Recension: Plague of the Dead

Z.A. Recht -Plague of the Dead

   Efter flertalet välvilligt inställda recensioner är det faktiskt dags för mig att få totalslakta en bok. Nu gillar jag inte det faktum att det råkar bli en trash-litterär bok. Det är mer en slump att det är den som åker på däng för jag uppskattar ofta det lågkulturella, orena och det man egentligen ska rynka på näsan åt om man är seriös (vilket jag inte är btw). Älskar zombie-genren, även om jag som gammalt fan ojar mig över att den blivit lite väl folklig och populär. Ordnas ju t.o.m. fullbokade kurser i zombie-överlevnad numer. Men framsidan av myntet är ju att det poppat upp enormt mycket nya filmer och böcker på senare år. Dock är långtifrån allt bra. Såklart.

   Rechts Plague of the Dead bytte jag faktiskt till mig från Sara på bloggen Feuerzeug, med helt öppna ögon för att det var en apkass bok med massa brister. Tyckte nästan det blev mer intressant på så sätt, så jag kanske inte ska klaga heller. Tror hon fick en helt vämjelig new-ageig bok om synkronicitet som jag inte för mitt liv begriper hur den nånsin hamnat i min hylla, så jag är ändå nöjd. (Till Saras försvar ska sägas att hon verkligen ville bli av med Recht och antagligen var beredd att byta mot precis vad som helst).

   Jag tänker inte ödsla spaltmetrar på att ens beskriva bokens förvirrade plot, utan efter att ha konstaterat att det är det vanliga scenariot med utbrott, misslyckad "containment", spridning och därpå följande apokalyps, gå rätt på bokens störande brister. Förstå mig rätt nu. Den där plotten är i sig oslagbar. Du ska egentligen inte kunna misslyckas med en zombiebok om du följer det grundreceptet. Om du inte är utvecklingsstörd eller heter Jackie Collins typ. Men Recht misslyckas kapitalt beroende på sin totala avsaknad av simpel logik, känsla för tidsaspekt, skriande avsaknad av insikt i mänskligt psyke, m.m.

   När utbrottet, vilket startat i Afrika nånstans, spridit sig till Kairo så flyr en tjomme i en bil från den smittade storstan mot den säkra asiatiska kontinenten och Suez-kanalen. Zombiesarna får upp vittringen. Fine. De hänger efter snubben i bilen genom öknen mot Suez. Ok, kan jag kanske köpa. Det är tolv mil på kartan dit (har kollat) där en välbeväpnad styrka som ska försvara resten av världen väntar. Efter att snubben i sin bil anländer får man intrycket att zombiesarna är honom hack i häl! Efter tolv mil! Recht börjar mot slutet av boken försöka rädda upp detta vansinniga brott mot logikens lagar istället för att gå tillbaka och putsa på sin historia innan han försöker få den publicerad. Bl.a. heter det senare i historien att zombiesar plockar upp ett spår och sen fortsätter i den riktningen i all evighet tills de hittar sitt mål eller nåt annat. Fine. I fyra kilometer i timmen. Men varför dyker de upp ett par timmar max efter bilisten?? Den stora styrkan som väntar blir såklart totalt överkörd av horderna av zombiesar som får fri tillgång till hela den euro-asiatiska kontinenten. Behöver jag ens nämna att modern satellitövervakning och kärnstridsspets-insatser hade kunnat förutse och förhindra det förloppet (oj, var det verkligen jag som skrev det där?).

   En annan höjdpunkt är när överlevande soldater och civilister ombord på ett militärt fartyg råkar ut för ett minor outbreak ombord. De lyckas ta kål på zombiesarna, men måste sätta några av sina soldater som i närstrid fått zombieblod på sig i karantän. Det låter väl smart, om det inte var för att de klumpar ihop dem obeväpnade i ett rum tillsammans i en vecka. När väl några av dem så också blir zombiesar och genom mycket blodsutgjutelse nedkämpas av de andra, så släpps de överlevande omedelbart ut. Nu är faran över, tjohoo! Men...?? Ingen förklaring till varför det nu helt plötsligt inte finns nån risk för ny smitta!?

   Boken är fylld med såna logiska glapp. Jag har bara nämnt ett par exempel. Boken är också fylld med karaktärer som byggs upp för att sen försvinna en stor del av handlingen. Hade de fallit döda ned, så visst. Men de försvinner, eller återkommer i slutet. Som trådar författaren inte riktigt haft koll på.

   Jag stör mig inte jättemycket på innovationer till zombiemytologin, i allafall inte om de är bra. Vi ska minnas att det är rätt nyligen denna mytologi uppnått någon slags enhetlighet, genom främst Romero, och att den ändå utsätts för nya lyckade innovationer, som t.ex. snabba zombiesar (i 28 days later och re-maken på Dawn of the Dead). Men jag är tveksam till Rechts innovation om de två stadierna av zombiefiering där de smittade först lever och är aggresiva pre-zombies för att sen som döda bli långsamma hardcore-zombies. Det fyller liksom inte nåt syfte. Förbättrar inte historien.

   Det är också en general Sherman jag stör mig rätt kraftigt på. Han är inte trovärdig för fem öre. En general är en maktmänniska. En person som lever av hierarkins upprätthållande. Jag kan köpa en general med vissa sympatiska drag, okej. Men inte en som inte agerar som en general och ändå ska föreställa en. Det hade varit en helt annan sak med en general i en surrealistisk historia där på något oförklarligt sätt denne behöll sina mannars respekt trots en benägenhet att suga på tummen eller gå i blöjor eller nåt sånt, men här närmar vi oss pudelns kärna. Zombiegenrens historier är i desperat behov av så mycket realism de bara kan uppbåda. Varför? Svaret torde vara självklart. Till och med de verkliga genre-nördarna vet ju nånstans att allt är så ytterst hitte-på, att minsta lilla extravagans i fantasins utmarker utöver zombiens existens tenderar att allvarligt skada och devalvera zombien. Zombien kräver en fullständigt hyper-realistisk omvärld för att vi ska kunna köpa dennes existens. Därför kräver också den välskrivna zombie-boken en ypperligt skicklig författare. Tyvärr är det inte Z.A. Recht.