Första gången jag stötte på en text av Stefan Hammarén var det genom konstnären Karl Anderssons försorg. Minns inte längre vilken text det var, men jag minns att jag tänkte: Den här mannen är galen! Jag fortsatte läsa, och jag blev fan inte klokare. Och nånstans i allt det där, det ordekvilibristiska, regelvidriga, respektlösa flödet av associationer, esoteriska referenser, avklippta meningar, påhittade ord fann jag -om inte förståelse, så en slags identifikation, en känsla som inte så lätt låter sig analyseras. Och vad mera är, vars analys, om den ens går att utföra, blir så högst subjektiv att den kanske inte kan vara annat än min egen. Jag kan inte tala om för någon vad Stefan Hammaréns texter betyder, eller ens vad de handlar om, men jag kan tala om vad de ger just mig och varför jag älskar dem.
I en värld så full av nonsens, av MTV, tv-reklam, bästsäljardeckare, nobelmiddagar, konform kultur, skymningspress, modebilagor, bemanningsfirmor och koncentrationsläger finner jag att det kanske bara finns ett svar på allt. Att som seriösa och politiska debattörer försöka ge tydliga svar till förtrycksapparaten tillmäter egentligen vansinnet, vår samtid, en rationalitet den inte har förtjänat. Man kan inte tala med en psykopatisk 2-åring på en vuxens sätt. Man kan inte tala mänskliga rättigheter med en nedskärningsborgare med slaktkniv. För att kunna besvara vår samtid måste man tala vår samtids språk. Och språket idag är meningslöshetens. Bla bla bla.
Just därigenom blir (för mig) Hammaréns texter långt ifrån meningslösa. Jag fröjdas i dom, därför att jag tycker mig ana ett långfinger sträckt ut åt hela skiten. Med detta menar jag inte att texten lika gärna kunde ha varit ett enda blablabla, det är att underskatta dem. Men de har denna bibetydelse, och den är (för mig) en stark faktor som gör att texten i sig transcenderar vanlig text ut mot annan konsts marker, bildkonst, musik etc. Förmågan att säga något sublimt, ordlöst, fast med ord. Precis som Dadaisterna gjorde, också de med en kritik av det vettlösa i samtiden, världskrigets fasor, som egentligen inte gick att på vanligt vis kommentera.
Stefan Hammarén är aktuell med Första Skarabéerboken på h:ström, och har ett tiotal böcker bakom sig. Nedan följer en text Stefan Hammarén på förfrågan vänligen sände mig:
På &:så inresa bevänd bak bakåt, kan bihjärnsprodukt mångt hon sämst in-utlevda vara oberördhet som den varslandè aldrig sen ilstridsvagn vars larvfötter en pissmyra satt sin syra på i takt med framåt, myran som tömd klev upp tolfte vidare in i röret och fastnade ofast förstås fäst på en projektil vilken därpå affyrades just då med myran på, bli jippi jag är flygmyra syraproducent redo ropade den snabbt och någonnting lika exploderade, nånting rasade, mer raserade, nånting dog, nånting låg nere, och någonting var borta redan, myran klev fram igen klockan fyra, åter konstaterade att cärleken dog inte fastän stack, de gnisslande larvfötterna kom mangla närmare alltjämt till ock ett tunga bakgrundsljudet av närmare kollektiw som pysslar något de sysslar med, citerar författaren till kräpppappret sagt, den här mest jättekamouflagérade stridsvagnen komnas trängtrupperna undsättning vilken nu stannade mest rakt framför men ovan jordklotets näststörsta jordgetingsboet på, vars konstruktion inte så stöttad och på själva markytans golv och vägg svag vara då svar mera, sjönk den omgående fort i en halvmeter av honung som kladdigare än mandelolja hos språksamma lyxurmakare fordom, smetigare än något supervaselin eller stora burkens glidmedel nånsin, drygare än julgubbsskäggsklister, med larvfötter som dragit lika runt hänfört en vilket det sammetsnässlas rötter natttid till romerskt ljus månsken stearinljus svagt på ostskivd kant lysmaskslykta härmaskgång ormdrag omskrivit om en sealed beam ljusöggla ock skapt eller tydligt för tala känt av mer, mångt tänt krön tydd att tänkes gå åt högra göra åt, larvfötterna skulle behöva finskt granris massvis och sand för att komma upp opp också, åter lika lite som tiden mera fungerat försynt finna för dem dess, för mycket av madelolja och de vackra fler kuggljulen i bröstruvan syntes inte ens se under hinna, nog stannat slå, hörregud vilka åsnor sa myran, åh vilka skapare tyckte äldre gulröda myran åt, äh vilken tulpanfärg ansåg inte bättre än kände herr sentida seriekopplaren(,) äldre apologie magistern Janco Äijämöinen emedan red kamelurdjur när drog kupéstånd till i sin constgjorda hund Dodo vid skrevet anlagt så det förslår sagt aldrig ett skall är förlängt enkom ihophängt på förolämpat ej enbart skenbart tytt, och hur om akt sätta lägga ett gröngranris hjulunder lager där enär därom nere enda granriset enbart på området funnits på är constgjorda julgranar i billiga grannlaga plastmaterial som på plats blott förvarats kvar i huset ifråga vilket låg nu ju i sju ruiner rutinen driv svärm omkring mur in med en bästa urinserenadens universalnakna ett tydligare blotta pissmyrae på omsvep, med luta ut, en luta och russin halv halvbredvid resterna tredjedel över av &:så gitarrskal till och övrigt stränginstrument lira da braccio i flest tror jag brustnaste sträng mängd bitar nästmest utspritt på ätet åt och upp tuggat ihop nära varit, kanské närmast balanserade ut vagt om den tappra ostumma fyrmyntare myran ett på en tänd enda, över urinserenadass lina för vidare taget, spelade noll mer ropt omöjligt lägger ni ner riset nu bland alla de halvt flyggaddar agn dadlar er rugg uppe för möjligt, och det de visste där inne djupt i vagnen rört sitta hårt, satt sitta still föga stril inne i, i mera än att avlägsnavagnens bränsle råkade ta helt slut tomt efter att rykt till råga på allt först, det mest osannolika förbisedda blev, nere mot ett direkt distrikts enormt större raserat oröjt jordgetingsbo honoungsreservoaren just då av hänt, mer som rinna av vansinnigt vaselinaktigt åt kunde smort gult än en bergodalbanans krävda löp för möjligt höljt, allt inne i larvfötterna draget om upp opprivet varvt runt, stritt den för gott om ostumma maur alltid det tedd sig tydd varpå varje ett lite slitet gulare matt rest till trots i allt aktigt samma det sken påfrest mest av ändå märkbart, och så vitt kunde det skilt visste ändå den inte riktigt särskilt hur mera endast det tagas alls skulle fört fortsätta där ens behöva gå, lika här av bär, ett som kriget helt och hållet hade förresten nog det slutat ta vid under tiden i bryn småtimmarna yttra gryningsöppet trängas ett sängkryparens nätte, fastän det sena vara ju aldrig mer än lika inget riktigt krig avlöpt eller reell handling heller här accentuerat, bara [blott] en om thomas mannöver usväng situation och hävt som öhvning nånting över utdraget still vid, eller &:så indraget underlag för den delen. Vem mera hon henne är honom den än inte ohberörd, obönhörlighet helt förstås helst vara, leve minst det allra säkert vet enbart mest till till mer här, [.]. Ångvält är vi alla, ångvält är vi alla. Ni sjung ångvältens envisa, förutbrast ändå myran hjältekrypet slutligen sist mera den. Framme. Signal. Halt. Hör. Hör av. Hörd, hör på.
Stefan Hammarén
Läs också Nikanor Teratologens text om Hammarén i tidningen Kulturen:
Första gången jag stötte på en text av Stefan Hammarén var det genom konstnären Karl Anderssons försorg. Minns inte längre vilken text det var, men jag minns att jag tänkte: Den här mannen är galen! Jag fortsatte läsa, och jag blev fan inte klokare. Och nånstans i allt det där, det ordekvilibristiska, regelvidriga, respektlösa flödet av associationer, esoteriska referenser, avklippta meningar, påhittade ord fann jag -om inte förståelse, så en slags identifikation, en känsla som inte så lätt låter sig analyseras. Och vad mera är, vars analys, om den ens går att utföra, blir så högst subjektiv att den kanske inte kan vara annat än min egen. Jag kan inte tala om för någon vad Stefan Hammaréns texter betyder, eller ens vad de handlar om, men jag kan tala om vad de ger just mig och varför jag älskar dem.
In i labyrinten, dragga i kanalerna av Rikard Larsson
Äntligen kom jag mig för att läsa en bok jag länge velat läsa, och som jag haft stora förväntningar på. För er som inte redan känner till den rippar jag som introduktion till recensionen bokens baksidestext rakt av, då den perfekt beskriver vad det hela handlar om:
Bokrecension: Okända Djur av Pontus Lundkvist
