Servants

Servants of the Wankh
av Jack Vance

Ain't we all, Jack? Ain't we all...

Fem knäppisar för denna underbara titel

Citat #14

Klassikerutgåvor är snarare möbler än litteratur
-Jacques Tati

Kastrering

Castration -The Advantages and the Disadvantages
av Victor T. Cheney

   Pro et contra. Bra att var och en får en objektiv inblick i denna komplexa fråga. Så att man kan fatta ett beslut grundat på fakta.

Fyra knäppstakar


Boken finns att köpa på www.fabuc.com

Zombiefilm och samhällskontrakt

   Vad kul! Min ungefär tio år gamla och helt bortglömda artikel Zombiefilm och Samhällskontrakt som ursprungligen publicerades i Sjukjournalen runt år 2000-01? har blivit återpublicerad på bloggen Swedish Zombie, och dessutom försedd med massa läckra bilder och illustrationer.

Här är länken:

http://www.swedishzombie.com/2011/10/jonas-ulfvarsson-zombiefilm-och.html

Olemplig

How To Be Anappropriate
av Daniel Nester

Tja. Så länge det är dig själv du pullar... det finns värre olämpligheter.

Tre knäppisar


Boken kan köpas på www.fabuc.com för 135 förrädare.

Recension: Tooth And Nail

Tooth And Nail

Craig DiLouie

   Zombie-lit. Det är för mig som en stort jävla ägg med godis för en unge på påsk, eller som när jultomten halkar på furstutrappan och bryter nacken och tappar ut julklapparna halva stans ungar skulle haft. Jag älskar det.

    Men. Jag är inte en okritisk läsare (se recension av Rechts Plague of the Dead), och jag är vad gäller denna genre fast i mina egna inkörda banor om hur det ska vara som jag vet att jag har svårt att göra avkall på. Zombie-litteraturen har exploderat ut i ett antal olika tolkningar av zombien som fenomen, och DiLouie följer inte den av mig föredragna (klassiska) fåran av dem som döda, utan hos honom är de sjuka men levande monster. I filmväg såg vi det i 28 dagar senare, och visst det kan funka. Det man vinner i realism, förlorar man dock i skräckfaktor anser jag. Men jag är ändå beredd att köpa hans story för den är ytterst välskriven och vad gäller detaljrikedom väl researchad. Jag är också glad att han inte, som vissa andra zombieförfattare på senare år urartar till att försöka skildra händelser ur zombiens perspektiv. Zombien har förfan inget perspektiv. Den är bara en horror auotomata, och det vore som att skildra ett vardagsliv utifrån hur dammsugaren upplever söndagsstädningen.

    I Tooth And Nail får vi till större delen av tiden följa ett gäng militärer i deras kamp att rensa, sen hålla och till slut överleva i New York. I början av boken fann jag det tradigt då jag aldrig gillat militär-skildringar. Machoismen, lojaliteten, hierarkin.. bla, bla, bla. Men efterhand som situationen förvärras suger DiLouie in mig i historien, och när horderna av infekterade helt dominerar gatubilden och väller ner för 42nd street är jag såld. Det här är en av de bästa zombie-skildringar jag läst. Stundtals bättre än Max Brooks klassiska World War Z.

Jag rekommenderar den starkt till alla som är inne på zombies.

Länkar:

Recension av Tooth & Nail på swedishzombie.com

Artikel Zombiefilm och samhällskontrakt jag skrev för Sjukjournalen snart 10 år sen om zombies där jag lade ut texten lite mer om filosofiska implikationer av fenomenet som sådant...

Beach bojs

The Beaches Are Moving
av Wallace Kaufman och Orrin Pilkey

   Eh? Hört talas om tidvatten? Okej, okej, okej nu börjar väl den observante och beläste bloggföljaren mumla om erosion och landskapets förändring. Men inte fan sjunker vattennivån nånstans ändå. Om nåt så stiger den...

Två knäppisar kan den få

Schizoid

How to Become A Schizophrenic -The Case Against Biological Psychiatry

av John Modrow

   Om det är en lång semester från arbetslivet man är ute efter vore det nog enklare att faktiskt sätta en yxa i foten. Och man skulle ändå ha behållning av livet. Men det kanske inte alls är vad den här boken handlar om. Nåt säger mig att den är sprungen ur den radikala kritiken av psykiatrin som på 60- och 70-talen gav oss såna underbara yttringar som Wolfgang Huber och SPK (och då menar jag inte Svenska Pudel Klubben).

Är den här boken egentligen knäpp alls? Jo okej då, tre knäppon.

Flick-intressen

Girls Interests

  Jag må vara naiv, oskuldsfull och helt ofördärvad men det är slut med det nu. En helt ny dimension av ormtjusningen öppnade sig just för mig som jag aldrig ens reflekterat över förut. 

Fem knäppisar för den här lilla pärlan

Trafikmaktordningen

   Jag vill här slå ett stort slag för en bok som inte är särskilt apart eller konstig utan bara helt enkelt jävligt vettig: Trafikmaktordningen. Jag hoppas att många läser den.

   Boken kan laddas ner gratis som PDF eller beställas för 72 kronor styck från www.planka.nu, eller från förlaget Korpen Koloni.

Bokens informationstext:

   Aktivistnätverket Planka.nu har sedan starten 2001 varit Sveriges mest påhittiga kritiker av infrastrukturpolitik och förespråkare av gemensamt finansierad kollektivtrafik. Den här boken är en syntes av deras tankar som tar ett brett grepp om våra transportformers inneboende motsägelser och orimligheter. I kritiken av projekt som höghastighetståg och spårbilar framträder den påtvingade rörligheten som ett grundläggande problem. Vi tvingas hela tiden resa allt längre sträckor för att kunna ha fungerande liv, men våra möjligheter att göra detta är allt annat än lika. Den rådande trafikmaktordningen innebär både hierarkier av olika trafikslag och att människor har vitt skilda möjligheter att förflytta sig.

           

   Men boken höjer också blicken från stadsrummets mest påtagliga orättvisor och ställer frågor om vår tids allmänna beroende av transporter. Vill vi verkligen ha en utveckling där vi uppmuntras till längre och längre resor varje dag? Och varför inbillar vi oss att planetens resurser skulle tillåta det?

           

   Istället för automobilitet förespråkar Planka.nu tillgänglighet och sår så fröet till en framtid i vilken vi inte ständigt måste förflytta oss för att leva ett bra liv.

Planka.nu är ett nätverk av lokalorganisationer som arbetar för en avgiftsfri kollektivtrafik. Utöver den opinionsbildande verksamheten organiserar de avgiftsstrejkande kollektivtrafikanter i p-kassan, en solidaritetsfond där medlemmarna betalar varandras böter. Planka.nu finns i dagsläget i Stockholm, Göteborg, Skåne och Oslo. Denna bok är skriven av Planka.nu Stockholm.

Från bokens introduktion:

Man föds inte till bilist, man blir det.

   Mobilitet och klass är tätt sammanvävda. Inte bara därför att möjligheten till mobilitet hänger samman med ekonomiska resurser, utan även för att ett samhälle byggt efter dagens mobilitetsparadigm, automobilitet, direkt bidrar till ökade ekonomiska och sociala skillnader.

   Alla kan vid en första anblick se att ett samhälle som prioriterar bilism gynnar bilister. Lika tydligt är det att andelen vita, högavlönade män är överrepresenterad bland bilister, precis som motsatsen gäller bland kollektivtrafikanter. Men ett samhälle som prioriterar bilism, och ser evigt ökande mobilitet som ett närmast magiskt framgångsrecept, ökar även skillnaderna mellan sina invånare och sina olika delar på andra sätt.

  

   Trafikmaktordningen är en hierarki bland trafikslag, med bilen i toppen och kollektivtrafiken, fotgängarna och cyklisterna underst, och tar sig uttryck i att dessa färdmedel tilldelas olika mycket resurser och plats. Med bilen överst i trafikmaktordningen får vi ett samhälle byggt på automobilitet. En värld där våra liv i alltför stor utsträckning styrs av bilen.

   Den här rapporten är skriven för att klargöra hur den rådande trafikmaktordningen ser ut och vilka konsekvenser den får: ett samhälle byggt på automobilitet är inte bara skadligt i ett ekologiskt perspektiv, det leder även till ekonomisk och social segregering. Genom att belysa problemen med dagens trafikhierarki och skissa på ett annat sätt att planera och hantera rörelse så tror och hoppas vi att vi också kan ge inspiration till lösningar på andra samhällsproblem.

   Bilismen ställer oss mot varandra, vem har inte upplevt känslan av att sätta sig i en bil och helt plötsligt bli bilist? Att sätta sig i en bil verkar, för vem som helst, nästan per automatik leda till ett egoistiskt beteende där alla försöker tjäna något på andras bekostnad. Att sätta sig i en bil förvandlar ens medmänniskor (andra bilister, cyklister, fotgängare, kollektivtrafikanter) till hinder. Vem kan inte, med handen på hjärtat, känna igen sig i den aggressiva och konkurrerande själviskheten som bilen producerar hos en? Eftersom detta beteende inte är något vi tycker bör uppmuntras, och eftersom vi är övertygade om att man inte föds till bilist, utan att man blir det, anser vi att risken för att folk blir bilister måste minimeras.

   Därför vill vi inte bara ändra på trafikhierarkin och putta ner bilen till botten, utan vi vill ha ett samhälle byggt på helt andra premisser. Ett samhälle där ingen tvingas in i bilism, varken aktiv eller passiv. Ett samhälle där människors tillgänglighet till det de behöver för att tillfredsställa sina behov och begär sätts i första rummet, ett samhälle vi bygger och lever tillsammans, ett samhälle av (lokal)samhällen.

Felstavat

Your Golden Opportunity Is Comeing Very Soon
av R.J. Shaughnessy

   Undrar vad killen ansvarig för omslaget skyllde på när hela upplagan kom från tryckeriet?

Tre knäppisar

Likletare

The Detection of Human Remains

av Edward W. Killam

    Du får lära dig hur du håller ögonen (och dina andra sinnen) öppna för att öka dina chanser att hitta mänskliga kvarlevor när du är ute i skog och mark. Skulle du sen hitta något intressant så kanske boken nedan är något för vidare läsning?

Fyra knäppisar.

The Art and Science of Embalming

Två knäppisar.


Eller om man väljer mer traditionella metoder kanske den här kan bli användbar:

  
Do-It-Yourself-Coffins :For Pets and People
av Dale Power

   Jag älskar det faktum att den faktiskt är till för dem som själva vill pröva på att leka begravningsentreprenörer och verkligen innehåller ritningar på full-size kistor för människor!

Dale får hela fem knäppisar.

Dessa och andra knäppa böcker hittar du på www.fabuc.com

Tjosan!

Tjosan!
Jokkmokks-Jokke :Sagan om vildmarkspojken

   Många frågor, få svar. Varför är omslagsfotot överdraget med ett orange-rödaktigt färgfält? När var det hippt att säga tjosan? Vem är den tänkta publiken? Varför ler han så sardoniskt? Var han en seriemördare?

Två knäpp-jockar

PS. Tack till Pontus för boktips

     

Recension: How to build a time-machine

How to build a time-machine
av Paul Davies

   När jag läste den här boken var det med öppna ögon för att det inte alls var en kokosnöt som trodde sig kunna snickra ihop en tidsmaskin i garaget. Synd, för det hade också vart lite kul. Men eftersom jag läst en del böcker av Paul Davies innan visste jag att det skulle vara en spännande redogörelse för de teoretiska möjligheterna av tidsresor grundat i modern astronomi och fysik.

   Boken är i allra högsta grad vetenskaplig, men inte svårläst. Man ska dock komma ihåg att modern teoretisk fysik ofta är spekulerande och hypotetisk. Det som skiljer den från new-age flum och fria fantasier är att spekulerandet åtminstone följer vissa vetenskapliga regler och utgår ifrån vad som skulle kunna vara möjligt utifrån vad som idag är känt om naturlagarna och universum.

   För den som är nyfiken och läst så här långt då- kommer vi att kunna resa framåt och bakåt i tiden och hur går det till? Vilka implikationer får det för orsak och verkan och faller logiken samman? Kan man resa tillbaka i tiden och mörda sina föräldrar innan man blev till och på så sätt förhindra sin egen existens? Men.. hur skulle man då ens kunna genomföra morden när man aldrig ens existerade till att börja med?

   Många såna frågor tar Davies upp och det mest oroande är att naturlagarna enligt Davies tvärtemot ens intuition och vad många tror sig veta faktiskt inte sätter stopp för dessa typer av paradoxer. Så vitt vi vet idag, ska tilläggas, för det kan tänkas att vi längre fram kommer att upptäcka just såna regler. Davies menar att fenomenet tid är att betrakta just som en annan aspekt av dimensionerna i rummet (där vi ju kan röra oss i vilken riktning som helst) och att det i princip inte är förbjudet att röra sig fritt i tiden.

   Vad skulle krävas då? Ja, det är inget hemma-bygge i garaget tyvärr. Det är en ganska komplicerad procedur där ett pyttelitet maskhål (de är teoretiska ska tilläggas) vilka tros existera under bråkdelen av en sekund identifieras, fångas upp och hålls öppet och dessutom förstoras. Maskhål tros vara portaler till andra regioner i universum. Eftersom tiden inte är konstant i universum utan högst regional skulle en sådan resa om den skedde ögonblickligen också vara en tidsresa. Kunde vi kontrollera såna maskhål skulle vi inte bara kunna åka framåt i tiden utan även bakåt.

   Så, om detta stämmer -var är alla tidsturister som Stephen Hawking uttryckt det? Varför är vi inte nedlusade med våra ättlingar på semester med kamera på magen? Det kan såklart finnas flera svar på den frågan:

1. Enligt Davies kan man bara resa tillbaka till den punkt i tiden då det första maskhålet skapats och därför får vi kanske inte besök förrän vi lyckats bygga tidsmaskinen själva.

2. Om Davies har fel och man kan resa hur som helst kanske vi ändå inte får besök eftersom människan eller andra intelligenser aldrig lyckas realisera detta projekt.

3. Eller så har vi hemliga besökare som väljer att studera oss på avstånd hehe...  (minst sannolikt enligt mig)

4. Det kan också vara fel på teorin och det kan komma att visa sig att tidsresor trots allt är förbjudna av naturlagarna.

   Personligen tror jag att om vi människor nånsin ska kunna resa i den interstellära rymden (dvs utanför vårt solsystem), så är det pga avstånden något sånt här som krävs. Att resa i rymden är också att resa i tiden och att vara på väg i hundratusentals år bara för att nå de närmsta stjärnorna är helt enkelt inte rimligt.

   Om det nånsin sker är en annan fråga.

Näthat.. nåja jidder

   Lite bizarr vardags-surrealism som jag tänkte dela med mig av. Jag har en gammal polare som jag känt i över 20 år, vi kan kalla honom mrX. Han har alltid haft en eller ett par skruvar lösa, men är en rolig och märklig typ. På sistone har vi ömsom retat gallfeber på varann, ömsom skrattat så vi skitit på oss, och däremellan trappat upp ett märkligt privat nätkrig mot varandra, vilket slutat i en splittring mellan oss. Jag tänkte återge den sanna historien här, dels för att jag själv finner den rätt underhållande (om än oxå tråkig) och dels för att på nåt sätt komma underfund med vad det var som verkligen hände. Det är en historia inte utan en viss självrannsakan eftersom jag anser att jag inte själv heller uppträtt helt sjysst under våra drabbningar på internätet. Jag vill utfärda en varning för känsliga läsare. Om du hör till dem som blir upprörd över att bevittna hur vuxna människor beter sig barnsligt och omoget och sjunker till de lägsta av nivåer så bör du nog sluta läsa här :)

    För några veckor sedan upptäckte jag att mrX på ett stort socialt forum postat små skämt i vilka jag och min flickvän figurerade i bl.a. sexuella sammanhang. Jaja, tänkte jag. Han har väl tråkigt och vill jiddra lite för att få tiden att gå. Jag blev egentligen inte ens sur, utan tänkte snarare att -tjohoo, äntligen händer det nåt. Så jag började tagga hans namn på en massa olika bilder, bla. som gråtande barn i knäet på en tomte (till saken hör att jag som tomten taggade en annan person som mrX är ovän med, vilket jag tror störde honom). Han gick vidare med att tagga mig inuti en lägereld (rätt fyndigt faktiskt), i bakgrunden på bilder jag inte alls figurerade, etc. Det blev ett tag-krig. Det var faktiskt riktigt roligt, och no hard feelings från min sida i allafall.

    Sedan trappade mrX upp bizzarerierna med att byta namn på sitt användarkonto till mitt namn (fast med en fyndig knarkrelaterad felstavning). Han snodde också en bild på mig som sin profilbild. Fortfarande tyckte jag att det var rätt lustigt. Vi har väl cirka 50 gemensamma vänner på forumet, och de är alla gamla rövare, och han är inte vän med några släktingar eller arbetskamrater till mig så jag tänkte att jaja, spelar roll.

    Men jag var ju såklart tvungen att kontra. Men istället för att byta mitt namn till hans (jag ville ha mitt konto i befintligt skick) skapade jag ett nytt konto i mrX riktiga namn och använde en tydlig bild på honom. Sen skickade jag ut vänförfrågningar till massor av hans vänner. Nästan alla accepterade, många säkert utan att fatta att det inte var han. Dels är det ju en sån röra med hundratals vänner på forumet, sen så hette ju mrX inte längre sitt riktiga namn på sitt eget konto. Jag började skriva statusuppdateringar som "Jag har supit bort min fiol". (Till saken hör att mrX är speleman och en numera nykter alkoholist som förr om åren alltid söp bort sina instrument). Jag skrev också till folk han kände och frågade om jag (mrX alltså) fick bo hos dom några månader.

    Under tiden hörde mrX såklart talas om den här sidan med honom som jag hade. Jag tänkte att det var en rättså lagom payback för att han kallade sig mig och hade ett foto på mig på sin sida och att det snart skulle rinna ut i sanden. Den var heller aldrig tänkt att vara hemlig för honom -jag hade faktiskt skickat en vänförfrågan till honom, men han ville inte bli vän med min fejk-sida av honom.

    Tilläggas skall att en stor del av vår vänkrets följde våra eskapader med stort intresse och att många garvade, och jag och mrX också (även om vi nog båda vid det här laget var uppretade emellanåt). Det som hände sen är inget mindre än ett genidrag från mrX. Han byter ånyo namn -nu till mitt riktiga namn, och alltså detsamma jag har på min profil. Han byter också till exakt samma bild som jag har så att det i kommentarfält och statusuppdateringar inte går att skilja oss åt alls (jo, om man bemödar sig att klicka på namnet och komma till sidan -vilket aldrig nån gör ändå).

    Sedan har vi en del bizarra konversationer som för utomstående måste ha tett sig som att jag hade en konversation med mig själv. Det fanns de i våran vänkrets som uttryckte det som att det var det roligaste på hela forumet. Ett tag höll jag med. Mindre roligt blev det när jag upptäckte att han under mitt alias skrivit på väggen till gemensamma kvinnliga bekanta och frågat om de ville knulla. I mitt namn! Nu började jag få fullt sjå att hitta ställena han skrivit på och försäkra mig att de fattade att det var han och inte jag. Istället för att säga till honom att nu var det dags att lägga ner, började jag själv bli elakare. Jag la ut hans tfn-nummer och skrev att jag (han) skulle skänka bort sin skivsamling, och jag hade fejk-konversationer på min vägg (så han kunde se) mellan mig och fejk-mrX som jag skrev så att de utföll kraftigt till hans nackdel där jag bl.a. drev med hans höjd (han är kortväxt). Ungefär här började jag skämmas över vad jag gjorde.

    Nästa dag såg jag att han i mitt namn offentligt på forumet deklarerade att min internetbokhandel lagt ned, och att böckerna skulle reas ut för 10:- styck. Det var då jag klippte banden med honom. Tog bort honom som vän. När han tar bort mitt namn/bild från sitt konto stänger jag även det falska mrX-kontot jag har. Jag har redan slutat posta dumma grejer där.

    Det föresvävade mig aldrig att anmäla honom. Det kommer inget gott ur sånt. Bättre att lösa grejer själv. Hela historien är rätt märklig tycker jag. Påminner om nåt jag en gång läste om hur kärnvapenmakter som med de bästa intentioner att undvika kärnvapenkrig enligt spelteori ändå oundvikligen kan dras emot ett fullskaligt krig i små små steg där händelserna går ur kontroll. Ungefär så kändes det.

Finns det nån sens-moral så är det väl, som en annan god vän sa på forumet angående detta, att jidder är en konstform med ett inbyggt fel i sig -den som jiddrar kan inte ge sig. Alldeles särskilt verkar detta gälla nätjidder.