Recension: Sabotage in the American Workplace

Sabotage in the American Workplace -anecdotes of dissatisfaction, mischief and revenge

av Martin Sprouse (red.)

Pressure Drop Press & AK Press

   Det är en antologi det här. Fylld med underbara små historier från arbetslivets mest tillfredsställande sidor. Den kom 1992, i en gyllene period av udda och obskyra, ofta subversiva publikationer. Förlag som RE/Search, Feral House, Loompanics m.fl. pumpade ut en massa skumma böcker. Sabotage in the American Workplace är out-of-print, men kan gå att få tag på begagnad.

   Berättelserna är korta, skrivna i första-person, och ofta riktigt njutbara på ett rent litterärt plan. Men de är helt igenom dokumentära. Martin Sprouse har samlat det amerikanska folkets bubblande missnöje med översittar-chefer, usla arbetsvillkor, dåliga löner och det allmänna människoförakt som genomsyrar många arbetsplatser, och låtit arbetare från olika platser själva komma till tals. Här finns ilskna ludditer, skojfriska rackare, disgruntled employers, allvarligt störda misantroper och rättfärdigt ilskna argbiggor. Det gemensamma temat är, som ni kanske gissat, payback och sabotage.

   Här berättar stålarbetaren som efter löpande-bandet principen skulle skära till rör av en viss exakt längd hur han kortade dem med bara ett par millimeter för att han var förbannad på företaget. Rören blev obrukbara, men misstaget så litet att det inte var synligt för blotta ögat, och möjligt att tolka som "human error" snarare än medvetet sabotage. Här berättar andra om fiffiga, halsbrytande, roliga eller elaka sabotage mot arbetsgivare och företag som (oftast) förtjänat det. Trots att det i boken skulle funnits gott om skäl att politisera handlingarna är berättelserna sällan uttryckligen politiska. Kanske är det typiskt amerikanskt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Faktum är att det är ganska befriande att det inte moraliseras och skrivs på näsan så jävla mycket. Och man fattar ju ändå. För visst är det politiskt såklart. Det är inget annat än ren och skär anarkism.

   Jag gillar det. Men inte rakt igenom. Mer problematiskt blir det ju om man jobbar på ett ställe som gör gott för människor, som vård, skola, bibliotek t.ex. Några av historierna i Sabotage kan jag inte riktigt sympatisera med. Jag tycker det är synd att inte min egen favorithistoria från verkliga livet är med i boken -så jag drar den här istället (och den är dessutom symptomatisk för den typ av berättelser boken faktiskt innehåller, i allafall när den är som bäst):

   När jag började knega på bandet på Volvo -88, så gick det en historia om en gubbe som fått sparken. Han hade gjort nåt helt otroligt (och tyvärr åkt dit). Han måste verkligen ha varit skitsur för att ha tänkt ut och genomfört detta. Under lunchrasten stod bandet alltid stilla en halvtimme. Istället för att gå och käka hade han lagt sig ned och svetsat fast kedjan som drev löpande bandet. När banan efter rasten skulle starta ...ingenting. Hela jäkla bandet stod still såklart. Det tog kanske ett par minuter innan felet lokaliserades, och säkerligen tjugo-trettio minuter innan det åtgärdades och banan rullade igen. Volvo spottade ut en 200.000-kronors bil var femte minut så en halvtimmes stopp var gott och väl en miljonförlust. Ibland tänker jag på honom.

  

   Hursomhelst, får ni syn på Sabotage in the American Workplace nånstans -så tveka inte. Införskaffa. Det är en underhållande och inspirerande läsning.