Dårarnas böcker

   Nån tjomme har sagt att litteraturen är ett samtal. Det är väl precis sånt där som många uppfattar som kvasi-snack. Men det ligger nåt i det. Författare förhåller sig till, och influeras av uttryck och stilar, samt kommenterar tidigare författare hela tiden, uttryckligen eller mellan raderna. Det lånas och stjäls friskt.

    Men på ett sätt är det mindre sant. Boken är envägs-media när den når läsaren, till skillnad från den idag så allmänt förekommande tvåvägs-media i form av facebook, bloggar och forum vi har omkring oss. Det behöver inte bara vara dåligt. Eller alls. Jag har inget emot att låta någon få tala till punkt, få en stund av fördjupning mitt i allt vansinnet. Men lästid är svårt att få i vårt samhälle, man får nästan sno den.

    Sen har jag ju ingen lust att låta vem som helst få tala till punkt heller. Jag ogillar att överröstas av världens alla självutnämnda chefer, go-getters, blaj-petters, det marknadsreligiösa svamlet från män i blå kostym, av trendhallickar med mode-agenda eller snutglorifierande fist-coms med syfte att leverera garvet på den svages bekostnad. Precis som jag inte vill bli talad till av dem, behöva lyssna på deras tröttsamma monologer, vill jag inte när jag slår mig ned med en bok behöva höra deras röster igen. De är ju redan överallt ändå. Nä, jag väljer vem som ska få tala till mig genom en bok.

    Därmed inte sagt att all världens skit inte når mig, tvärtom. Men jag vill läsa om självutnämnda chefer, go-getters, män i blå kostym, modehallickar och snutmentalitet. Inte böcker skrivna av dess bajsnödiga ja-sägare. Det finns gott om outsiders, särlingar, misfits, bråkstakar, revolutionärer, utopister och dårar som förtjänar att höras bättre. Tyvärr lever de ju en tynande tillvaro och deras böcker blir allt svårare att hitta i ett själsligt dött kultur-landskap av "litteratur som bär sig". Vad fan nu menas med det? En pocket-hylla intill ICA-kassan som stöttar upp dem antagligen.

    Jag tror på fullaste allvar att bizarr fiktion stimulerar kreativiteten och livsglädjen. Fan, nu låter jag nog som en sån där frälst typ. Men ge mig märkliga böcker, ge mig surrealism, dada, oulipo, hypertexter och experimentella romaner. Ge mig amoraliskt ultravåld eller medveten patetik och dynga för dyngans skull.

    Några författare gick samman och föresatte sig att skriva världens sämsta bok, med det uttalade målet att såväl till form som innehåll vara så kliché som möjligt. De blev publicerade. En annan lät en dator matad med skit skriva en bok. Eller ge mig texter av närmast obegripligt slag som Stefan Hammarén eller Martin Tistedt. Många gånger upplever jag att en bok av det slaget som kanske inte ens har ett uttalat politiskt innehåll blir jättepolitisk i det att den räcker fingret åt hela vår samtid som är så full av meningslöst babbel från de som getts och tagit sig utrymme att få tala till oss. Sen vurmar jag för det knasiga också. För dårarnas böcker, eller bara de knäppa titlarna. Att kunna ha böcker som Eating People Is Wrong eller Phone Calls From The Dead hemma på hyllan. For a laugh.

I en vansinnig tid blir dåren logisk, för att parafrasera nån annan tjomme.