikt med varandra. I takt med att Bast börjar lära känna dem slås han av en häpnadsväckande misstanke: De tycks alla vara karaktärer i den roman -Terra Incognita- han för tillfället håller på och skriver!
Vad Ljungquist här alltså bjuder på är en metafiktion, en fiktion om fiktionen, och sådana är sällan särskilt lyckade. Jag avskyr t.ex. när man som läsare eller åskådare av en film berövas fiktionens illusion genom t.ex. självreferens. Ett vanligt enkelt exempel som får mig att generat gömma huvudet i händerna är när filmkaraktärer mitt i filmen utbrister: "Om det här hade varit en film.." DET ÄR EN FILM FÖR I HELVETE!!! Men det är den dåliga, ytliga typen av metafiktion. Den riktigt vassa, och som också har utforskats av många science-fiction författare, låter kanske karaktärerna drabbas av en självinsikt om tveksamheten i sin egen existens, eller existensens riktighet, som i t.ex. Matrix.
Hos Ljungquist funkar i allafall metafiktionen. Kanske också för att karaktärerna faktiskt existerar utanför Basts roman, det vill säga: Huvudkaraktären Bast har inspirerats till dessa (meta)karaktärer av -i romanen Azalea- "verkliga" människor han av en viss Hagar i berättelsen hört talas om. Förvirrande? Men så är det också surrealistiskt. Gränsen mellan fiktionen och "verkligheten" är hårfin. Så till exempel kan någon av karaktärerna yppa en mening för att sedan av Bast få veta att den meningen var karaktären förutspådd att yttra i hans roman. Man är som läsare inte riktigt på det klara med om man läser Basts bok eller Ljungquists. För karaktärerna står det på samma sätt inte helt klart om de är helt verkliga eller är karaktärer i Basts Terra Incognita. Detta bekymrar dem såklart, även om de tycks luta åt att de är verkliga. De är inte heller bundna att handla exakt som i Basts manuskript. Efter att de yppat en romankommentar kan de säga en mening Bast inte tillskrivit dem. De tycks ha en fri vilja, och mycket av tankegångarna handlar om just förhållandet mellan determinism och fri vilja.
Så småningom framträder en mystisk värd, dr Gempel, som är ansvarig för att ha tagit alla till ön. Han berättar att han gjort det för att Basts roman har en stor brist, och att de tillsammans måste försöka ändra berättelsens gång. Ett mord kan annars komma att ske och detta ska de försöka förhindra.
Azalea är en roman fylld av symbolism och intensiva psykologiska konflikter mellan karaktärerna. På det sättet känns den förvånansvärt modern. På ett annat sätt känns den ålderdomlig, och det är i språkbruket där tiden sprungit ifrån uttryck som "fröken" -vilket man inte på decennier hört utanför ett klassrum.
Men boken är klart läsvärd, surrealistisk och drömsk. Svår att få tag i dock, annat än i antikvariatssvängen eller på bibliotek -vilket tyvärr är standard för många gamla godbitar i en tid där man hellre trycker böcker av blondinbella eller paolo roberto -men inte desto mindre förbannat märkligt..