Recension: Den vita jorden

Recension: Den Vita Jorden

av Lotta Lotass

   Äntligen kom jag mig för att läsa en bok jag länge velat läsa, och som jag haft stora förväntningar på. För er som inte redan känner till den rippar jag som introduktion till recensionen bokens baksidestext rakt av, då den perfekt beskriver vad det hela handlar om:

"(Den vita jorden) är en samling olika långa texter om vetenskapliga upptäckter, industriella ansträngningar och ödesdigra drifter av obestämt utopiskt, möjligen även megalomaniskt slag. Texterna, som levereras i en ask, saknar given ordning. Varje läsare ordnar själv sina 148 texter. Detta iscensatta attentat mot romanens kronologi och krav på riktning är inte enbart ett romantekniskt experiment utan även ett försök att genom bokens form - oordning - upphäva dess handlings krav på total ordning."

   Okej. Det här är en bok som både till form och innehåll ligger right up my alley. Det visste jag redan, men riktigt hur kaotiskt det skulle bli kunde jag inte ha en aning om. Konceptet att servera allt i en låda med olika lösa blad vilka kan läsas i vilken ordning som helst är genialt. Men framförallt visar det på vilken fantastiskt genial hjärna Lotta Lotass äger.

   Texterna äger en distans och kyla som ytterligare accentueras av miljön till vilken många av dem utspelas i, till stor del i ett nordligt kallt och fientligt öde polarlandskap i vilket människan försöker tränga fram. Varför? Svaren ges aldrig rakt ut. Det är som att vi i egenskap av människor måste. Det är som att hela det mänskliga projektet med vetenskap och framåtskridande i all sin futilitet här beskrivs genom ögonen på de polarforskare som lyckas nå ännu ett orört område -egentligen bara för sakens skull. De mäter temperaturen eller vindhastigheten på en plats ingen varit på och ingen kanske kommer att återvända till.

   I långa stycken är texten tråkig -medvetet tråkig?- på ett sätt som åtminstone för mig känns helt rätt, och som ett perfekt sätt att illustrera den industriella, katalogiserande monotonin i det mänskliga civilisationsprojektet, det verkliga alltså, det bortom de stora uppfinnarnas namn. Omständligt omnämnande av procedurer, upprabblingar av tekniska hjälpinstrument, statistik etc. Språket blir bitvis väldigt tungt. Men så exploderar det i sällsynta, sparsamt fina ögonblick av väntande katastrof, av motgångar, av försvunna expeditioner och olyckor, som på något sätt blir hela mänsklighetens olycka i ett större perspektiv. Det är dessa passager man väntar på, och som gör läsningen inte bara uthärdlig utan till en exceptionellt stor litterär upplevelse.

   Jag läser boken i sängen, blandar ihop bladen, tar med mig ett urval när jag stretar mig iväg till mitt pseudojobb, läser vidare där. Tar självsvåldigt en långbreak från jobbet, sätter mig på Ljungans café. Läser. Där glömmer jag ett par blad, och när jag går tillbaka ett par timmar senare är de borta. För en slarver som mig funkar det inte ordningsmässigt att hålla reda på en sån här bok. Men jag är förälskad i den. Och på något sätt är boken lite som livet självt. Utan att vilja utbrista i patetik och sökta metaforer, känns det faktum att jag inte har någon överblick eller kontroll över texterna också som en starkt bidragande orsak till bokens lockelse och mystik. Det här med "attentat(et) mot romanens kronologi" uppfattar jag inte bara som ett formtrick, utan som högst betydelsebärande. Kanske som vissa mystiker hävdat, och som det även teoretiserats kring inom modern fysik rörande Tidens väsen. Det faktum att vi kan uppfatta en "tidspil", en tidens riktning från förflutet till framtiden, behöver inte nödvändigtvis betyda att tiden existerar på det sätt vi uppfattar den. Det finns de som hävdat att världsalltet kanske i egentlig mening inte går från dåtid till framtid, utan att allt som någonsin hänt och någonsin kommer att hända "egentligen" äger rum under ett enda ögonblick, och att detta ögonblick sträcks ut och uppfattas som tid.

   Precis så känner jag när jag läser Den vita jorden. När jag inser att sidan jag just läst inte nödvändigtvis hade behövt komma efter sidan jag läste för tio minuter sedan, utan att det hade kunnat vara tvärtom. Eller att de kunde vara samtidiga. Knepigt. Ja, men så är det också en väldigt knepig bok. Jag kommer att läsa den igen en vacker dag. I en annan ordning.