Pockettidningen R nr. 5/6 1979
av Anita Olsson, Helena Jarlitz och Lennart Jönsson
En skön 70-talsprodukt det här. Inte mindre sann och äkta för att den är skriven med ett uttalat vänsterperspektiv. Tvärtom. Författarna inleder givetvis med att slakta myten om att historia är de stora männens, kungarnas och fältherrarnas historia. "Självklart" säger de flesta idag kanske, och visst har historieforskningen flyttat fram. Men tittar man på populärhistorien så ser det nog lika bedrövligt ut nu som innan 70-talet. En pajas som pseudo-historikern Herman Lindkvist är vår mest utlånade historiker på biblioteken, representerad med flest hyllmeter av sin rojalistiska dynga.
Nåja, till boken här. Sägas skall att den är skriven av tre dåvarande studenter på socialhögskolan och således inga "riktiga" historiker. De har ändå utgått från ett omfattande källmaterial och refererar till etablerad forskning. Helt okej. Så får man göra. Sen får riktiga historiker fnysa hur mycket de vill (min invändning mot Herman Lindkvist har således inget att göra med att han är pseudo-historiker utan snarare med att han skriver pseudo-historia).
Boken är uppdelad i fyra huvudsakliga avsnitt; Fångarnas historia, Mentalpatienternas historia, de fattigas historia samt alkoholmissbrukarnas historia.
Fångarnas historia är ju som de flesta vet en historia fylld av grymhet, godtycklighet och tortyr. Den är inte särskilt lång heller historiskt sett. För bara ett par sekler sedan var avrättningarna vanligare för ett stort antal brott, eller kroppsstraffen slita spö, brännmärkning eller förlust av t.ex. en hand. Inspärrning över tid upplevdes ju av makten som ganska oekonomiskt. I allafall till dess att man kom på att man kunde tvinga de inspärrade att arbeta för staten eller privata företag. I vissa fall var fängelsedirektören själv fabriksägare och hans fabrik låg i direkt anslutning till fängelset. När ersättning så småningom började utgå för arbetet var den högst symbolisk, och är så än idag.
Förutom kränkningarna, disciplinen, prygeln och tortyren var kanske svårigheterna att någonsin bli helt fri allra värst. Enligt en lag om "försvarslöshet" kunde den vars tidsbestämda straff löpt ut sitta fortsatt fängslad om denne saknade medel för sin försörjning eller ett arbete, vilket självklart många gjorde. Det finns statistik från 1840-talet om att åtminstone ett hundratal fångar suttit fängslade utöver sin utdömda strafftid i över tjugo år!
Boken är också fylld med fallbeskrivningar av fångar man via domstolsprotokoll och andra handlingar kunnat följa och när vi närmar oss vår tid (1970-tal) även intervjuer med gamla fångar som t.ex. förutom stryk och pennalism utsatts för svält i fängelse på 40-talet i ett i övrigt ganska välmående Sverige som ju stod utanför kriget.
De andra avsnitten är egentligen nära förbundna med detta första om fångarnas historia. Det är ofta samma människor som återkommer i de fattigas historia, i de mentalsjukas och i de försupnas. Visst söps det i medel- och överklassen, och visst blev man galen även där -men de hade privata institutioner och vårdinrättningar av långt bättre standard.
Genomgående ställer författarna frågan om vi egentligen blivit så mycket humanare i vårt (1970-talets) samhälle, och svaret är nekande. Författarna menar att visst har standarden förbättrats, men kontrollen snarare ökat och att en skenhumanism gett repressionen ett falskeligen mänskligare ansikte. I viss mån får man ju ge dem rätt. Botten på detta samhälle ser i stort ganska hopplös ut, och myndighetsövergreppen florerar friskt även om de värsta idag inte är öppet sanktionerade utan ses som olycksfall i arbetet, eller inte ens klassas som övergrepp, t.ex. gratisarbeten eller hemlöshet.
Samtidigt är det ahistoriskt att göra sådana jämförelser fullt ut. Situationen idag (el. 70-talet) är väldigt annorlunda och man kan egentligen inte jämföra olika tidsepoker efter samma mallar. Klart är att förtrycket, och behoven hos makthavare att använda en grym apparatur för att upprätthålla sin makt inte försvinner utan bara ändrar karaktär över tiden. Med Foucaults terminologi skulle man kunna säga att maktutövningen blir intelligentare, gör sig mer osynlig, mindre öppet auktoritär och därför lurar sina subjekt att t.o.m. själva delta i sin egen underordning. Men knytnäven finns alltid där bakom den öppna handen. I en analogi om hur fängelset flyttar ut i samhället och omger oss alla utan att vi är medvetna om det kan t.ex. också gratisarbetet många idag utför i FAS 3 begripliggöras, vill jag tillägga.
Till de mer smålustiga och väldigt tidstypiska 70-talsvibbar som boken ger återfinns i avsnittet om de mentalsjukas historia. Kapitlet inleds med ett resonemang om hur synen på galenskap varierat över tid (vilket såklart är sant) och utmynnar i det (tillstår även jag) totalflummiga ifrågasättandet av huruvida de galna egentligen alls är galna -utan om samhället istället inte är det (poäng på det sista iofs). Detta var en vanlig uppfattning under 70-talet, vars mest extreme företrädare var Wolfgang Huber och hans Sozialistisches Patienten Kollektiv som menade att de "galna" med hjälp av bomber och vapen skulle ut och "bota" samhället. Det enkla svaret att de galna faktiskt var galna trots att samhället för den skull inte var friskt, föresvävade inte alla som lät sig ryckas med i ivern. Detta förhindrar ju givetvis inte att också mentalsjukhusen, både i öst och i väst, in i modern tid använts för att göra sig av med en del fullt friska men oönskade personer. Det är en historia full av tragik, tortyrliknande förvaringsformer och absurda, grymma behandlingsförsök.
De fattigas historia tar upp saker som kannibalism, om hur folk under nödår sålde sina barn i äldre tider och om hur människor också svalt ihjäl. Inga nyheter direkt, men det känns nyttigt att påminnas om hur jävligt det har varit förr, och det är inte ofta man i (populär-)historiska böcker stöter på dessa uppgifter ändå, i allafall inte framskjutna i den position de har här.
Alkoholismens historia får ses i sken av allt det föregående och det är nog inte en slump att författarna förlagt detta kapitel sist. Sverige höll förr på att supa ihjäl sig. Och man förstår dem drinkarna, vad hade egentligen livet att erbjuda dem längst ner? Värst är ändå avsnitten som tar upp barnens förhållande till alkohol och hur aningslöst man lät dem introduceras tidigt till detta.
Det finns så väldigt mycket mer jag skulle vilja nämna ur den här fortfarande utmärkta och intressanta boken, t.ex. religionens förtryckande roll, konservativa och socialdarwinistiska resonemang om de olyckligas av nödvändighet underordnade roll, och andra tankar som låg i tiden, och tyvärr än gör det, om än i något uppfräschad tappning.
Men som recension betraktat får jag sätta punkt här. Väl värd läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar