Recension: Lars Hård

Lars Hård

av Jan Fridegård

   Lård Hård-trilogin från 1936 (Jag, Lars Hård / Barmhärtighet / Tack för himlastegen) hör ju inte bara till proletärlitteraturens klassiker, utan idag till svensk kanon överhuvudtaget. Här skildras ett Sverige som inte varit försvunnet så där förbannat länge, och som på vissa sätt är på väg tillbaka. Ett Sverige där folk visste att hålla sig på mattan, buga för överheten och inte käfta emot för att få behålla jobbet. Ett Sverige där de fattiga ansågs som lata, oärliga och närmast genetiskt defekta.

   Det var också ett samhälle där kulturen skulle vara "fiiin" och följaktligen utsattes Lars Hård för en kritikerstorm som knappast varken förr eller senare excellerat i sådan moralisk upprördhet. Recensenterna kallade den för "det tarvligaste som förekommit", "brutal realism med dragning åt det kriminella" och "det vidrigaste som under de senaste åren sett dagen i vårt land".

   Allt detta låter ju så lovande att man när man läser boken med moderna ögon riskerar att närmast bli lite besviken över hur ofarlig den känns. Det krävs verkligen ett historiskt sinnelag för att leva sig in i en tid när en svordom i en roman var upprörande, och en huvudperson som Lars Hård ett oerhört brott mot en överenskommen etikett.

Lars Hård själv är en statargrabb som fått sparken från fabriken för "oppkäftighet" och som springer efter tjejer. Det går an så länge det är fabrikstöser, men när han har en affär med en överklass-tjej tar det hus i helvete. Lars vägrar ta på sig faderskapet han så småningom blir konfronterad med. Här känns romanen särskilt problematisk ur en nutida synvinkel för klass-perspektivet och kvinno-perspektivet krockar verkligen, och det finns hos Fridegård inte mycket till förståelse för det sistnämnda. Annat är väl inte att vänta, eftersom feminismen -i den mån den alls var närvarande- på den tiden alltid var underordnad klassperspektivet. Hade varit intressant om Fridegård levat idag och lyckats integrera dessa båda perspektiv.

   Hursomhelst, vi får följa den arge unge bråkstaken Lars Hård (gillar verkligen hans namn förresten) via arbetsläger och fängelse där han ständigt står i opposition och som trots förtrycket och den nedlåtande behandling han utsätts för överallt ändå har sin integritet. I slutet är han, trots allt han varit med om inte knäckt.

   En svensk klassiker.