Roman-idéer

Idéer jag haft till böcker jag aldrig kommer att skriva:

* Seriös utvecklingsroman med lagom doser spänning, intrig, tragik, kärlek (gäsp) etc, som halvvägs in i boken börjar balla ur mot successivt alltmer svårsmält patetik så att även den mest förhärdade bestseller-slukare till slut inte står ut.

* En roman skriven så som en dement person talar, dvs hoppar från ett ämne till ett annat, tappar tråden och går in på helt ovidkommande saker.

* Sno stycken ur olika böcker och sätta ihop till en ny story (jag vet det har gjorts av nån annan, kommer inte ihåg vem nu. Men jag ska ta reda på det och kanske avrapportera den boken här längre fram. Och jag pratar inte om PP&Zombies)

* En heltigenom krypterad roman vars nycklar varierar i svårighetsgrad, och från tid till annan står att finna som annonser i kvällspressen, på internet, tatuerade på folks försvunna men återbördade husdjur eller dolda i nyhetsrapporteringen.

* En nyckel till hur ett redan av någon annan författat dokument kan läsas på ett annat sätt för att ur denna text utvinna en helt ny historia, vars skapare då blir jag. Min text skulle då så att säga redan ligga latent i denna andra text och genom rätt kod kunna utvinnas. Insåg att arbetet är jättelikt och nyckeln skulle bli ohanterligt lång, men i princip kan alla texter t.ex. Tolstojs Krig och Fred innehålla vilken annan text som helst, t.ex. alla Fem på Äventyr av Enid Blyton eller Bhagavad Ghita-eposet eller vad som helst som ännu inte är skrivet.

* Stalka en känd författare, kidnappa honom och tvinga honom att skriva en bok tillsammans med mig och sen ge ut den i mitt namn. Idén gällde ursprungligen Sture Dahlström men han dog ju innan jag hann genomföra det.

* En roman vars sidor en bit in i boken är impregnerade med LSD som vid bläddring frigörs och i kombination med en annan kraftfull kemisk agent tränger in genom huden på läsaren och orsakar massiva hallucinationer. (Jag erkänner, jag fick idén från I Rosens Namn av Umberto Eco där bläcket i en bok förgiftade en bladvändande munk, samt läsning om existerande kemiska vapen)

* En roman om en man som skriver en roman om en man som skriver en roman om en man som skriver en roman om en man som skriver en roman. I slutet visar det sig att han som skriver sist faktiskt skriver om den man som hela boken började med. Det blir en cyklisk och ändlös regress utan upphov och början. (Detta har säkert gjorts förresten slår jag vad om)

* En bok vars handling jag senare kommer att bli tvungen att i verkligheten iscensätta. Säg att boken handlar om en herr Karlsson i Värnamo som jag inte känner men i boken drabbas av en massa konstigheter. Jag blir några år senare tvungen att åka till Värnamo i verkligheten och se till så att han också råkar ut för exakt dessa svårigheter, på exakt det sätt jag beskrivit.

* Med hjälp av nån (ännu) okänd teknik skriva en flyktig bok vars text upplöses i takt med att man läser den. Jag tyckte att det skulle vara nån slags vass och klyftig kommentar på intellectual property-tramset i vårt tidevarv där ingen egentligen fysiskt äger det de köper i form av digitala verk.

* En bok så moraliskt vidrig att jag aldrig skulle kunna stå för den. En bok som t.ex. förespråkade rasism eller pedofili. Men det funkar bättre som provokativ idé än som verklighet, pga att det i verkligheten ju faktiskt springer omkring så mycket såna bumerang-huvuden. (Skrev faktiskt på prov ett antal rasistiska dikter men de gav bara en bitter eftersmak).

* En bok om allt. Ja, allt. Jag skulle då behöva alliera mig med så många skrivande människor jag bara kunde över hela jorden, och vi skulle gemensamt påbörja detta enorma romanprojekt som skulle gå i arv till våra barn och så småningom deras barn. Troligen skulle den första generationen skrivare bara vara upptagna med att teckna synopsis för boken och planera för vilka generationer i framtiden som skulle skriva vad. Man kan ju såklart tänka sig att framtida generationer gjorde uppror och inte ville känna sig bundna till vad deras förfäder bestämde att boken skulle handla om. Det är bara bra och sunt. Då hålls romanen levande, och kommer kanske att handla om framtida generationers frågeställningar. Eller så skulle boken bli ett pågående synopsis-projekt med ständigt nya revideringar och kapitel-strykningar. Det skulle i allafall bli en bok som aldrig fick avslutas så länge mänskligheten fortlevde, och pågick skrivandet tillräckligt länge skulle upprepningar oundvikligen ske. (Det här är lite lätt Borges-inspirerat inser jag)