tisdag 12 april 2011

Recension: Övermannen

Övermannen
av Alfred Jarry
Sphinx bokförlag

   Den har kallats världens kanske första surrealistiska roman. Sådana epitet är alltid vanskliga, i detta fallet dels därför att romanen (som skrevs år 1902) i så fall föregår surrealismen som rörelse med cirka tjugo år. Dels därför att man om man lämnar kategorierna också kan se "surrealism" i andra tidigare verk, som t.ex. Swifts "Gullivers resor". Men jag ska inte gnälla om det. De trådar, och det släktskap som löper mellan idéer och stilar och olika epoker är såklart inte avgränsade med vattentäta skott. Klart är att Alfred Jarry åstadkommit en skön, bizarr och drömsk roman som säkerligen betytt mycket för de senare surrealisterna. Själv kallade Jarry det för patafysik, läran om undantagen eller de inbillade lösningarnas vetenskap.

    Boken behandlar den moderna människans ambivalens inför det industriella högt teknifierade samhället i vilket Maskinen är Gud. Men Jarry är egentligen inte civilisationskritiker utan helt i tidens anda en (föregångare till) futurismen. Hans ambivalens ligger i en begrundan, eller önskan om att överbrygga kroppens svaghet, göra den till maskin.

    Om det är huvudtemat så är de två underkategorier Jarry laborerar med cykeln och erotiken. Cykeln symboliserar den symbios mellan maskin och kropp varvid människan kan transcendera sin biologiska bundenhet och uppnå farter våra kroppar ensamma inte klarar, men Jarry vill mer än så. Han vill se människan själv som en maskin, och låter en mystisk indier demonstrera människo-maskinens möjligheter genom att klara av att upprepa kärleksakten åttio gånger på ett dygn.

    Den här strävan efter fullkomning tar sig uttryck genom romanens två viktigaste stycken, det första ett cykellopp mot ett tåg över långdistans som är underbart "surrealistiskt" vid vilket en av deltagarna dör men fastspänd vid cykeln fortsätter loppet, ja fortsätter trampa, och människan triumferar. Den andra delen, det erotiska maratonet, handlar också om triumf, men även om tragik. Språket är självklart något klädsamt, och inte uppenbart obscent. Men tillräckligt för att säkerligen ha varit skandalöst i hans tid.

En absolut klassiker som alla intresserade av tidig experimentell litteratur bör läsa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar