Problempastorn

   Jag visste redan tidigt att jag var en Guds utvalde på jorden. När jag var inte mer än fem år gammal talade Jesus till mig på min sängkant. Han talade om för mig att jag skulle sprida hans ord, och att det skulle bli svårt och kännas förvirrande men att det var viktigt att jag litade på honom. Jesus sade mig att det finns många som inte vill höra, och att jag skulle komma att möta mycket förakt. Det var också viktigt att jag inte berättade för någon om att han kommit direkt till mig, ty människorna de tro inte på mirakler längre. Jesus kom därefter många gånger till min sängkant och talade om himmelen och härligheten, men också den eviga skärselden. Han talade om Köttet och om synden, och om Kvinnans inneboende ondska. Han sade mig att jag en dag skulle gå ut och predika i världen. Att jag en dag skulle sprida hans ord. Men att den dagen inte var kommen än.

   När jag var sju år kände jag att det var dags. Det var i skolan. Vi hade en kvinnlig lärare som var vulgär. Det förstod redan mitt unga barnasinne, inspirerat som det var av gudomlig visdom. När hon vid ett tillfälle inför klassen yppat en tarvlig historia om sig själv och sin mans samliv som hon borde ha besparat oss sade jag:
   "Tig kvinna. Dina ord är inte Gud behagliga."
   Hon tittade på mig med vad som först verkade vara förvåning men sakta steg till förvirring, med stänk av skräck och fruktan. Det var Gud som fyllde mig med kraft. Genom klassrummets fönster bröt plötsligt ett övernaturligt solsken genom molnen och belös just mig så att jag framstod i ett skimmer som måste ha fått hela klassen att häpna.
   Efter det fick jag tala med skolans rektor. Denne var, förstod jag snart, utsedd av Satan. Jag fick retirera. Men jag svor på att det var tillfälligt. Mina föräldrar, som jag idag upplever som goda kristna, utgjorde också vid tillfället en besvikelse då de inte stöttade mig i saken utan bad mig låta den bero.
   Nu vet jag vad den förnuftige läsaren tänker. De var ju trots allt mina föräldrar, och som barn är man ju direkt underställd dem att älska och lyda. Det är sant, och gäller varje barn i Guds hage. Utom mig, för som jag nämnt hade Jesus talat till mig, och upphöjt mig på ett sätt som gjorde att jag redan visste att jag stod över mina egna föräldrar. Som sagt, detta skulle vara en svår synd i varje annat fall än mitt eget. Men som bevis för mitt påstående kan jag bara anföra de många mirakler jag under mitt liv utfört, med början redan i tidig ålder. Som mitt vittne anför jag även Jesus själv vars ord varje from läsare med förmånen att känna, faktiskt själv kan konsultera vid tvivel.

   Efter detta började jag predika för andra barn. De i min klass tycktes rädda för mig. De tog varje tillfälle i akt att håna mig och då de inte ville lyssna ökade till en början intensiteten i mitt tal, och mina fördömanden över dem till dess att jag förstod att de var förlorade. Då vände jag mig till de yngre barnen, de ännu opåverkade av världens synd. Speciellt en förskoleklass brukade hålla sina raster vid sidan av vår skolgård och där började jag öva mig i konsten att skaffa en församling. Dessa barn var mycket mer mottagliga, och det var här jag började min bana som herde och profet.

(...)

   Jag hade allt. En kyrka, en församling som vände sig till mig för råd och stöd. Jag var andrenamn på KD:s lista i kommunen. Jag hade en, åtminstone trodde jag till en början, kärleksfull och förstående fru. Jag hade ett hus på trehundra kvadrat, två bilar och en fritidsbåt. En son och en dotter. Jag hade allas respekt. Jag var någon man lyssnade till. Inte skrattade åt.
   Jag gjorde Guds arbete på jorden, men Satan hade en list med vilken allt skulle tas ifrån mig. Min församling skulle den mörka ängelen vända huvudet på, min kyrka skulle komma att brinna och mitt hus, mina bilar och min båt bli tagna av fogden. Mina barn skulle bli hjärntvättade av dataspel med ogudliga och avskyvärda troll och alver och hamna på gatan med injektionsnålar i armvecken. Och min fru.. ja min fru. Det var med henne, den skökan, som allt började. Bettina.

   Efter avlelsen av våra två barn, Petrus och Kristina, ville min fru använda preventivmedel. Jag blev förvånad och vi hade vad modernister kallar en relationskris. Sånt trams. Det existerar ju självfallet inget sådant. Kvinnan är ju av Gud ställd under mannen och har att lyda honom i allt, och en sån sak att tvista och gnälla om! Gud är tydlig på den punkten. Onan straffades för det sätt på vilken han slösade med livets droppar. Preventivmedel är ett brott mot Gud, på samma sätt som självbefläckelse.

   Hon gav med sig. Men efter två år utan någon nytillkomst anade jag att hon kanske spelade falskeligen. Och mycket riktigt. Jag hittade hennes piller efter att Jesus talat om för mig var hon gömde dem. Jag tuktade upp henne, och tillsammans bad vi för hennes syndfulla själ. Jag trodde allt skulle bli bra. Men hon började dra sig undan. Fick ständiga infektioner och inflammationer i de nedre delarna. Sa att hon inte kunde uppfylla sina äktenskapliga plikter. Så hon gick till en "doktor" som undersökte hennes smutsiga hål. Jag blev såklart rasande och misstänkte att hennes problem därnere var en konsekvens av hennes horeri. Det skulle aldrig bli bättre.

(ur Problempastorn, en outgiven roman)