Recension av Mauritz Tistelös Skräckpolska, del I i den okända trilogin.
Temat för Tistelös poesi är här Skräck. Långt ifrån allt handlar dock om skräck. Men jag inser att det kan vara min egen begränsning som drar denna möjligen förhastade slutsats. Vad som är skräck för en person är högst individuellt, och man kanske inte ska hänga upp sig på tematiken alltför hårt. Skräcken är aldrig ett färdigt skräckfilmskoncept, utan kan lura i mänsklig osäkerhet, i våra tvivel och mer vardagliga rädslor än i föreställningar om t.ex. spöken -även om spöken också existerar i dessa textfragment.
Jag skulle ha recenserat den här för länge sen, men till skillnad från romaner eller noveller måste poesiläsning få ta tid. Du kan inte sträckläsa en diktsamling. En del grejer måste läsas om. Somligt gillar jag, annat inte. Somligt gillar jag väldigt mycket, och finner att det ofta är de grejer -den poesi Tistelö levererar i de textfragment, som inte bär den traditionella diktens form utan som i Brev från okänd (som återkommer), eller som i detta fragment i ett närmast kyligt rapporterande med datum- och tidsangivelse:
04.04.1994 Umeå
En 22-årig man blev en kväll efter en ishockeymatch
misshandlad av tre supportrar. Han satt på en
lekplats och gungade i kallkvällen, han sjöng på en
obegriplig sång när han blev påhoppad.
På regionsjukhuset berättade mannen att
gungställningen hade sjungit för honom.
Den 22-årige mannen avled senare.
Nästa matchdag när dom tre supportrarna står i
klacken började klacken sjunga den obegripliga
sången.
Distansen man erfar vid det närmast tidningsmässiga omnämnandet av någon som en "22-åring" bryts effektfullt mot det märkliga och bizarra. Samlingen avslutas med ett antal fotografier på människor, alla i huvor vilket ger en association till bödelshuvor, både dem bödlar en gång bar -men också de man trär över huvudet på offer vid avrättningar.
Recension av Mauritz Tistelös Skrattgropar, del II i den okända trilogin.
Den andra boken i Mauritz Tistelös Den Okända Trilogin är en poetisk och drömsk samling texter vilka varierar mellan korta, ur sitt sammanhang ryckta ögonblick ur livet, delar av konversationer och dikter. Mauritz idé, eller konceptuella tanke och röda tråd, i dessa texter, har varit att laborera med temat Skratt (eller humor). Enligt egen utsago eftersom humor för honom varit något vilket han tidigare inte sökt sig till, och därför nu velat tvinga sig att undersöka.
Tistelö arbetar ofta med upprepningar, och de ger ett väldigt effektfullt intryck i vissa dikter. Många som sett honom minns säkert ett gammalt storverk som dikten "30-åriga män". Det återkommer här på flera ställen.
En annan sak som slår mig är hur vid ensam privat läsning av Tistelö jag inte alls känner hur temat humor slår igenom, men hur desto tydligare temat syntes vid de uppläsningar Tistelö gjorde vid bokens release-kväll på Oceanen.
Det här är kanske Tistelös svåraste bok, i bemärkelsen svår att ro i land med, eftersom humor är så vanskligt. Att bara skriva dråpliga dikter hade varit en enkel väg ut, men precis som i Skräckpolska finns det mycket jag inte uppfattar som tematiskt här, men som för den skull kan vara tydligt eller klart för någon annan.
Som alltid med poesi har man sina speciella stycken som man gillar. Jag gillade kontrasten i följande rader: Vi ska snart dö, säger vi/och börjar slicka/Vi kommer inte leva länge till/säger vi/och slickar vidare/Vi är ledsna, vi vill inte dö/vi har så mycket kvar att ge/säger vi och slickar vidare/
Tistelö är en av de där outtröttliga självpublicerande poeter som står utanför det etablerade men ger fan i att tiggande knacka på förlagens dörrar. Han har ändå genom många år av uppläsningar och engagemang i poesivärlden på ett sätt blivit etablerad. Jag respekterar verkligen det där underground-patoset. Det talar om rätten att få göra sig hörd, och att den rätten inte ska bestämmas av förläggare med kyliga vinstintressen eller en arbetsmarknadspolitik som förvägrar människor att också hinna förverkliga sig själva. Tistelö har gett ut många diktsamlingar, som också finns på biblioteken.
