The Acid House
av Irvine Welsh
Irvine Welsh är väl kanske mest bekant för Trainspotting, som nådde viss kultstatus i mitten av 90-talet via filmatiseringen. I The Acid House har han samlat noveller som en hel del av dem faktiskt är rätt stukade. Hans karaktärer är ofta precis som i Trainspotting nerdekade junkies som käftar och gafflar, luras och trixar. Men nånstans mitt i misären finns Welshs mänskliga inkännande berättarröst och man garvar mycket under läsningen. Historierna är ofta fantastiska i den där vaga betydelsen som landar någonstans mellan det vilt fabulerande, magisk realism och gammal hederlig surrealism. I en av novellerna förvandlar Gud en person till en husfluga. I en annan byter en person kropp med ett nyfött spädbarn, och i en helt underbar novell återges en akademisk dispyt mellan två professorer över Kuhns kontra Poppers vetenskapssyn som slutar på ett mindre värdigt sätt. En del av novellerna är också stilistiskt svårtillgängliga, ibland pga den hårt dragna skotska accent som Welsh arbetar med. Ibland -som i huvudnovellen The Acid House- därför att han leker med formen. I just detta stycke beskrivs en LSD-tripp huvudpersonen är på och det formmässigt annorlunda fungerar väldigt väl för att få ta del av karaktärens tankesplittring:
Det måste sägas att samlingen ändå stundtals är något ojämn. När Welsh är som bäst är han genial, men ibland dippar han tyvärr, och det som kunde varit originellt känns tvärtom lite slitet för att man hört det förut. Men en del av meningarna bara älskar jag för att de är så smarta. "I get Ronnie out into a taxi, mildly resentful that we have missed an hours worth of the mis-named happy-hour, which is neither: a bit like the fuckin moral majority."
Welsh är väl värd läsning, och det är också skönt att läsa en novellsamling som omväxling när man har flera läsprojekt igång samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar