Tooth And Nail
Craig DiLouie Zombie-lit. Det är för mig som en stort jävla ägg med godis för en unge på påsk, eller som när jultomten halkar på furstutrappan och bryter nacken och tappar ut julklapparna halva stans ungar skulle haft. Jag älskar det.
Men. Jag är inte en okritisk läsare (se recension av Rechts Plague of the Dead), och jag är vad gäller denna genre fast i mina egna inkörda banor om hur det ska vara som jag vet att jag har svårt att göra avkall på. Zombie-litteraturen har exploderat ut i ett antal olika tolkningar av zombien som fenomen, och DiLouie följer inte den av mig föredragna (klassiska) fåran av dem som döda, utan hos honom är de sjuka men levande monster. I filmväg såg vi det i 28 dagar senare, och visst det kan funka. Det man vinner i realism, förlorar man dock i skräckfaktor anser jag. Men jag är ändå beredd att köpa hans story för den är ytterst välskriven och vad gäller detaljrikedom väl researchad. Jag är också glad att han inte, som vissa andra zombieförfattare på senare år urartar till att försöka skildra händelser ur zombiens perspektiv. Zombien har förfan inget perspektiv. Den är bara en horror auotomata, och det vore som att skildra ett vardagsliv utifrån hur dammsugaren upplever söndagsstädningen.
I Tooth And Nail får vi till större delen av tiden följa ett gäng militärer i deras kamp att rensa, sen hålla och till slut överleva i New York. I början av boken fann jag det tradigt då jag aldrig gillat militär-skildringar. Machoismen, lojaliteten, hierarkin.. bla, bla, bla. Men efterhand som situationen förvärras suger DiLouie in mig i historien, och när horderna av infekterade helt dominerar gatubilden och väller ner för 42nd street är jag såld. Det här är en av de bästa zombie-skildringar jag läst. Stundtals bättre än Max Brooks klassiska World War Z.
Jag rekommenderar den starkt till alla som är inne på zombies.
Länkar:
Recension av Tooth & Nail på swedishzombie.com
Artikel Zombiefilm och samhällskontrakt jag skrev för Sjukjournalen snart 10 år sen om zombies där jag lade ut texten lite mer om filosofiska implikationer av fenomenet som sådant...
Först och främst: liknelsen med dammsugaren är både träffande och rolig! Samtidigt som jag verkligen förstår att författare utvecklar och leker med zombiekonceptet finns där faran för att det ska urarta. Man kan säga att det har urartat för länge sedan. Det finns gott om böcker som försöker göra zombierna sexiga och romantiska. Det är fan hopplöst, zombier är döda, ruttna, äckliga! Jag gillade iofs Isaac Marions Warm Bodies, men det är få som lyckas med såna påhitt.
SvaraRaderaHm. Jag kanske ska kolla in Warm Bodies. Fast det får nog vänta ett tag nu. Har typ 20 olästa böcker som ligger på min väntehylle-sektion här hemma.
SvaraRadera