Recension: Om Fulhet

Om Fulhet

av Umberto Eco

Brombergs

   En mastodont. En bjässe. På annat sätt kan inte Umberto Ecos Om Fulhet beskrivas. Konstnärligt, intellektuellt, analytiskt -fram till slutet där han stupar på mållinjen. Men nu föregår jag slutet på min recension. Jag kommer till det.

   Eco har alltså tagit sig an ett enormt och oerhört projekt. Att skriva en Fulhetens kulturhistoria. I detta verk på 439 sidor (den väger alltså som ett sexpack ungefär, eller ett bara lite för tidigt fött spädbarn.. jaja, till saken-) gör Eco nedslag i primärt konsthistorien och litteraturhistorien, men även besök i filosofin, och mot slutet -med lite mindre lyckat resultat- i moderna subkulturer som t.ex. punken.

   Eco laborerar med definitioner och avgränsningar och med analytisk skärpa skiljer han således tidigt ut tre begrepp; 1) Det i sig fula, 2) Det till formen fula, och 3) Den konstnärliga framställningen av bådadera. Det är väl egentligen inga nyheter han kommer med, det är den gamla uppdelningen form och innehåll vi har att göra med här. Det intressanta är den spill over-effekt "fulhet" i många olika sammanhang har haft, där det form-mässigt avvikande eller asymmetriska getts eller påtvingats även en "fulhet" av moralisk karaktär. Tänk bara på hur bovar eller häxor, eller för den delen skurkar i även moderna filmer ofta skildras med ett frånstötande yttre som för att förstärka våra negativa reaktioner. Detta snuddar Eco vid, men berör egentligen alldeles för lite för min smak.

   Detta enorma verk är annars i hög utsträckning fyllt av citat och textutdrag ur litteraturhistorien där Eco funnit vad olika tänkare och författare i olika tider haft att säga om fulheten, eller hur de skildrat den. Boken är som sagt också fylld med mängder av reproduktioner ur konsthistorien och detta tjocka band är så jävla snyggt att det är en pärla i vilken bibliofils samling som helst. En liten invändning dock. Jag hade gärna sett ännu mer av Ecos egen röst, inte på bekostnad av de många texterna och konstverken från andra -utan han hade helt enkelt fått klocka in på dubbla sidantalet för mig.

  

   Eco slår redan tidigt fast det kanske triviala faktum att begreppet Fulhet är relativt och att synen på fulheten varierar över tid och olika kulturer. Det är först när han kommer till vår tid som det -vilket jag nämnde- blir problem. Eco fallerar där i sin analys (eller har åtminstone bara delvis rätt) när han reserverar fulhetens omfamnande som en protest bara 1800- och det tidiga 1900-talets modernister gör gentemot samhället och dess ordning. När Eco misslyckas med att även se moderna samhällsyttringar som undergroundkonst, punken, trash-metal eller outlaw-kultur på samma sätt visar han på en blind fläck i sitt annars mycket stora kunnande.

   Trots allt är boken helt fantastisk. Men systerboken Eco skrivit, Om Skönhet, lockar ju tillnärmelsevis inte alls lika mycket. Varför? Därför att Eco såklart har fel i det att han tror att begreppens politiska dimension vattnats ur. Skönhet är i sig självt trist. Fulhet spännande. Fortfarande.