Analys: Joseph Conrad

 
   En litteratursociologisk analys av Joseph Conrads roman The Secret Agent samt dennes förhållande till revolutionär verksamhet
av Jonas Ulfvarson


  
   Att ur författares litterära verk söka dra växlar från deras privata förhållanden sägs vara ett vanskligt om inte rentav ett ovetenskapligt förhållningssätt. Bourdieu talar t.ex. om hur Sartre felaktigt försökt finna Flaubert i Flaubert själv.¹ Att däremot dra liknande växlar mellan text och kontext i form av samhälleliga faktorer utgör enligt professor Johan Svedjedal en av litteratursociologins centrala uppgifter som forskningsfält.² Så heter det också just litteratursociologi och inte litteraturpsykologi.


   Sociologin med sin historia av försök att upprätta en kvantitativ och exakt vetenskap över samhälleliga fenomen intresserar sig för sammanhang, statistik och förklaringsmodeller som, i allafall hos de mest positivistiska, gjort anspråk på en nästan naturvetenskaplig sanning.  Den menar sig också kunna göra approximativa förutsägelser, som den om ungefärligt antal självmord ett givet år, t.ex. 1961, medan den däremot aldrig i förväg skulle kunna säga något om enskilda fall, såsom t.ex. att just författaren Ernest Hemingway skulle ta sitt liv detta år. Det vore en uppgift för psykologin, som på ett mer spekulerande sätt kan träda in och försöka förstå, om än inte förklara. Så där sociologin ägnar sitt intresse åt människan på makronivå gör psykologin det på mikronivå. Varför nämner jag då detta triviala faktum?
   Jo, därför att litteratursociologin trots sina uttalade ambitioner om att vara en makrodisciplin där kontext och historisk samtid blir de redskap med vilka litteraturen som verk eller institution primärt ska förstås ändå också sneglar åt mikronivån. Man vänder ofta ut och in på enskilda författares barndom, ekonomi, sjukdomshistoria, politiska ställningstagande, kärleksproblem etc. Jag finner nu alls inget konstigt i det. Själva ämnet litteratursociologi måste vara tvärvetenskapligt därför att även om litteraturen tillkommer i ett större sammanhang är det en enskild som hållit i pennan. En förståelse av denna människa är en närmast självklar förutsättning för en förståelse av texten, precis som denna människas samtid och kontext är det. De utesluter inte, utan snarare kompletterar varann.
   Stina Hansson, professor i litteraturvetenskap, skiljer två huvudriktningar inom litteratursociologin åt. Den ursprungliga, och av henne föredragna är frågan om litteraturens produktions- och spridningsvillkor, den senare frågan om litteraturens syften.³ Den förstnämnda är ju mer sociologisk och står därmed uppenbarligen på en något säkrare vetenskaplig mark, medan den andra öppnar för en mer spekulerande forskning. Kanske är just rädslan för stämpeln spekulativ forskning det som får vissa litteratursociologer att höja ett varningens finger för de som prövande vågar kliva utanför den av sociologin utstakade stigen i jakt på förståelse. Att där en form av relativism och tolkningspluralism smyger sig in tycker jag dock inte är något att skygga för.
   Kafka-citatet "Att rätt uppfatta en sak och att missförstå samma sak utesluter inte helt vartannat" får i översättaren Karl Vennbergs inledning till en svensk utgåva av Processen just exemplifiera denna tolkningspluralisms rimlighet i ljuset av de många sinsemellan motstridiga Kafka-tolkningarna.⁴


   I min analys av Joseph Conrads The Secret Agent (sv.titel Anarkisten) begagnar jag mig av såväl makroperspektivets kontextualisering som mikroperspektivets mer spekulerande insnävande på författaren själv, och dennes eventuella syften. Som analys är den bristfällig, just bara ett försök, där snarare intressanta omständigheter som pockat på uppmärksamhet tas fram i ljuset för att granskas utan att för den skull kräva slutgiltiga omdömen om sant eller falskt. Jag vill snarare komma med förslag på möjligheter än komma med några definitiva påståenden.


   Mellan åren 1906 och 1907 arbetade Joseph Conrad på vad som skulle bli romanen The Secret Agent. Miljön i berättelsen är 1890-talets London. Dess huvudpersoner är Adolf och Winnie Verloc, ett gift par vilka i anslutning till sitt hem driver en liten butik vilken bland annat saluför pornografi och löst krimskrams. Med dem bor också Winnie åldrade gamla mor samt hennes förståndshandikappade bror, Stevie. Vi får i ett tidigt skede av romanen veta att Adolf Verloc, sin hustru och svärmor ovetande, är en hemlig revolutionär och medlem i ett föregivet anarkistiskt sällskap. Han driver butiken i första hand som front för sin revolutionära verksamhet. Helt i tidens anda kan männen i sällskapet där ha sina möten utan att de frånvarande kvinnorna anar vad de talar om. Männen som där träffas är, förutom herr Verloc, en viss Michaelis, före detta låntidsdömd fånge och Karl Yuntl, en åldrad, tandlös och skallig terrorist, samt Ossipon, en ung storvuxen anarkist.
   Conrad låter samtliga karaktärer vidhäftas så många frånstötande drag som möjligt, såväl till det yttre som till inre själsegenskaper. Redan på sidan femton får vi t.ex. veta att herr Verloc inte bara är lat och fet utan rentav "konstitutionellt obenägen till varje kroppslig ansträngning".⁵ Han äger dessutom enligt Conrad ett slags trög fanatism och omges också av en slags "svårbeskrivlig aura av ett slag (...) man finner hos människor som lever på andra människors laster och dårskaper och hemliga farhågor."⁶, en utstrålning som vidare enligt Conrad har sin rot i oärlighet och moralisk nihilism. Faktum är att Conrad, vars berättartekniska skicklighet avhåller honom från att synas själv i texten i romanen, just i detta stycke på sidan sexton förvånande nog bryter det mönstret med att göra några påståenden i första person, trots att berättelsen i övrigt som sagt saknar en bestämd berättare.
   De andra karaktärerna skildras lika nedsättande som herr Verloc. Michaelis är om möjligt än fetare och är till sin läggning en världsfrånvänd idealist som högtravande föreläser för andra. Karl Yundt är en ondskefull pessimist vilken ger ett intryck av att vara en "döende mördare som gör sitt yttersta för att kunna utdela ett sista, dödande hugg."⁷ Slutligen den storväxte Ossipon, vars beskrivning blir intressant i skenet av Chinua Achebes genomskådande analys av en, åtminstone latent, rasism hos den västerländske författaren i beskrivningar av afrikaner, främst då i Mörkrets Hjärta.⁸ Ossipon beskrivs "..med platt näsa och fylliga, framträdande läppar som gav honom ett allmänt negerutseende."⁹ Man förstår hur dessa drag hos Ossipon, särskilt i sken av övriga negativt laddade beskrivningar, knappast är avsett att framställa honom på något fördelaktigt sätt.



   En läsare någotsånär bevandrad i politisk filosofi blir ganska snart förvånad över Conrads missrepresentation av de anarkistiska idéerna. Nog för att man kanske möjligen kan smälta att anarkisten Verloc i romanen kallas upp på ett främmande lands ambassad där det visar sig att han är avlönad som hemlig agent, agent provocateur, i syfte att skapa oro och driva England till en hårdare repression av anarkiströrelsen. Det främmande landet är troligen Ryssland (vilket förvisso aldrig utsägs), men ambassadkontaktens namn är mr Vladimir, och motivet anas vara landets egna problem med revolutionärer, anarkister och nihilister i det slutande 1800-talet, som ju faktiskt också var högst reellt i Rysslands fall.¹⁰ Man anar Vladimirs motiv i boken såsom sådant att ryssarna ville hindra England från att vara en bas och fristad för anarkiströrelsen. Herr Verloc får i uppdrag av Vladimir att således utföra ett sprängdåd i London för att vända den allmänna opinionen och myndigheterna mot anarkisterna. Det förklaras emellertid inte hur Verloc kan vara både anarkist samt gå en statsmakts ärenden, i detta fall till och med till uppenbar skada för den egna saken.
   Men än mer underligt blir det. De påståenden Conrad lägger i munnen på bokens s.k. anarkister är oftast allt annat än anarkistiska. När Conrad låter Professorn lägga ut texten om anarkismen låter det t.ex. så här: "..det jag drömmer om är en värld i ruiner, där de svaga förs bort för att avlivas. Fattar du Ossipon? Själva roten till allt ont! Just de som är våra lömska herrar - de svaga, de slappa, de dumma, de fega, de klentrogna, och de som är slavar av födseln. Det är de som har makten. För de är majoriteten. (...) Först måste vi göra oss av med de svagas överväldigande majoritet, och sedan blir det bara de relativt starkas tur."¹¹
   På frågan om vad som då blir kvar svarar Professorn självsäkert: "Jag." Denna absurda logik framstår med historiens kusliga facit i handen som ett protofascistiskt arv med flera möjliga källor; Herberts Spencer och socialdarwinismen, Blumenbachs fysiska antropologi, och för många säkert Nietzsche eller rättare sagt en av många möjliga Nietzsche-tolkningar.¹² Nietzsche var i sin tur inspirerad av individualanarkisten Max Stirner, men knappast den socialanarkism man förknippar med namn som Proudhon, Bakunin eller Kropotkin, och vars kollektivistiska läror förkastade auktoriteter för en social och ekonomisk jämlikhet. Den framstår snarare som en sådan anarkisms totalt diametrala motsats!
   Conrads skicklighet som författare upplever jag som mer påtaglig då det gäller skildrandet av huvudpersonerna, makarna Verlocs inbördes förhållande. Det är skickligt av Conrad att börja med att beskriva äktenskapet som lyckligt, varvid man som läsare invaggas i samma tro som uppenbarligen den äkta mannen, Adolf Verloc befinner sig i. När man sedan möts av Winnie Verlocs verkliga motiv för äktenskapet förvånas man därför lika mycket som den inte ont anande Adolf skulle ha gjort. Katastrofen, den centrala upplösningen i boken, blir också så mycket starkare av att Winnie inte alls visar sig ha älskat sin man, utan endast ha gift sig med honom för att tillförsäkra sin efterblivne bror och gamla mor en trygghet under herr Verlocs tak. Detta är såklart en tragedi och katastrof i sig självt, som berör kvinnans utsatthet, eller likt t.ex. Strindbergs Fröken Julie berör frågan om verklig kärlek mellan samhällsklasser alls är möjlig i ett så starkt stratifierat (och könsojämlikt) samhälle. Men här väver Conrad ihop den psykologiska intrigen i boken med den politiska, och katastrofen jag talar om inträffar när den unge utvecklingsstörde Stevie, för vars skull Winnie offrat sig, av herr Verloc har dragits med i dennes bombattentatsförsök mot Greenwich-observatoriet. Stevie har intet ont anande burit på bomben som utlösts för tidigt varvid pojken tragiskt omkommit. När Winnie får reda på vad som hänt blir hon utom sig, och hennes okänslige man som ser det hela endast som en beklaglig olyckshändelse provocerar henne ytterligare i sin tro att hon älskar honom genom att säga att hon minsann hade tur som inte förlorade honom istället. I hennes ögon har han ju just utnyttjat och mördat hennes älskade hjälplöse bror och i sin vrede och sorg sticker hon då kniven i honom varvid han dör. I rädsla för galgen söker hon sedan fly till Frankrike, men tar sitt liv genom att över den engelska kanalen hoppa i vattnet.


   Man kan se hur romanen tydligt följer det sedan antiken välkända mönstret av Medlidande, Fruktan och Rening (katharsis). Här är Adolf Verloc knappast huvudpersonen, utan snarare hans fru Winnie, med vars olyckliga situation man känner medlidande. I det skickligt skrivna stycke där man som läsare redan känner till bombattentatet men ännu inte att offret för det varit den utvecklingsstörde Stevie nalkas läsaren med Winnie själv den fruktan hon känner vid en gryende insikt om förhållandena. Den katharsis Conrad erbjuder läsaren nås först genom Verlocs död, som nog verkligen är menad som Rening, och i det tragiska slut vid vilket också Winnie dör, och slutligen befriar läsaren.¹³
   Conrads levnadstecknare Jeffrey Meyers gör en poäng just av att aktörernas handlingar i romanen på intet sätt förändrar något. Adolf, Winnie och Stevie är alla döda, men den politiska stabiliteten är oförändrad. Herr Vladimirs plan att provocera England till att utvisa tsar-fientliga anarkister har också den misslyckats.¹⁴ Jag vill tillägga att också Winnies plan att självuppoffrande söka garantera sin utecklingsstörde bror en trygghet i livet misslyckats just genom det val av man som avsikten var skulle garantera den. Det tycks finnas en resignation inför människans möjligheter att påverka sin situation, både på ett personligt och ett politiskt plan. Mänskligt elände är det enda hela historien har utmynnat i.


   Om man ska säga något om tiden i vilken boken utspelas, om dess miljöbeskrivningar, dess syn på samhället och politiken så tycker jag det allra mest slående är vad Joseph Conrad väljer att inte säga. Få eller nästan inga skildringar av den fattigdom, det smuts och förtryck, som var vardag i Londons exploaterade underklasser möter oss. Det här är ändå det London vilket den samtida Charles Booth kallat "ett hav av elände", ett London i vilket mellan 1887 och 1890 1,3 miljoner människor av stadens 4,2 miljoner ska ha levt under svältgränsen.¹⁵ Orättvisorna i samhället var stora, de rika blev rikare och det kapitalistiska systemet ledde enligt uppgift till en utslagning av 70 mindre företag om året mellan 1888 och 1914 i landet.¹⁶ Rösträtten var som överallt annars trots arbetarrörelsens krav fortfarande knuten till egendomsinnehav (allmän rösträtt för män infördes 1918 och för kvinnor först 1928). Den revolutionära andan i tiden kan såklart inte förstås utan en insikt i den tidens orättvisor, men Conrad ger oss ingen inblick i dem. En tendens att påverka läsaren i någon politiskt radikal riktning finns inte. Mot avsaknaden av orättviseskildringar skulle man kunna invända att det Conrad skriver är närmast samtidslitteratur (det skiljer verkets tillkomst cirka tio år från den tid i vilken den utspelas) och att därför fattigdomen och orättvisorna närmast skulle vara för givet tagna, och förutsätts vara kända av läsaren. Jag tvivlar ändå på det, då det också i tiden fanns skarpa gränser mellan samhällsklasser och föga förståelse för de lägre skiktens levnadsvillkor bland de mer privilegierade. Bara en sån sak som att Jerome K. Jerome omväxlande förhånades eller ignorerades av litteraturkritikerna för hans bruk av folkligt språk i sina texter visar på etablissemangets elitistiska världsfrånvända isolering i egen blind självgodhet. Och då var Jerome ändå långt ifrån någon radikal. Conrad har heller inte för avsikt att fästa uppmärksamheten på samhälleliga orsaker till de upproriskas handlande. Tittar man t.ex. på författaren Emile Zolas Germinal (Den Stora Gruvstrejken) från 1885 ser man en helt annan betoning och vikt lagd vid de gigantiska samhällsklyftorna och orättvisorna från vilket motståndet mynnat (men det är en intressant parallell att en anarkist även där skildras som en osympatisk och kallblodig mördare).
   Vid två tillfällen i The Secret Agent möter vi representanter, inte mer än karikatyrer, för den verkliga underklassen. En alkoholiserad skurgumma och en gammal vresig kusk, vilken rent bokstavligt jämförs med det dumma djur han är satt att arbeta bakom, skymtar endast som hastigast förbi. På något sätt får jag uppfattningen att, även om Conrad skildrar också dessa på ett nedsättande vis, det hos honom finns en annan acceptans av dessa existenser än de "anarkister" som nästan uteslutande skildras som groteska, okänsliga, egoistiska och lata. Just detta återkommande fördömande av latheten känns som en viktig nyckel i en möjlig förståelse av Conrads syn på de fattigare klasserna. De som revolterade eller drog sig undan exploaterande arbete finner ingen nåd hos Conrad. Tvärtom anar man nästan i hans eget efterord till romanen en närmast konservativ syn på den gode arbetaren som bör vara tillfreds med sitt arbete och göra sitt bästa, oavsett omständigheterna. Då utgör inte anarkisten så mycket ett hot mot de etablerade klasserna som ett svek mot de slavande olycksbröder anarkisten säger sig vilja befria. Conrad uppfattar anarkismens "filosofiska pretentioner som direkt oförlåtliga"¹⁷ och talar i en efterskrift till boken om "den brottsliga meningslösheten i alltsammans, i deras teori och praktik och mentalitet och om det direkt föraktliga hos denna halvgalna inställning, i den mån denna lära framstår som en fräck bluff inriktad på att utnyttja det tragiska eländet och den lidelsefulla godtrogenheten hos ett människosläkte som städse varit så tragiskt inriktat på att få förinta sig själv."¹⁸


   Det är som sagt lätt att se hur Conrads väl dokumenterade avsky för anarkister och revolutionärer avspeglar sig i de emotionellt färgade personbeskrivningarna av dessa, och hans vantolkning av anarkismens lära genom Professorns ord. Men Conrads världsbild är inte ett svartvitt ställningstagande för det rådande. En väsentlig del av romanen vilken jag ännu inte berört kretsar kring polisens undersökningar av bombdådet, och även om dessa personer skildras mildare verkar Conrad inte ha någon direkt beundran till övers för dem heller. Faktum var att The Secret Agent blev väldigt kritiserad i sin samtid på grunder bland annat av att Conrad framställde polis och kriminella som snarlika gällande mentalitet och metoder.¹⁹ Vad moralen och anständigheten i tiden påbjöd var förskönande hjälteskildringar. Denna Conrads illusionslöshet har kanske emellertid varit vinnande i det långa loppet, för romanen räknas idag till klassikerna och Conrads levnadstecknare Jeffrey Meyers menar att The Secret Agent till och med varit genreskapande, något ju kanske inte mer än ett fåtal verk genom historien varit, då den lagt grunden för den psykologisk-politiska detektivromanen.²⁰ Författare som Orwell, Greene, Koestler, Silone, Sartre och leCarré ska alla enligt Meyers ha varit djupt influerade av Joseph Conrad. Ändå räknade Conrad till en början ut boken som ett misslyckande, baserat på såväl kritikermottagandet som försäljningssiffrorna.²¹ Där kan Conrads oro över kritiken mot boken ses i sken av vad Pierre Bourdieu senare har definierat som rörligt litterärt kapital inom kulturens fält. Där slåss författare inbördes om plats och anseende och varken genrer eller författare har där en för en gång given position, utan kan halka ned, beroende som de ju är av kritiker och publik.²²


   Det är givetvis alltid med risk för att göra ett intentionellt felslut som man spekulerar i en författares eventuella avsikt att förändra, eller bara kommentera, samhället. Tillkomsthistorien av boken samt dess avsikt är i det här fallet emellertid återgiven av Conrad själv. Trots Conrads uppenbara avståndstagande av anarkismen möttes som sagt hans bok av kritik där den beskylldes för att vara "en historia i låg och tarvlig miljö och med en lågtstående moral".²³ Conrad kände sig då tvingad att förtydliga och rättfärdiga sina syften med boken i efterordet i vilken han beskriver sin "strävan att väcka indignation och det medlidande och förakt som skymtar bakom alltsammans" samt menade att detta "bevisar att jag själv tagit avstånd från det elände och den torftighet som hör samman med denna inramning och miljö".²⁴
   Vad gäller inspirationen till boken återger Meyers hur Conrad någon gång under åren närmast föregående arbetet med boken satt med en nära vän, Ford Madox Ford, och diskuterade anarkister och anarkism och ett speciellt dåd tillskrivet en anarkist, Martial Bourdin. Denne ska år 1894 vid ett försök att placera ut en bomb vid Greenwich-observatoriet ha sprängt sig själv i luften.²⁵ I efterordet till sin roman många år senare nämner Conrad att vännen då ska ha yppat att bombmannen varit efterbliven och att dennes syster efteråt tog livet av sig.²⁶ Detta inspirerade Conrad som fröet till The Secret Agent. Men att Conrad inte bara kommenterar ett övergånget politiskt orosstadium är också uppenbart i sken av mer nyliga händelser. 1901 dödades den amerikanske presidenten McKinley av en polsk anarkist och det misslyckade attentatet mot den spanske kungen Alfonso XIII inträffade samma år som Conrad påbörjade romanen.²⁷ Conrads bok kan ses som ett inlägg i en politisk debatt om det bestående samhället, en debatt samma samhälle inte gärna ens ville ha. Conrads bidrag till den debatten rör emellertid snarast det futila och meningslösa i att med våld försöka förändra, vilket för egen del var något han hade djup och tragisk personlig kännedom om. Men på ett psykologisk, personligt plan kan den kanske också ses som en dialog med, och ett avståndstagande av hans revolutionära far, och det svek Conrad i denne såg mot både honom själv och modern. För att förstå det måste vi titta lite närmare på Conrads uppväxtförhållanden.


   Joseph Conrad föddes 1857 i ett Polen som officiellt inte existerade på kartan, invaderat och ockuperat som det var av kringliggande nationer som Ryssland, Preussen och Österrike-Ungern vilka under olika tider inkorporerat delar av det olyckliga landet i sina egna territorier. Conrad föddes i den ryska delen av Polen och hans föräldrar tillhörde en polsk gammal adelsklass, szlachta, med speciella ideal om jämlikhet och broderskap vilka förvisso paradoxalt nog ofta blandades med en föreställning om dess egen upphöjdhet och ett fortsatt förespråkande av livegendomen.²⁸ Utsatta för förtryck av ockupationsmakten, och själva utarmade tycks emellertid denna klass ha närmat sig folket i kampen för befrielse. Hos Conrads far Apollo tycks en ideologiskt lite oklar blandning av vagt socialistiska idéer och polsk nationalism ha samsats. Han lär ha varit en brinnande revolutionär, en agitator och pamflett-författare vilken trotsade faran i en tid då valet stod mellan att ligga lågt och klara sig och sin familj eller öppet kämpa för befrielse från de utländska förtryckarna. Apollo valde det senare och hamnade oundvikligen på kollisionskurs med den ryska statsmakten. En annan av Joseph Conrads levnadstecknare, Jocelyn Baines, beskriver hur Apollo trots faran och utan hänsyn till sin familj fortsatte sina revolutionära aktiviteter trots att det var uppenbart att snaran knöts kring honom. År 1861 arresterades och fängslades han slutligen.²⁹ Apollo, som av sin svåger beskrivits som lat och långt ifrån driftig³⁰ hade med dessa egenskaper klarat sig i Polen men var egentligen från början dömd till undergång efter domen som förvisade honom till Sibirien. Joseph Conrads mor Evelina blev också hon dömd, men en källa anger att hon frivilligt ansökte om att få följa med sin man till Sibirien, och beviljades detta.³¹ Man hade valet att låta sin fyraårige son Joseph stanna i Polen hos släktingar vilket inte alls hade varit konstigt. Jeffrey Meyers föreslår att Apollo tog med den lille Joseph till Sibirien istället för att lämna honom kvar, för att genom lidandet göra honom till en patriot och revolutionär för Polens sak.³² Det låter grymt, och känns som ett spekulativt antagande av Meyers. Att varje förälder vill ha sitt barn med sig måste ställas mot den föräldrakärlek som sätter -eller bör sätta- omsorgen om barnets liv och trygghet i centrum. Liv och trygghet som absolut inte kunde garanteras under de vidriga förhållandena i Sibirien. Men ligger det ett korn av sanning i Meyers spekulation så kan det kanske bidra till en förståelse av Conrads dokumenterade ambivalens inför sin far. Conrad kom som vuxen att hata såväl Ryssland som ryssar, samt sin fars politiska engagemang, denna kombination som lett till katastrofen.
   I Sibirien ledde de hårda och osunda förhållandena till att Conrads mor, Evelina, dukade under i tuberkulos 1865 efter ett långt och utdraget lidande.³³ Enligt Jeffrey Meyers kunde Conrad för resten av sitt liv aldrig förlåta sin far Apollo för moderns för tidiga död.³⁴ Sakteliga förvärrades också Apollos hälsa, på såväl det mentala som det fysiska planet. Också han led av tuberkulos, och han kunde sitta i dagar och stirra på porträttet av den döde Evelina. Den unge Joseph hade inga jämnåriga lekkamrater utan begravde sig i böcker och blev närmast sin allt skröpligare fars vårdare. En märklig situation för en pojke som inte fyllt tio ens. Fadern var döende i tuberkulos när de 1867 beviljades nåd, och for då tillbaka till Polen. År 1869 dog Apollo. Joseph Conrad var då elva år gammal.³⁵


   Det är en komplicerad och sammansatt bild av världen den vuxne Conrad har, delvis säkerligen till stor del som ett resultat av egna upplevelser. Han känner sympati med de förtrampade, men han har inget till övers för de som revolterar. Han ser bara olycka komma ur det. Sant var att hans far varit en anarkisk natur, som med energi kämpade mot förtryck. Han till och med gick så långt att han, kallsinnigt kanske (om man ska tillskriva honom en så hög grad av konsekvensmedvetenhet), offrade sin familj för en sak han trodde på. Men han var också en lat, nästan handlingsförlamad man i praktiska ting, vars disposition förvärrade familjens situation i det hårda Sibirien. Denna kombination av egenskaper använder Conrad genomgående på revoltörerna i sitt persongalleri i The Secret Agent. Men också faderns rysshat syns i boken. Meyers menar att Conrad anammat sin faders syn på Ryssland som otämjd, organiserad barbari, färdig att spy ut miljoner kriminella över Europa just i böcker som Under Western Eyes och The Secret Agent.³⁶
   Conrad var desillusionerad. Med historikern Sven Lindqvists ord: "Conrad varken ville eller kunde ha något att göra med (...) socialism (eller med någon politik över huvud taget). Han var sin fars son. Han visste vart politik ledde. Den hade dödat hans mor, brutit hans far, gjort honom själv föräldralös och drivit honom i landsflykt."³⁷
   Men även om Conrad ogillade organiserad politik vore det förhastat att säga att han per automatik därmed vore apolitisk eller att hans verk inte kan tolkas politiskt. Att kommentera samhället, även om man inte erbjuder lösningar, måste i sig självt vara politiskt och jag uppfattar Conrad i allra högsta grad som en politisk författare.


   När Conrad indirekt genom berättelsen om Adolf Verlocs svek mot sin familj också talar om det svek den anarkistiska idén enligt honom utgör överhuvudtaget är detta uttryck också för ett politiskt ställningstagande, om än personligt-psykologiskt motiverat. Föreställningen om att ett verk enkelt speglar samhället känns otillfredsställande sedan en postmodern teoribildning gjort klart (den i och försig redan tidigare kända sanningen) att en normativ utsaga inte på något sätt kan bevisas vara mer "sann" än en annan. Varje skildring av ett samhälle innehåller också med nödvändighet normativa inslag, vare sig dessa föreligger öppet eller dolt. Litteraturprofessor Lars Furuland talar om hur till skillnad från den mer "enkla" speglingsteorin en tänkare som Goldmann menat att författare uttrycker en världs- och livsåskådning vilken måste sättas i relation till författarens samhällsbakgrund. Litteraturforskarens uppgift blir då att pendla mellan att "analysera (...) mellan ett diktverks imaginära universum och en samhällsklass möjliga medvetande."³⁸


   Conrads situation vid bokens tillkomstidpunkt var följande; Han var femtio år gammal. Han hade det relativt hyfsat ställt. Han hade råd att resa och boken tillkom också delvis utomlands, i Montepellier.³⁹ Efter att ha blivit föräldralös vid unga år hade han fostrats av släktingar i Polen och vid sexton års ålder gått till sjöss. Han hade så småningom arbetat sig upp till en position som kapten innan han övergav sjön för England och att skriva på heltid. Han tillhörde ingalunda det fattiga proletariat som hade anledning att protestera mot den rådande samhällsordningen. Han såg, eller kanske ville se, i England en social fred som inte funnits i hans barndoms Polen. På detta sätt kan hans roman också ses som en indirekt legitimering av det samhällssytem i vilket han lever och verkar. Det går förstås att tolka en författare på väldigt olika sätt. Där t.ex. Sven Lindkvist i Utrota varenda jävel hyllar Conrads civilkurage och kritik av den västliga imperialismen i en annan bok, Heart of Darkness, ser Chinua Achebe bara en tidstypisk rasism. Det är nästan svårt att tro att de talar om samme författare. Kanske begår man lätt det affektiva felslut att tolka en tids författare i en mer radikal anda än de verkligen haft. Raymond Williams påpekar att litteratur faktiskt mer sällan är bärare av politiskt radikala idéer än av en konservativ samhällssyn, trots en allmänpopulär uppfattning av motsatsen, då han säger att: "..det mesta skrivandet är, under varje period inklusive vår egen, ett bidrag till den aktivt dominerande kulturen."⁴⁰
   Den dominerande kulturen kan vidare förstås genom Gramscis hegemoni-begrepp vilket äger en avsevärd komplexitet. Den talar om hur den dominerande kulturen söker inlemma och oskadliggöra de vägar motståndet söker ta. Raymond Williams skiljer mellan det han kallar alternativt och oppositionellt motstånd. Det alternativa kan möjligen tolereras men knappast det oppositionella. Williams säger:
"Svårigheterna för mänsklig praxis utanför eller i opposition till den dominerande formen är förstås reella. Det har mycket stor betydelse om det aktuella området är ett där den härskande klassen och den dominerande klassen äger intressen och har något att förlora. Om så är fallet kan mycken ny praxis eftersökas och om möjligt infogas, eller omvänt utplånas, med extraordinär kraft."⁴¹
   Det leder en osökt in på tanken att precis som tsar-ryssland sökt utplåna Conrads far, söker Conrad själv säkerhet och trygghet inom den dominerande kulturen genom att försöka "utplåna" legitimiteten i den politiska protesten. Men han var ändå ingen liten kuksugande nicke-docka åt denna dominerande domanatrix-kultur. Jo, det var han förresten. Han sög kuk rätt kraftigt. Men det Conrad har att säga passar ändå inte helt och hållet in, vilket kritikermottagandet visade. Folk i hans tid ville uppenbarligen inte höra talas om anarkister, ens på ett smädefyllt och nedvärderande sätt. Conrad balanserar ju dock också på en lina, en möjligen slak och ganska blodfattigt asexuell lina, men ändock en lina, dock inte tjack. Mer troligen kokain vilket precis börjat populariseras i hans tid bland vissa medicinare och intellektuella, vilket åskådliggjorts bland annat av Agajevs oförglömliga Roman med kokain. En lina kokain. Slak. Hursomhelst, Conrad balanserar på denna lina, slak eller ej, där han även får tillfälle att defamera den stackars polisen och den politiska institutionen, vilka ju inte gjort någon något ont. Nånsin. Det är kanhända inte oppositionellt, men möjligen alternativt, för att använda Williams terminologi. Men främst slås man som sagt av hur Conrad lägger ned mycken möda på sitt totala avvisande av anarkismen, där han till och med går så långt att han medvetet(?) förvanskar dess idé. Det är i sammanhanget lite lustigt hur den svenska översättningen av titeln The Secret Agent också den kan tolkas inom ramen för en dominerande kulturs strategier. Av någon anledning föredrogs omtituleringen Anarkisten före en rak översättning, vilket måste ses som en förstärkning av Conrads intention.


   Slutligen en intressant historisk fotnot. Föreställningen om anarkister som hemliga agenter för den ryska tsaren har sin verkliga bakgrund i en beskyllning som Marx och Engels framkastade mot Bakunin i den hetsiga maktkampen om den första internationalen på 1870-talet.⁴² Om Conrad kände till den har jag däremot inte kunnat hitta någon uppgift om.

1Bordieu. Kultur och kritik.

2Svedjedal. Det litteraursociologiska perspektivet ur Litteratursociologi.

3Hansson, Stina. En ny litteratursociologi ur Litteratursociologi.

4Kafka. Processen, ur Karl Vennbergs inledning.

5Conrad. Anarkisten, Tidens Förlag, Stockholm 1983, s.15

6Ibid. s.15

7Ibid. s.40

8Achebe. An image of Africa. Racism in Conrads Heart of Darkness.

9Conrad. Anarkisten, s.42

10Den ryske tasaren Alexander II hade efter upprepade attentatsförsök under flera år slutligen dödats av nihilister 1881, och 1800-talets två sista decennier kom i hög grad att präglas av fortsatta attentat mot makthavare i såväl Ryssland som övriga Europa. Kumm, Terrorismens historia. Historiska media, s.59, 69.

11Conrad. A.a. s.260

12Det har ju i många år pågått en debatt i Nietzsche-forskningen om hur man rätt ska förstå hans tankar. Det hävdas ofta att Nietzsche är missförstådd såsom varande en proto-fascist, och det tycks mig sant att det är en grov förenkling av Nietzsches idévärlds komplexitet. Emellertid finns obestridligen där elitismen, föreställningen om den ensamme starke och föraktet för kollektivet med dess flock-moral.

13Någon "moralisk" eller "sedlig" rening vågar jag inte spekulera i. Enligt en gängse tolkning menas heller med katharsis inte någon sådan utan endast "den säregna lust det ger att först bli upprörd över tragedin för att därefter bli befriad från dess känslor." -ur Filosofilexikonet, Stockholm 1988, uppslagsord Katharsis, s.289.

14Meyers, Jeffrey. Joseph Conrad. London 1991, s.235.

15Bra böckers världshistoria, band 12. s.86

16Ibid. s.58

17Conrad. A.a. ur efterordet, s.270

18Ibid.

19Meyers. A.a. s.238

20Ibid.

21Ibid. s.239

22Broady, Donald. Kulturens fält, ur inledning.

23Conrad. ur efterordet , s.268.

24Ibid. s.269

25De närmare detaljerna, samt vännens namn (Ford), är hämtade från Meyers, A.a. s.237

26Conrad, A.a. ur efterordet, s.270

27Kumm. Terrorismens historia, s.74

28Meyers. A.a. s.5

29Baines, Jocelyn. Joseph Conrad. London 1959. s.11

30Ibid. s.5

31Ibid. s.12

32Meyers. A.a. s.15

33Baines. A.a. s.17

34Meyers. A.a. s.26

35Baines. A.a. s.24f

36Meyers. A.a. s.21

37Lindqvist. Utrota varenda jävel. Bonniers 1992. s.118

38Furuland. Litteratur och samhälle.

39Meyers. A.a. s.235

40Williams, Raymond. Bas och överbyggnad i marxistisk kulturteori.

41Ibid.

42Kumm. A.a. s.62