Trafikmaktordningen

   Jag vill här slå ett stort slag för en bok som inte är särskilt apart eller konstig utan bara helt enkelt jävligt vettig: Trafikmaktordningen. Jag hoppas att många läser den.

   Boken kan laddas ner gratis som PDF eller beställas för 72 kronor styck från www.planka.nu, eller från förlaget Korpen Koloni.

Bokens informationstext:

   Aktivistnätverket Planka.nu har sedan starten 2001 varit Sveriges mest påhittiga kritiker av infrastrukturpolitik och förespråkare av gemensamt finansierad kollektivtrafik. Den här boken är en syntes av deras tankar som tar ett brett grepp om våra transportformers inneboende motsägelser och orimligheter. I kritiken av projekt som höghastighetståg och spårbilar framträder den påtvingade rörligheten som ett grundläggande problem. Vi tvingas hela tiden resa allt längre sträckor för att kunna ha fungerande liv, men våra möjligheter att göra detta är allt annat än lika. Den rådande trafikmaktordningen innebär både hierarkier av olika trafikslag och att människor har vitt skilda möjligheter att förflytta sig.

           

   Men boken höjer också blicken från stadsrummets mest påtagliga orättvisor och ställer frågor om vår tids allmänna beroende av transporter. Vill vi verkligen ha en utveckling där vi uppmuntras till längre och längre resor varje dag? Och varför inbillar vi oss att planetens resurser skulle tillåta det?

           

   Istället för automobilitet förespråkar Planka.nu tillgänglighet och sår så fröet till en framtid i vilken vi inte ständigt måste förflytta oss för att leva ett bra liv.

Planka.nu är ett nätverk av lokalorganisationer som arbetar för en avgiftsfri kollektivtrafik. Utöver den opinionsbildande verksamheten organiserar de avgiftsstrejkande kollektivtrafikanter i p-kassan, en solidaritetsfond där medlemmarna betalar varandras böter. Planka.nu finns i dagsläget i Stockholm, Göteborg, Skåne och Oslo. Denna bok är skriven av Planka.nu Stockholm.

Från bokens introduktion:

Man föds inte till bilist, man blir det.

   Mobilitet och klass är tätt sammanvävda. Inte bara därför att möjligheten till mobilitet hänger samman med ekonomiska resurser, utan även för att ett samhälle byggt efter dagens mobilitetsparadigm, automobilitet, direkt bidrar till ökade ekonomiska och sociala skillnader.

   Alla kan vid en första anblick se att ett samhälle som prioriterar bilism gynnar bilister. Lika tydligt är det att andelen vita, högavlönade män är överrepresenterad bland bilister, precis som motsatsen gäller bland kollektivtrafikanter. Men ett samhälle som prioriterar bilism, och ser evigt ökande mobilitet som ett närmast magiskt framgångsrecept, ökar även skillnaderna mellan sina invånare och sina olika delar på andra sätt.

  

   Trafikmaktordningen är en hierarki bland trafikslag, med bilen i toppen och kollektivtrafiken, fotgängarna och cyklisterna underst, och tar sig uttryck i att dessa färdmedel tilldelas olika mycket resurser och plats. Med bilen överst i trafikmaktordningen får vi ett samhälle byggt på automobilitet. En värld där våra liv i alltför stor utsträckning styrs av bilen.

   Den här rapporten är skriven för att klargöra hur den rådande trafikmaktordningen ser ut och vilka konsekvenser den får: ett samhälle byggt på automobilitet är inte bara skadligt i ett ekologiskt perspektiv, det leder även till ekonomisk och social segregering. Genom att belysa problemen med dagens trafikhierarki och skissa på ett annat sätt att planera och hantera rörelse så tror och hoppas vi att vi också kan ge inspiration till lösningar på andra samhällsproblem.

   Bilismen ställer oss mot varandra, vem har inte upplevt känslan av att sätta sig i en bil och helt plötsligt bli bilist? Att sätta sig i en bil verkar, för vem som helst, nästan per automatik leda till ett egoistiskt beteende där alla försöker tjäna något på andras bekostnad. Att sätta sig i en bil förvandlar ens medmänniskor (andra bilister, cyklister, fotgängare, kollektivtrafikanter) till hinder. Vem kan inte, med handen på hjärtat, känna igen sig i den aggressiva och konkurrerande själviskheten som bilen producerar hos en? Eftersom detta beteende inte är något vi tycker bör uppmuntras, och eftersom vi är övertygade om att man inte föds till bilist, utan att man blir det, anser vi att risken för att folk blir bilister måste minimeras.

   Därför vill vi inte bara ändra på trafikhierarkin och putta ner bilen till botten, utan vi vill ha ett samhälle byggt på helt andra premisser. Ett samhälle där ingen tvingas in i bilism, varken aktiv eller passiv. Ett samhälle där människors tillgänglighet till det de behöver för att tillfredsställa sina behov och begär sätts i första rummet, ett samhälle vi bygger och lever tillsammans, ett samhälle av (lokal)samhällen.

Felstavat

Your Golden Opportunity Is Comeing Very Soon
av R.J. Shaughnessy

   Undrar vad killen ansvarig för omslaget skyllde på när hela upplagan kom från tryckeriet?

Tre knäppisar

Likletare

The Detection of Human Remains

av Edward W. Killam

    Du får lära dig hur du håller ögonen (och dina andra sinnen) öppna för att öka dina chanser att hitta mänskliga kvarlevor när du är ute i skog och mark. Skulle du sen hitta något intressant så kanske boken nedan är något för vidare läsning?

Fyra knäppisar.

The Art and Science of Embalming

Två knäppisar.


Eller om man väljer mer traditionella metoder kanske den här kan bli användbar:

  
Do-It-Yourself-Coffins :For Pets and People
av Dale Power

   Jag älskar det faktum att den faktiskt är till för dem som själva vill pröva på att leka begravningsentreprenörer och verkligen innehåller ritningar på full-size kistor för människor!

Dale får hela fem knäppisar.

Dessa och andra knäppa böcker hittar du på www.fabuc.com

Tjosan!

Tjosan!
Jokkmokks-Jokke :Sagan om vildmarkspojken

   Många frågor, få svar. Varför är omslagsfotot överdraget med ett orange-rödaktigt färgfält? När var det hippt att säga tjosan? Vem är den tänkta publiken? Varför ler han så sardoniskt? Var han en seriemördare?

Två knäpp-jockar

PS. Tack till Pontus för boktips

     

Recension: How to build a time-machine

How to build a time-machine
av Paul Davies

   När jag läste den här boken var det med öppna ögon för att det inte alls var en kokosnöt som trodde sig kunna snickra ihop en tidsmaskin i garaget. Synd, för det hade också vart lite kul. Men eftersom jag läst en del böcker av Paul Davies innan visste jag att det skulle vara en spännande redogörelse för de teoretiska möjligheterna av tidsresor grundat i modern astronomi och fysik.

   Boken är i allra högsta grad vetenskaplig, men inte svårläst. Man ska dock komma ihåg att modern teoretisk fysik ofta är spekulerande och hypotetisk. Det som skiljer den från new-age flum och fria fantasier är att spekulerandet åtminstone följer vissa vetenskapliga regler och utgår ifrån vad som skulle kunna vara möjligt utifrån vad som idag är känt om naturlagarna och universum.

   För den som är nyfiken och läst så här långt då- kommer vi att kunna resa framåt och bakåt i tiden och hur går det till? Vilka implikationer får det för orsak och verkan och faller logiken samman? Kan man resa tillbaka i tiden och mörda sina föräldrar innan man blev till och på så sätt förhindra sin egen existens? Men.. hur skulle man då ens kunna genomföra morden när man aldrig ens existerade till att börja med?

   Många såna frågor tar Davies upp och det mest oroande är att naturlagarna enligt Davies tvärtemot ens intuition och vad många tror sig veta faktiskt inte sätter stopp för dessa typer av paradoxer. Så vitt vi vet idag, ska tilläggas, för det kan tänkas att vi längre fram kommer att upptäcka just såna regler. Davies menar att fenomenet tid är att betrakta just som en annan aspekt av dimensionerna i rummet (där vi ju kan röra oss i vilken riktning som helst) och att det i princip inte är förbjudet att röra sig fritt i tiden.

   Vad skulle krävas då? Ja, det är inget hemma-bygge i garaget tyvärr. Det är en ganska komplicerad procedur där ett pyttelitet maskhål (de är teoretiska ska tilläggas) vilka tros existera under bråkdelen av en sekund identifieras, fångas upp och hålls öppet och dessutom förstoras. Maskhål tros vara portaler till andra regioner i universum. Eftersom tiden inte är konstant i universum utan högst regional skulle en sådan resa om den skedde ögonblickligen också vara en tidsresa. Kunde vi kontrollera såna maskhål skulle vi inte bara kunna åka framåt i tiden utan även bakåt.

   Så, om detta stämmer -var är alla tidsturister som Stephen Hawking uttryckt det? Varför är vi inte nedlusade med våra ättlingar på semester med kamera på magen? Det kan såklart finnas flera svar på den frågan:

1. Enligt Davies kan man bara resa tillbaka till den punkt i tiden då det första maskhålet skapats och därför får vi kanske inte besök förrän vi lyckats bygga tidsmaskinen själva.

2. Om Davies har fel och man kan resa hur som helst kanske vi ändå inte får besök eftersom människan eller andra intelligenser aldrig lyckas realisera detta projekt.

3. Eller så har vi hemliga besökare som väljer att studera oss på avstånd hehe...  (minst sannolikt enligt mig)

4. Det kan också vara fel på teorin och det kan komma att visa sig att tidsresor trots allt är förbjudna av naturlagarna.

   Personligen tror jag att om vi människor nånsin ska kunna resa i den interstellära rymden (dvs utanför vårt solsystem), så är det pga avstånden något sånt här som krävs. Att resa i rymden är också att resa i tiden och att vara på väg i hundratusentals år bara för att nå de närmsta stjärnorna är helt enkelt inte rimligt.

   Om det nånsin sker är en annan fråga.

Näthat.. nåja jidder

   Lite bizarr vardags-surrealism som jag tänkte dela med mig av. Jag har en gammal polare som jag känt i över 20 år, vi kan kalla honom mrX. Han har alltid haft en eller ett par skruvar lösa, men är en rolig och märklig typ. På sistone har vi ömsom retat gallfeber på varann, ömsom skrattat så vi skitit på oss, och däremellan trappat upp ett märkligt privat nätkrig mot varandra, vilket slutat i en splittring mellan oss. Jag tänkte återge den sanna historien här, dels för att jag själv finner den rätt underhållande (om än oxå tråkig) och dels för att på nåt sätt komma underfund med vad det var som verkligen hände. Det är en historia inte utan en viss självrannsakan eftersom jag anser att jag inte själv heller uppträtt helt sjysst under våra drabbningar på internätet. Jag vill utfärda en varning för känsliga läsare. Om du hör till dem som blir upprörd över att bevittna hur vuxna människor beter sig barnsligt och omoget och sjunker till de lägsta av nivåer så bör du nog sluta läsa här :)

    För några veckor sedan upptäckte jag att mrX på ett stort socialt forum postat små skämt i vilka jag och min flickvän figurerade i bl.a. sexuella sammanhang. Jaja, tänkte jag. Han har väl tråkigt och vill jiddra lite för att få tiden att gå. Jag blev egentligen inte ens sur, utan tänkte snarare att -tjohoo, äntligen händer det nåt. Så jag började tagga hans namn på en massa olika bilder, bla. som gråtande barn i knäet på en tomte (till saken hör att jag som tomten taggade en annan person som mrX är ovän med, vilket jag tror störde honom). Han gick vidare med att tagga mig inuti en lägereld (rätt fyndigt faktiskt), i bakgrunden på bilder jag inte alls figurerade, etc. Det blev ett tag-krig. Det var faktiskt riktigt roligt, och no hard feelings från min sida i allafall.

    Sedan trappade mrX upp bizzarerierna med att byta namn på sitt användarkonto till mitt namn (fast med en fyndig knarkrelaterad felstavning). Han snodde också en bild på mig som sin profilbild. Fortfarande tyckte jag att det var rätt lustigt. Vi har väl cirka 50 gemensamma vänner på forumet, och de är alla gamla rövare, och han är inte vän med några släktingar eller arbetskamrater till mig så jag tänkte att jaja, spelar roll.

    Men jag var ju såklart tvungen att kontra. Men istället för att byta mitt namn till hans (jag ville ha mitt konto i befintligt skick) skapade jag ett nytt konto i mrX riktiga namn och använde en tydlig bild på honom. Sen skickade jag ut vänförfrågningar till massor av hans vänner. Nästan alla accepterade, många säkert utan att fatta att det inte var han. Dels är det ju en sån röra med hundratals vänner på forumet, sen så hette ju mrX inte längre sitt riktiga namn på sitt eget konto. Jag började skriva statusuppdateringar som "Jag har supit bort min fiol". (Till saken hör att mrX är speleman och en numera nykter alkoholist som förr om åren alltid söp bort sina instrument). Jag skrev också till folk han kände och frågade om jag (mrX alltså) fick bo hos dom några månader.

    Under tiden hörde mrX såklart talas om den här sidan med honom som jag hade. Jag tänkte att det var en rättså lagom payback för att han kallade sig mig och hade ett foto på mig på sin sida och att det snart skulle rinna ut i sanden. Den var heller aldrig tänkt att vara hemlig för honom -jag hade faktiskt skickat en vänförfrågan till honom, men han ville inte bli vän med min fejk-sida av honom.

    Tilläggas skall att en stor del av vår vänkrets följde våra eskapader med stort intresse och att många garvade, och jag och mrX också (även om vi nog båda vid det här laget var uppretade emellanåt). Det som hände sen är inget mindre än ett genidrag från mrX. Han byter ånyo namn -nu till mitt riktiga namn, och alltså detsamma jag har på min profil. Han byter också till exakt samma bild som jag har så att det i kommentarfält och statusuppdateringar inte går att skilja oss åt alls (jo, om man bemödar sig att klicka på namnet och komma till sidan -vilket aldrig nån gör ändå).

    Sedan har vi en del bizarra konversationer som för utomstående måste ha tett sig som att jag hade en konversation med mig själv. Det fanns de i våran vänkrets som uttryckte det som att det var det roligaste på hela forumet. Ett tag höll jag med. Mindre roligt blev det när jag upptäckte att han under mitt alias skrivit på väggen till gemensamma kvinnliga bekanta och frågat om de ville knulla. I mitt namn! Nu började jag få fullt sjå att hitta ställena han skrivit på och försäkra mig att de fattade att det var han och inte jag. Istället för att säga till honom att nu var det dags att lägga ner, började jag själv bli elakare. Jag la ut hans tfn-nummer och skrev att jag (han) skulle skänka bort sin skivsamling, och jag hade fejk-konversationer på min vägg (så han kunde se) mellan mig och fejk-mrX som jag skrev så att de utföll kraftigt till hans nackdel där jag bl.a. drev med hans höjd (han är kortväxt). Ungefär här började jag skämmas över vad jag gjorde.

    Nästa dag såg jag att han i mitt namn offentligt på forumet deklarerade att min internetbokhandel lagt ned, och att böckerna skulle reas ut för 10:- styck. Det var då jag klippte banden med honom. Tog bort honom som vän. När han tar bort mitt namn/bild från sitt konto stänger jag även det falska mrX-kontot jag har. Jag har redan slutat posta dumma grejer där.

    Det föresvävade mig aldrig att anmäla honom. Det kommer inget gott ur sånt. Bättre att lösa grejer själv. Hela historien är rätt märklig tycker jag. Påminner om nåt jag en gång läste om hur kärnvapenmakter som med de bästa intentioner att undvika kärnvapenkrig enligt spelteori ändå oundvikligen kan dras emot ett fullskaligt krig i små små steg där händelserna går ur kontroll. Ungefär så kändes det.

Finns det nån sens-moral så är det väl, som en annan god vän sa på forumet angående detta, att jidder är en konstform med ett inbyggt fel i sig -den som jiddrar kan inte ge sig. Alldeles särskilt verkar detta gälla nätjidder.

Dildo i bild

Dildo Cay

av Nelson Hayes

   Vad som försiggick i Nelson Hayes huvud när han skrev boken får vi kanske aldrig veta. Det är möjligt att ordet Dildo hade en helt annan betydelse i hans vokabulär, eller att det är ett ortsnamn på ett främmande tungomål som betyder nåt helt annat än vi tror, t.ex. "platsen där vi äter upp och förgriper oss på skeppsbrutna medelst könsattrapper." Vem vet.

PS. Mysteriet tätnar. Notera den fallosliknande fyren i fjärran. Är det den som är dildon?

Fem knäppisar till Nelson.

Sallads-skoj

Who Will Toss My Salad?

   Barnböcker vars titelval varit högst olyckligt har vi sett mängder av exempel på. Här är ännu ett. Ska kanske tilläggas att en del av dem ju är rena skämtböcker, troligen t.ex. denna vilket genast gör den lite mindre rolig. Bäst är enligt min mening de som är skrivna helt aningslöst, t.ex. Cooking With Pooh eller James and the Giant Peach.

Trots det fyra knäppisar, och vem vet -jag kan ha fel. Det kan vara äkta vara det här.

Shakespeare från graven

All The World's A Grave -A New Play By William Shakespeare
av John Reed

   En fantastisk ny pjäs, född ur Shakespeares värld. Här är Hamlet, makarna Macbeth, King Lear, Romeo & Julia och Iago alla med i en episk tragedi med kärlek, krig, mord och galenskap som ingredienser. I Allt the World's a Grave har John Reed tagit fraser och meningar från Shakespeares originalverk och satt samman dem i en helt ny tragedi i fem akter. Språket är Shakespeares, men pjäsen är ny.

   Efter att ha tagit Julia till fånga som krigsbyte återvänder prins Hamlet hem för att upptäcka att hans mor har mördat hans far och gift sig med Macbeth. Det är bara början...


Boken finns att köpa från www.fabuc.com

Bokmässan 2011

   Bokmässan i år. Ska försöka att inte spendera tusentals kronor på böcker. Bara ett par hundra om jag kan hjälpa det. Knallar dit på fredagen och pröjsar i år för mitt eget inträde eftersom jag inte längre har nåt jobb som kan betala biljetten.

   Givna besök blir Bonniers, Norstedts, Adlibris.. nä jag skoja bara. Men ska väl försöka kravla mig förbi Vertigo, H:ström, Hägglunds, Galago, Glänta, Arbetaren, Brand, Sphinx bokförlag, SF-bokhandeln och många fler än vad jag kan radda upp. Jag är sällsynt dåligt förberedd i år och har inte ens kollat programmet än. Bakhåll är väl inte med i år heller kantänka. 

   Kanske ska jag irritera utställare som betalat 10.000-tals kronor för sina platser genom att stå bredvid dom och dela ut snygga reklamblad för FABUC. Av den anledningen att det var så dyrt blev det inget bord för oss i år. Kanske nästa år.

Länk: Bokmässan 2011

Jätte.. persikan!?

James and the Giant Peach
av Roald Dahl

   Den inte helt okände författaren Roald Dahl spottade ur sig både barn- och vuxenlitteratur. Men vad i herrans namn tänkte han på när han skrev den här?! James and the Giant Peach!!

   Fantastiskt roligt.

Fem knäppisar

Bulwer-Lytton Fiction Contest 2011

   Snubbla över en rätt kul grej på nätet. Bulwer-Lytton Fiction Contest 2011 som utser de värsta av de värsta inledningsmeningarna från skönlitterära texter. I år vann tydligen författarinnan Sue Fondrie, men jag publicerar istället Jack Barrys bidrag vilken vann Äventyrsklassen:

   From the limbs of ancient live oaks moccasins hung like fat black sausages - which are sometimes called boudin noir, black pudding or blood pudding, though why anyone would refer to a sausage as pudding is hard to understand and it is even more difficult to divine why a person would knowingly eat something made from dried blood in the first place - but be that as it may, our tale is of voodoo and foul murder, not disgusting food.

   Undrar hur resten av boken blir när virrpannan har så svårt att hålla sig till ämnet. Rättså skoj. Har faktiskt själv ofta fantiserat om en roman skriven så som en dement person resonerar i långa utläggningar som inte leder nånstans.

Fler av de vinnande bidragen i olika klasser kan beskådas på:

http://www.bulwer-lytton.com/2011.htm

Oral Sadism

Oral Sadism and the Vegetarian Personality
av Glenn C. Ellenbogen (editor)

Men.. det kanske är jag som är korkad men jag fattar inte titeln? Borde det inte ha varit Oral Masochism and the Vegetarian Personality? Det lixom hade jag fattat...

Tre knäppisar

Collect your own damn thoughts..

Paranoid Women Collect Their Thoughts
av Joan D´Arc (editor)

   Här är en av mina egna ding-ding-böcker. Jag tycker den är högst störande på flera sätt och vill skriva lite utförligare om den (utan att för den skull balla ur i en full-blown recension, för det förtjänar den egentligen inte). Till att börja med det uppenbara -titeln. Det tycks mig lite lätt kvinnoförnedrande. Det är inte alldeles uppenbart varför urvalet är kvinnor och paranoia, istället för människor och paranoia. Och undertiteln.. collect their thoughts!.. kom igen!? Jag hade kunnat gå med på en bok på temat kvinnor och t.ex. orättvisa löner eftersom det finns en koppling där -eller en bok på temat män och bröstcancer eftersom det är osynliggjort och kopplingen överraskar. Men här känns kopplingen forcerad och avsedd att förminska kvinnor som grupp. Ungefär som en bok med bara män i som skulle heta Asshole Men with chesthair.

   Så till innehållet som är minst lika störande. Boken består av ett antal artiklar och intervjuer av och med kvinnor aktiva i konspirationsteoretiker-miljöer, självutnämnda UFO-abductees, new age-are och andra allmänna kokosnötter. Så långt OK. Men det som kanske stör mig allra mest med den här boken är att inhyst mellan dess pärmar tillsammans med de verkliga dårarna finns riktigt vettiga feminister, vänsterdebattörer och miljöförespåkare som på detta sätt indirekt idiotförklaras.

   Det är faktiskt bland det mest störande jag sett i bokväg. När jag hittade den här på gamla numera insomnade Dolores-butikens hylla för ca 10 år sen var jag bara tvungen att köpa den direkt.

Fem knäppisar 

Recension: Äkta Skräck

Äkta Skräck: Den nya vågen av extrem film

av Magnus Blomdahl

   Det ska sägas direkt att här är det inte fråga om några tillrättalagda Hollywoodproduktioner med hög budget, lyckliga slut och en total FAIL på din avsikt att slå dig ned för en filmkväll för att bli chockad, äcklad, skrämd eller beklämd. Nej, sånt betackar Magnus Blomdahl sig uttryckligen från. Det är inte Scream eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren som avhandlas här. Det här är lågbudget, skitigt, cyniskt, sadistiskt, våldspornografiskt och det är långt från det som går upp på biograferna.

   Boken består av ett antal intervjuer med de enligt Blomdahl intressantaste och mest extrema filmskaparna av idag, t.ex. Lucifer Valente, Nick Palombo, Adam Rehmeier m.fl. Till texterna fogas beskrivningar ur filmernas handlingar, vilka många gånger är helt vidriga. Väldigt verklighetstrogen men fejkad snuff, orgier i spyor, våldtäkter m.m.

   Det är såklart skräckfilm i en väldigt vid definition, och av en väldigt speciell sort. Det mesta som avhandlas kretsar kring tortyr, gore och äckeleffekten. Det moraliskt vedervärdiga. Detta till skillnad från den typen av skräckfilm som mer bygger på stämningar och förväntningar, en okänd lurande fara. Här är det aldrig implicit utan ständigt explicit. Mig skrämmer det mindre, och jag blir oftast just mest äcklad. Men det är poängen i denna typ av skräckfilm.

   Det här är såklart väldigt underground. Jag kände bara till ett par av filmerna, och nån enstaka regissör, t.ex. Jörg Buttgereit vars Nekromantik anklagats för att innehålla sexscener med ett verkligt -och väldigt långt gånget- lik, samt den på senare år utkomna The Human Centipede (som Blomdahl framställer som mer underground än vad den kanske verkligen är). I The Human Centipede hålls tre människor fångna vilka blir ihopsydda med varandra mouth-to-ass, därav namnet.

   Den kvardröjande känslan i mig efter att ha läst Äkta Skräck är en av fascination. Samtidigt vet jag att jag faktiskt inte skulle vilja se flertalet av dessa filmer. Jag är ett stort skräckfilmsfan men just tortyr roar mig inte särskilt i filmisk form. I litterär form kan man behålla en viss distans som blir svårare då ögat ser bilderna direkt.

   Men just som bok fungerade den här utmärkt för mig. Det är alltid intressant att ta reda på vad som försiggår i de allra mest extrema utmarkerna av mänsklig verksamhet.

Boken är utgiven på Vertigo Förlag

http://www.vertigo.se/

Filmstjärnor i badkar

Movie Stars in Bathtubs
av Jack Scagnetti

   Den här boken har många av de kvalitéer en äkta apart bok ska ha. Det är ett smalt ämne, pretty bizarrt och det verkar vara äkta menat, alltså inte ett försök att vara "haha-rolig". Jag upptäckte dessutom en annan liten märklig detalj med boken. Jack Scagnetti, mannen som står bakom den är namne med den vansinniga snuten som jagar Mick och Mallory Knox i Tarantino-klassikern Natural Born Killers från 90-talet. Ser man på. Han fanns på riktigt...

Fem knäppisar

Crackhouse literature for kids

The House That Crack Built
av Clark Taylor och Jan Thompson Dicks

   Så sött. Och jag slår vad om att allt blir bra i slutet. Republikanerna vinner valet, crack-farsan åker i fängelse och den arbetslösa morsan börjar gå på stritan så att familjen får råd att flytta.

Fem knäppisar

Citat #13

"Good children's literature appeals not only to the child in the adult, but to the adult in the child."
-Unknown

Barnböcker

Grandma´s Dead :Breaking Bad News with Baby Animals

av Amanda McCall & Ben Schwartz

Farmor är död men titta du får en hundvalp istället!! Ja. Jag tror faktiskt att det kan funka. Tills ungen många år senare behöver terapi för grava emotionella störningar.

Hela fem knäppisar förärar vi denna oumbärliga lilla bok.

Och om husdjuret dör skojar vi till det lite extra:



Dead Pet :Send Your Best Little Buddy Off in Style

av Andrew Kirk och jane Moseley

Fyra knäppisar.

Den första, Grandmas Dead, finns dessutom att köpa på www.fabuc.com

Arbeitslos again

Arbetslös och astrevlig bibliotekarie med något tvivelaktig humor söker anställning i Göteborgsområdet.

Mitt sommarvik på biblioteket gick ut den sista augusti, och jag hoppades på en förlängning men nope, det gick inte. Är ju inte jätteledsen ändå. Nu kan jag catcha upp med min dotter och ägna henne mer tid, få tid åt både bloggen, bokhandeln och mitt eget skrivande igen.

Men skulle du som läser detta vara personalansvarig på ett bibliotek inom Göteborg och bara känna att oj shit, den snubben måste vi ha på vårt bibliotek -så hör gärna av dig. Jag arbetar mot lön, bloggar gärna, jobbar med utställningar och köper gärna in de där bizarra böckerna till just ert bibliotek. hälsn. Jonas

Adventures of Unemployed Man
av Erich Origen & Gan Golan

kan få en knäppis eftersom jag känner mig generös idag...