Bokrecension: Okända Djur av Pontus Lundkvist Okända Djur innehåller samlade texter från Pontus blogg, dagboks-anteckningar, artiklar etc. mellan 2003-2008. Varför skulle nu jag som vanligtvis skyr personcentrerat bloggande som pesten välja att läsa en bloggbok kan man fråga sig (alltså det kan hända att jag läser bloggar men då får de HANDLA om nåt topic -inte vad folk åt till frukost eller vem som är kär i vem).
Skälet ligger nog för min del i att jag delar rätt mycket bagage med den här författaren. Vi kommer från samma subkulturella soptipp, från samma epok, vi gjorde båda punkfanzines i det sena 80-talets/tidiga 90-talets förvirrade tid, och även om vi inte kände varann väl kände vi till varann och jag minns hur vi senast sågs nån gång för 6-7 år sen och satt och jämförde våra respektive livstrajektorier. Märkligt hur likartat vi tänkte, minns jag.
Att läsa Okända Djur är för mig som att avbryta avbrytarna, som att slippa ifrån teve-reklamen, slippa idiotförsäljaren som ringer och tror man har lust att "snacka lite", slippa gå till det jävla slavjobbet och istället hänga en dag med en gammal polare. Det sköna är just med vilken självklarhet Pontus återerövrar tolkningsföreträdet till allt som man i vardagslag känner sig robbad på. Här ställs skåpet tillbaka där det egentligen ska stå. Det är inga borgerliga jävla ledarröster här inte, utan en befriande spottloska i fejset på allt de står för.
På detta sätt är det här nog förmodligen kanske den minst aparta bok jag nånsin kommer att recensera här på FABUC-bloggen. För det är ju dom andra som är aparta. Och det är befriande skönt för att man känner igen sig själv så väl i detta, till skillnad från det mesta av allt annat som skrivs, i olika aspekter på utanförskap, estetiskt, politiskt, kulturellt. Känslan, inställningen, hela kryptomundot. Samtidigt vet jag att 98% av Sveriges befolkning skulle finna boken apart, anstötlig och moraliskt korrupt. Men vafan vet dom? Dom röstar ju på moderaterna allihop.
Visst, allt är inte på topp, och Pontus låga självcensurs-tröskel medför att han troligen har problem att ha ihjäl några darlings. Jag är inte säker på att det bara är dåligt. Det medför kanske också att de darlings som verkligen har lyskraft kan känna sig trygga i texten utan sin skapares mordhot hängande över sig. Och stundtals är det också briljant, vasst, intelligent och satiriskt.
En recensent kallade boken för barnslig, som om det överhuvudtaget vore någon relevant kritik! Klart den stundtals är barnslig, det är ju däri dess styrka ligger. Duh!
Om jag bara ska bjuda på ett enda litet smakprov är det väl egentligen omöjligt att välja, men vi sliter ut nåt från s.198:
"När jag var runt de 20 så spelade jag in ett halvt samtal på video, jag var den ene samtalaren och han som skulle svara var också jag, fast i 30-årsåldern, dvs nu. Jag hade kommit på idén helt själv, men jag var inte den förste som kommit på det. Det har ingen betydelse, det är väl ingen som på allvar satsar på att vara först med något nu för tiden? Värre är att jag var så full när jag spelade in det att allt som syns på bilden är ett enda sudd och dessutom vet jag inte vart bandet har tagit vägen. Jag tror att 20-åringen på något sätt bad 30-åringen om hjälp och råd i en ganska desperat ton. Jag svarar på det här sättet istället.
Jag kan inte hjälpa dig, du får klara dig själv."
(ur Okända Djur, Pontus Lundkvist)
Om jag ska invända mot något får det bli att boken tyvärr för de som väntar sig det inte innehåller något alls av Pontus bild- eller seriekonst, känd från Galago eller hans egen eminenta Det Grymma Svärdet. Men å andra sidan det finns ju a plenty på dessa håll, och vitsen med den här boken var nog just att sätta hans texter i centrum.
Kolla in Pontus blogg: http://www.brockbrock.com/herrlundkvist/
Det Grymma Svärdet på Facebook:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar